måndag 21 december 2020

Fransk jul på sidan om världen










Franska kort har man ju, om än en såsom varande en oskyldig pojke från Bruket, hört talas om. Men finns det något sådant som en fransk jul? Jag har faktiskt firat, nåja firat är väl att ta i, en sådan en gång. Det vill säga en vit jul på fransk mark. 

I den lilla gudsförgätna byn Grez-Sur-Loing på sidan om världens larm. I samband med fem veckor på ett stipendium från det kotteridrivna svenska författarförbund jag sedan länge inte tillhör. Av goda skäl. 

Hur jag, på slingrande och hårt trafikerade vägar som förhöjde blodtrycket, lyckades leta mig fram från ljusets stad i hyrd Peugeot, franska bilar bör man hålla sig långt från visste salig far, till Grez söder om Paris och nära Fontainebleau har jag ingen aning om. 

Utan karta och på känn - i trakter jag aldrig satt min fot. Våghalsigt. Men det gick. Rena turen. Eller styrt av en osynlig, allsmäktig och barmhärtig hand. Inbillar mig gärna det senare. 

Den lilla byn hade besök av August Strindberg. Minns hans Bland franska bönder. Paret Karin och Carl Larsson var också där bland andra dåtidens prominenta gäster. Karin, alltid i skuggan av maken, målade av en bro över den makligt flytande floden med skimrande grönt vatten. 

Lika grönt som omgivande natur, en vit jul som sagt. På strandbrinken dygnet runt, åtminstone upplevde jag det så, snattrande änder som aldrig tog paus. 

Kunde drivit en till vansinne. De snattrade när solen gick upp. Snattrade när solen gick ner. Fick mig att känna mig som Céline i Resa till nattens ände (men det var infödingarnas infernaliska trummor han plågades av). Aldrig en lugn stund. 

Författarförbundets hus beboddes av ett stort gäng stipendiater men ruvade knäpptyst på dagtid. Smått obehagligt tyst, som om det var evakuerat. Jag kunde bara spekulera om vad som utspelade sig bakom alla stängda dörrar. 

Vid entrén bakom tung port på en sekretär ett foto på en flinande drottning Silvia. Inte en chans! I den stolta republikens Frankrike! Var gömde sig giljotinen?

Snabbt på med slokmustascher och pipskägg med hjälp av  tuschpenna. Begicks om natten när alla eventuellt sov. En stipendiat jag en dag stötte ihop med, presenterade sig som feminist utan att jag frågat om det, tog mycket illa vid sig av majestätsbrottet. Jag knep. 

Det gick fort att promenera genom den folktomma byn som även den föreföll evakuerad. Jag tog till vana att göra det varje eftermiddag efter lunch. Hus väl gömda bakom höga murar. Kanske juldekorerade, omöjligt att avgöra. 

Fick mig att tänka på en fransk film, minns inte vad den hette, som handlade om kriminella tjänsteflickor i ett burget hus bakom vitrappade murar. Otäck. Blod och brutala mord. Fransk noir.

Byrackor skällde ilsket varnande. Jag kunde inte urskilja dem bakom murarna. Men ryckte till varje gång. 

Jag ställde väckarklockan på sju, knallade upp och skrev varje förmiddag på min bok om Søren Krøyer. Drömde om honom. Att han sökte upp mig utan att säga någonting. Bara stirrade på mig. Med svårtolkad blick. Kanske skeptisk. "Varför skriver du om mig?"

Nu snart julafton i pandemins distanserande tid. Inga besök från barn. Inga resor till fjärran land. Stillsammare än någonsin. Men Kalle Anka i teve blir det. Som alltid. Ingen jul utan min störste favorit! Och svensk, hemlagad julmat enligt konstens alla regler. Leve jultraditionerna!

Till Grez på den franska landsbygden återvänder jag aldrig. Min första och sista franska jul. 

2 kommentarer:

  1. Ibland tänker jag på huvudfiguren i boken Död på krita av Céline. Själva livet tycktes fientligt inställt till honom. Det var som om Satan, Hades & Antikrist tillsammans beslutat sig göra hans tillvaro miserabel.

    SvaraRadera
  2. Den av de rättänkande fördömde och brunstämplade fransosen har jag återvänt många gånger till under årens lopp. För omläsning. Icke minst suveräna "Död på krita".

    SvaraRadera