Vi ger oss inte, vi tar om!

Som vilset sökande tonåring i den lilla stålskodda staden i skuggan av Verket försökte jag mig på att läsa Herman Hesse. Boken ifråga, en pocketutgåva med ett giftgrönt omslag vill jag minnas, var Siddharta. 

Den knep mig inte med hull och hår. Snarast förbryllade den och spädde på vilsenheten där jag hängde i mitt pojkrum med väggrammofon och bäddsoffa med lock. 

Det dröjde innan jag kom att läsa Der Steppenwolf. Den boken fångade mig på ett sätt som Siddharta inte förmådde. Kanske borde jag läsa om den sistnämnda. För att travestera Herakleitos: Man läser inte samma bok två gånger. 

Jag är inte samme läsare. Den vilsne tonåringen är borta. Han försvann någonstans i det förflutna. Om än inte spårlöst. 

Lars Gustafssons oreserverade kärleksförklaring till Västmanland, Strövtåg i hembygden, titeln får mig att associera till Heidenstam, även till det tyska begreppet Heimat, avslöjar, utan att författaren bekymrar sig över det, att han återanvänder delar av sina texter. 

Han ekonomiserar skulle en företagsekonom säga. 

Det krävs att man uppmärksamt läser honom på nytt, ett antal av hans verk för att urskilja det, vilket jag också ägnat mig åt under pandemin.

En tolkning av en dikt av Gunnar Mascoll Silverstolpe, som G håller högt men ändå etiketterar minor poet,  har jag stött på i minst två böcker. Vad gör det, tolkningen är uppslagsrik, bär herr Gustafssons speciella signum. Ingen läser och tolkar som den egensinnige herr G.

Hans favoritord återkommer som ett slags markörer: egendomligt, naturligtvis, utmärkt för att bara lämna tre exempel. 

Hans, jag höll på skriva charmiga sätt att reservera sig när han begår ett omdöme eller påstående, är alltid ytterst elegant. Det är ta mig tusan klass. Att det är egocentriskt kryddat? Ach so. En Lars Gustafsson fri från egocentricitet, en sådan herre finns bara icke. 

Det andas en lätthet i han stil, en avspändhet som är mycket tilltalande. Det verkar så enkelt för honom att få till det. Naturligtvis (!) ser det bara så ut. Mycket arbete bakom. Omskrivningar. Filanden. 

Sedan jag började blogga i mars 2017, efter att Stefan Lindgren (jag medverkade några gånger i hans 8 dagar)  föreslog mig det har över 900 inlägg lagts ut. Just nu försöker jag att välja ut ett mindre antal till en e-bok. Funderar med mycket huvudbry på urvalsprincip. 

Jag kan inte låta bli att snubbla över upprepningar. Jag har vissa favoritämnen, käpphästar kanske Johan Asplund skulle ha sagt, som jag återkommer till. 

När jag inte skriver vet jag, under självinsiktens kalla stjärna, att jag har en tendens att upprepa mig, säga samma sak två gånger, som om det inte räcker med en enda, kanske litar jag inte på att budskapet har uppfattats av mottagaren. 

Vad vet jag. Men tjatigt torde det vara för den som adresseras. Som vore jag mitt eget eko. 

Huruvida Lars Gustafsson mycket medvetet återbrukade eller om det måste skrivas på förströddhetens konto, det vet jag icke. Hans publikationslista är extremt lång, kanske omöjligt att inte skriva samma sak blott en första och sista gång.  

Och det är ju egendomligt (!) nog lika bra varje gång! Som hade man aldrig läst det förut. 

Vi ger oss inte, vi tar om! För att ungefärligt citera herr G. 

Bild: Löpande band. SvD.se