Första halvan av 70-talet. Jag vakade extra som timanställd, ännu existerade inte fenomenen sms-ekonomi eller gig-ekonomi men jag ringdes in vid behov, på Ulleråkers mentalsjukhus - "Bullret" i folkmun - samtidigt som jag bedrev mina forskarstudier.
Och hade familj med små barn.
Många nätter blev det, långa bör tilläggas, särskilt de segdragna småtimmarna krävde sin av frusen trötthet huttrande man alltmedan samme man klippte med ögonen. Bidrog säkert till att försämra min redan dåliga nattsömn.
Jag skickades runt på sjukhusets alla kliniker. En midsommarafton: någon timme efter midnatt omdirigerades jag från ett lugnt vakande på en avdelning på alkoholkliniken, efter medicinering sov alla annars oroliga patienter djupt som barn, till en avdelning på akutkliniken.
Informerades om att en patient avsett skada sig själv genom att i ett obevakat ögonblick ha stoppat i sig skärvor från en krossad glödlampa. Betecknades ”suicidal”, krävdes extra övervakning.
Jag knallade in på avdelningen. De ordinarie två i nattpersonalen hängde villrådiga i korridoren, visste varken ut eller in, hur göra. Den kvinnliga patienten satt bedrövad på sängkanten. Ur mig flög spontant utan att jag hann hejda det:
- Så som du håller på lär du väl mörklägga hela avdelningen!
Hon skrattade till. Förlösning. Omedelbar kontakt mellan oss, ungefär jämngamla. Vi småpratade och gick efter en stund ut i köket, hon åt fil och smörgåsar medan jag drack kaffe.
Hon kröp ned i sängen. Jag satt på en stol bredvid. Hon berättade att hon flytt från Tjeckoslovakien när "socialismen med ett mänskligt ansikte" fick ett abrupt slut genom den sovjetiska militära invasionen. Som i Ungern 1956.
Jag avslöjade att jag förberedde en avhandling om Östeuropa - om den privilegierade politiska byråkratins exploatering av det arbetande folket. Främst inspirerat av polackerna Kuron och Modzelewskis av regimen förbjudna Brev till polska arbetarpartiet.
En klarsynt och skarp analys av den politiska byråkratin. Inget som helst legitimerande eller urskuldande av de stalinistiska förtryckarna med sin falska socialistiska retorik. Vanligt annars hos vänstermänniskor i väst när det gällde Östeuropa.
Natten förblev så där ljus som svenska midsommarnätter kan vara, solen gick plötsligt upp, fågelsång hördes utanför sjukhuset. Kvinnan i sängen hade bett mig hålla henne i handen, hon kom till ro.
Fram mot klockan sex somnade hon, långsamt drog jag tillbaka min hand. Mitt pass snart över.
På cykeln och hem till studentfamiljslägenheten på Väktargatan genom ett folktomt Upsala. Faktiskt inte det minsta trött. Huvudet fullt av tankar.
Ronald Laing och de andra så kallade "antipsykiatrikerna" läste jag i slutet på sextiotalet, som en föraning om att jag behövde det inför vad som komma skulle, ännu inte börjat på Bullret. Någon gång yttrade Laing: - De verkligt sjuka är de som sätter diagnoser på andra.
De många patienter jag mötte på Ulleråker kunde jag aldrig betrakta som "sjuka". Tragiska eller miserabla livsöden. Men inte sjuka. Snarare var de mellanmänskliga sammanhangen, relationerna de befunnit sig i sjuka - om ordet nu överhuvudtaget skall användas.
Inte heller den unga kvinnan från Tjeckoslovakien förtjänade kallas sjuk. Genom årens lopp har hon återkommande dykt upp i mitt minne. Såsom denna jul, i detta annandagsögonblick.
Bild: Jan Palach, student, satte eld på sig själv i protest mot den sovjetiska invasionen som med stridsvagnar släckte de tjeckiska drömmarna om ett reformerat samhälle. Han avled på sjukhus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar