Asocial med munväder

Jag nämnde häromsistens Johan Asplund och hans roliga resonemang om hälsningsceremonier. Hur dessa skiljer sig åt i olika kulturer. I och med pandemin hälsar vi på varandra med armbågen och inte som "riktiga" svenskar plägar göra - med ett handslag. 

Oskicket att kramas i tid och otid, som även vi nordeuropeiska karlakarlar med hår på bröstet lagt oss till med, är förstås också inställt. Avstånd skall hållas, påbjudet uppifrån av statsråd och folkhälsans myndighet som "rekommendation" - förslavad svensk lyder. 

Det kunde verka som om ett gigantiskt samhälleligt lydnadsexperiment bortom konstitution och lagar pågår med oss alla medverkande. Illavarslande. Rättssamhället, någon?

En gammal kompis till mig, tråddragare i Verket fram till sin sista utstämpling efter många livsår i grottekvarnen, undertecknar alltid sina sms till mig med "kram", alternativt förstärkt till ”varm kram”. 

Det känns inte rätt, bara jolligt. Han som förr var så kärig som min mor brukade säga. Och det tar emot så det knakar i anden att sms-kramas tillbaka. Kanske gör jag honom ledsen när jag inte varje gång förmår det. 

En tidigare muslimsk kollega, alltid med något slags virkad vit "potta" på skallen, kunde rulla ut bönemattan i sitt tjänsterum med glasdörr och därmed fri insyn, som blev riksökänd när han vägrade att ta en kvinnlig journalist i hand torde fröjdas. 

Ingen risk hängas ut på nytt som medeltida kvinnoföraktare i ett förment jämställdhetens land. Om han inte vägrar att armbågshälsa, förstås. Man vet aldrig med en sådan där opålitlig gök. 

Asplund var en fyndig och uppslagsrik en som sociolog. Förutom att han utmärkte sig som stilist. Ovanligt för att inte säga sällsynt bland generellt illaskrivande samhällsvetare. 

Begreppet asocial pratsamhet i samma bok som den om hälsningsceremonier fann jag en dag användbart. Det hjälpte mig få babblande människor på plats. Inklusive släktingar.

Människor vars orala beteende jag undrat, som Asplund uppmanade till som ett vidsynt förhållningssätt till verkligheten, över.

Lätt få för sig att dylika snacksaliga är extremt sociala, så brukar man ju också ofta säga: - Han är så social. Men Asplunds tankevända hjälpte mig att inse att det förhåller sig tvärtom. Egendomligt nog.

Den pratsamme är egentligen asocial. Han är inte kontaktsökande. Nog snarare kontroll som eftersträvas. 

Kanske är det så att det handlar om att ta kontrollen över en situation genom att omedelbart prata mycket. Inte ge någon annan chansen att ta initiativet. Sedan äga talutrymmet. Rena filibustrandet. 

Jag minns studenter som, vilket förvånade mig eller inte om jag skall vara ärlig, hade problem med Asplund när jag entusiastiskt föreläste om honom, framförallt den lilla pärlan Om undran inför samhället. En miniklassiker!

Hans kultursociologiska teorier med sina kluriga, ögonöppnande begrepp - borde vara obligatoriska läsning på våra alltmer intellektuellt förfallna universitet. Men glöm det!

De är mycket användbara för att fördjupa förståelsen av vardagsfenomen som kan tyckas både triviala och transparenta. Därmed i högsta grad nyttiga verktyg.

Bild: (c) GP. Det trollas med truten.