En inköpsassistent vittnar om arbetsmiljön hos Hennes & Mauritz. Anonymt. Vågar förstås inte framträda med namn. Berättar om nervpåfrestande stress. Auktoritära chäfer som kräver blind lydnad. Inga jobbgarantier. Och ändå förväntas vara kundorienterad?!
Lyssnar man till andra, återkommande (varnings-)signaler inser man att HM:s arbetsmiljö inte är unik. Ta bara min favorit Espresso House dit jag ofta går för att synda med en jordgubbsfrappe med grädde och små goa röda hjärtan som sjunker till bägarens botten.
Rykten om en liknande arbetsmiljö som hos HM. Ändå möter jag bara glad och vänlig betjäning varje gång.
Det talas normaliserande som om det vore en naturlag att så sker om en växande SMS-ekonomi och gigekonomi. Ett förnedrande samtida daglönar-, kanske till och med timlönarsystem. Du vet aldrig hur många timmar du kan få ihop. Om du kan försörja dig.
As one of the working poor. Ett fenomen känt från USA. Nu har vi det här med en tidigare fackordförande som statsminister.
Du är helt utlämnad till en nyckfull arbetsmarknad. Arbetsköparens arbetsmarknad.
Stäng aldrig av smartfånen. Du riskerar missa att ringas in till jobb. Gäller även obekväm tid på dygnet. Du vill väl inte betraktas som arbetsovillig?!
Facket bara svagare och svagare. Organiseringsgraden sjunker. Skyddsnäten monteras ned.
Du lämnas helt till dig själv och din överlevnadsförmåga.
Till 1 mars skall jag lämna ett bidrag till en antologi om digitaliseringen och arbetslivets förändring som en driftig man vid namn Fredrik Nilsson redigerar.
Lustfyllt skriva om detta med en personlig touch. Skriftställaren varit med länge.
Och nu har idén mognat om att skriva en bok, en essä med arbetsnamn Ingen trygghet råder här: Slavledarskap, gigekonomi och medborgarlön.
När jag läste om HM och upprördes noch einmal över sakernas nuvarande onda tillstånd fick jag mig ännu en knuff. Jag har redan varit inne på bokidén. Nu förstärktes den.
Det finns samtidigt skäl att återvända till organisationsteori och ledarskapsteori, ställa frågan vad som händer med de centrala begreppen inom denna teoribildning när premisserna ändras. Ökad anställningsotrygghet. Människor som kommer och går.
Begrepp som företagskultur, engagemang, medarbetarskap och andra. Organisatoriska karaktäristika inte längre nödvändiga att vårda. Som en chäf på ett franskt telekombolag sa till de anställda: - Det finns två vägar ut härifrån. Dörren och fönstret.
Jag måste bara komma till skott. Sätta mig ned och skriva på allvar. Kanske behöver jag byta uppehållsort under en tid. Hörde jag Berlin?
Jag kände överhuvudtaget inte till denne man. Aldrig hört talas om honom. En mycket engagerad, för att inte säga omskakad bekant tipsade om hans bok En oväntad vändning. Författare Claes Hedberg. En av många privatspanare efter Palmemordet.
En afton ser jag en dryg timmes intervju med Hedberg på YouTube där han ges möjlighet att fylligt lägga ut texten, in i minsta detalj redogöra för sin kontroversiella tes. Han går längre än vad någon annan privatspanare som jag känner till gjort.
Hävdar att Palme, denne ikon och socialdemokratiske symbolfigur, internationelle hjälte med gator och platser uppkallade efter sig, aldrig blev mördad. Det är bara vad som inbillats oss. Fejk och offentlig lögn. Djävulskt arrangerat.
Värre än någonting hoptotat av John Le Carré, Graham Greene eller någon annan i den thrillerfabricerande elitklassen.
Här Hedbergs story: Palme som drabbats av en skamlig sjukdom med beteendepåverkande följdverkningar måste enligt partikamrater tas bort från den offentliga scenen.
Med heder och ära i behåll. Ingen skandal. Inget som skulle fläcka ned hans goda namn. Skada partiet.
Något mord ägde dock aldrig rum på Sveavägen efter att Palmes gått på bio och sedan promenerat bort mot den plats som utpekats som mordets. Paret Palme blev utbytta mot två stand-ins. De spelade statsministerparet.
"Mordet" var ett iscensatt skådespel. Skickligt utfört. Med god regi. Makarna Palme som medagerande. Bakom låg en plan med S-toppar som huvudmän och arkitekter.
Hedberg nämner en rad kända namn som får mig att gång efter annan höja på ögonbrynen och spontant reagera.
Nej, inte han! Han också?! Det trodde jag aldrig om honom. Han var ju nära kompis med Palme.
Hedberg framstår som redig och samlad. Hans argumentation som bygger på en mycket, för att inte säga imponerande omfattande privatforskning är minst sagt bestickande. Nog kunde det ha gått till som han säger. Han lämnar inget åt slumpen.
Hans nedtecknade berättelse som kronologiskt vecklar ut ett hisnande händelseförlopp hänger ihop utan till synes påtagligt svaga punkter. Från Sveavägen via Borlänge till Frankrike. Sedan upphör spåren efter Olof Palme. Hans hustru förblir i Sverige. <
Brottsstycken av det han berättar har jag hört förut. Men aldrig sammanställt på detta sätt. Händelseförloppet, scenariot, blir halsbrytande logiskt och tycks i högsta grad sannolikt.
Hedberg kan inte enkelt svepande avfärdas utan att man tar ställning till vart och ett av hans påståenden. Hans framlagda fakta måste motsägas av fakta. Falsifieras. Hans beviskedja brytas. Det krävs en undersökningskommission som går till botten.
Var finns den svagaste länken? Var sätta fingret på den ömma punkten? Vad är fantasier och inte på något sätt rimligt eller bekräftat?
Hedberg avslöjar hur man - vilka de nu är - tömmer hans dator efter att han aviserat att han planerade skriva en bok om sina rön. Hans mobil töms på fotografier.
Hans bil utsätts för sabotage som kunde slutat mycket illa. Någon har rotat i hans kylskåp i
syfte att enligt Hedberg förgifta honom.
Han räknar upp ett stort antal människor med koppling till det Palmemord som han hävdar inte är något och som enligt honom en efter en röjts ur vägen. Vittnen från Sveavägen om aftonen 28 februari 1986 har belagts med munkavle. Hotats till tystnad.
Först värjer jag mig. Även om jag inte är naiv. Det är bara för spektakulärt, för fantasifullt konspiratoriskt. Men, för att säga det igen, Hedberg är sansad och ingen vettvilling. Ingen så kallad "rättshaverist". En Svensson - som du och jag.
Boken som på Bokus betingar ett pris på mer än 300 kronor är ingen bestseller. Han tjänar inget på att driva sin tes. Han är hängiven sanningssökandet. Uppsåtet ärligt, som jag förstår det.
Tanken går osökt till CIA, Mossad och Stasi. Deras hänsynslösa arbetsmetoder. Varför skulle det inte ha kunnat gå till så som Hedberg påstår?
Med oro i sinnet kryper jag till kojs.
På bussen till Grisslehamn för endagskryssning med Eckerö Linjen har vi sällskap med ett gäng ungdomar, tjejer och grabbar, på glatt humör. Ölburkar knäpps upp, trots att det är tidigt på dagen. Sorterna kommenteras. Ganska högljutt.
Det skrattas och nojsas. Småretas. Ömsint. Pratas bilar. Sakkunnigt.
Den yngste i gänget, det framgår, berättar om hur han häromdagen ringt och så kommer ett namn som alla är förtrogna med:
- Du, jag funderar på att komma över på en kopp.
- Har du inget annat att göra?
Nu hör jag. Sandviksmålet. Gänget är från staden i skuggan av verket, min uppväxtort. Använder de ortstypiska uttrycken. Man säger inte "jag har inte tid". Utan "har du inget annat att göra". Det låter värre än vad det är. För en som inte kommer från Viken.
Resan fortskrider genom ett för dagen grått och trist Norduppland. Trakter där min pappa föddes och växte upp. Gänget fortsätter på sandviksmålets breda spår. Jag hör dryg även trökig.
En gång i Sandviken råkade jag promenera bakom två flickor, en av dem klasskamrat från gymnasiet, men jag tror inte att de noterade mig. Plötsligt: - Den där Lasse Ekstrand han är bra jollig han.
Jollig inte lika hemskt som att vara händig.
När jag tänker på sandviksmålet i den rådande diagnoskulturen där psykofarmaka förskrivs, tänker jag att bruksmiljöns kultur var hård men inte diagnostiserande. Om än förminskande och fördömande. Men inga diagnoser. Epitet men inte mer än så.
Nå, en kusin till min mamma speglade sig för ofta, tyckte omgivningen. Hon betedde sig konstigt. Skickades till Ulleråker och blev kvar i decennier. Återkom söndermedicinerad med hängande ansiktshalva.
Till Bollnäs där det på den tiden också fanns ett sinnessjukhus sändes en annan person. För nervsvag kunde man vara. Och klen.
Man kunde även vara överansträngd. Ingen var "utbränd". Man kunde ha det långsamt. Drack man för mycket så festade man.
När min älskade mormor dog: - Hon har gått bort.
När sandviksfödde Ulf Schefvert var omtyckt och framgångsrik ledare för damlandslaget i handboll kunde spelarna till sin förtjusning få riktat till sig: - Men flickor, jag tror jag får hjärnblödning! När de spelade dåligt.
Min vän Halvan, fotografen, uppväxt i Sandviken har ett favorituttryck: Dåligt perfekt. Det krävs nog att man är från Sandviken för att fatta vad som menas. Annars saknar man det akademiker kallar "koden".
PS. På återresan sent om eftermiddagen slocknade gänget som startat bussresan med starköl. Jag snappade upp att en planerad efterfest ställdes in. Gu´ va´ trökiga dom blev! Dryga.
Bild: Där som barn och tonåring jag fanns. En tid som skildras i boken Inte ska väl Humphrey Bogart gråta.
Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan påstå att Ylva Johansson var framgångsrik som statsråd. Snarare en olycka. Mycket munväder men ingen verkstad. Sedan befordrades den förra vänsterpartisten till kommissionär inom EU.
Med en ersättning så provocerande hög att hon själv studsade till. Glatt överraskad, skall tilläggas. Kanske: - Åh, har man så bra betalt. Det hade jag ingen aaaning om.
Jojo, den politiska klassen tar väl hand om de sina. En sanning som bekräftas när jag läser om nyutnämningar. Sossar som utses på löpande band till ditten och datten. Ingen behöver knalla till Arbetsförnedringen eller sätta sig med tiggarmugg utanför ICA.
En statsförvaltning som sväller över alla improduktivitetens bräddar medan sjukvårdens kris fördjupas.
Här råder den anställningstrygghet som S med hjälp av Alfred E Neuman-kopian och de andra jökarna vill försämra för oss vanliga dödliga löneslavar. Till råga på allt med en tidigare fackordförande som anförare.
Parallellsamhällen har blivit ett fenomen som i språkbruket väl måste sägas ha normaliserats. Den politiska klassen lever innesluten i sitt samhälle med de spelregler som gäller där. Och som inte vi andra omfattas av. En form av de privilegierades grindsamhälle.
Vårt samhälle är däremot den oskyddade verklighetens. Där det skjuts, sprängs, rånas och våldtas. Ingen går säker. Heller inte barn och åldringar.
Muslimerna sluter sig samman
i sina utanförsamhällen. Integreras? Glöm det. Hederskulturer, kvinnoförtryck, klaner och Koranen i stället för Svea rikes lagbok och de normer och konventioner som kan sägas vara blågula.
Men de har inget emot att vi frikostigt skjuter till skattemedel. Föraktar men utnyttjar oss.
På Acorn ser jag serien White Teeth. En satir över det mångkulturella London. Ett splittrat London. Ingen kultur berikar, som myten påstår, någon annan.
Ingen fredlig samexistens. Minoritetskulturer sida vid sida, vaktande gränser och skillnader. Konflikter ligger hela tiden på lut. Islamisterna å sin sida mobiliserar. Beväpnar sig.
Att följa de dagliga nyheterna i Sverige är att matas med en bild av ett totalt sprucket samhälle. En vacker vas som inte går att reparera.
Det överjag med sanktionsmöjligheter som skulle kunna hålla samman samhället finns inte.
Aldrig mer blir det som på de samhällsbevarande husförhörens tid.
Ett talande orostecken är att politikerna till varje pris enögt betraktar alla samhällsförgörande tendenser som ett polisiärt och inte ett politiskt problem. Och de har ju, som Ylva Johansson därnere i Bryssel, sitt på det torra.
Skeppet Sverige sjunker. Politikerna och deras entourage sitter redan i de välutrustade livbåtarna.
Vi andra är helt utlämnade till att leva i ruinerna av det Sverige som var. Med skattemedel och flathet undergräver vi vårt eget land. Lägg till undersåtlig lydnad.
Kvinnan föder gränsle över en grav. Samuel Becketts mulldoftande rad från pjäsen I väntan på Godot. Blott efter någon sekund i livet kan vi förklaras dödliga varelser. Döden närvarande redan i livets skälvande gryning. Iskalla, stelnade fingrar mot blossande kind.
Åderförkalkad sa man i Sandviken. (Ingen i min släkt blev det.) Inte dement. Jag vill bestämt minnas att det var förre akademiledamoten Lars Gyllensten, läkare i botten, som i en av sina böcker hävdade att redan på fosterstadiet kan förkalkningsprocesser observeras.
Så efter födelsen skulle detta vårt enda liv vara en enda lång, eller kort i mångas fall, förlängning av något nedbrytande som redan påbörjades prenatalt? Ingen munter tanke. Att vi i detta avseende skulle vara förutbestämda.
Psykiatern, snarare antipsykiatern och mycket kloke terapeuten Ronald Laing hävdade att vi prenatalt mycket väl uppfattar det som sker runt omkring och utanför den kropp som tidsbestämt härbärgerar oss. Och dessa intryck präglar oss postnatalt.
Utan att vi kan härleda denna prägling till det prenatala tillståndet.
Ett tillstånd som är problematiskt genom att det är förspråkligt som den franske psykoanalytikern Jacques Lacan betonade.
Eftersom att utan språk, före inträdet i det Lacan benämnde den symboliska ordningen, är vi oförmögna till tydlig härledning och bearbetning. I bästa fall hänvisade till fantasier.
Samtidigt som vi kliver in i språket, den symboliska ordningen, går det förspråkliga tillståndet förlorat. Språket stänger dörren.
Således, den som markerar barndomens avgörande betydelse för resten av våra liv skulle behöva gå ännu längre tillbaka. Redan innan barndomen är vi präglade.
En ljusare bild, så kanske den kan uppfattas, förmedlas av de psykoanalytiker som talat om det oceanografiska tillståndet. I fostervattnet är vi enligt dem som lyckligast. I en gränslös symbios.
Till saken hör att denna symbios måste upphöra. Paradiset förvisar oss till skillnad och singularitet. Födelsen betyder i detta avseende något abrupt.
Om vi längre fram i livet söker en symbios med dem vi älskar är det en omedveten längtan tillbaka till symbiosen inuti moderskroppen. En symbios som oåterkalleligt gått förlorad.
Ingen väljer att födas. Och ingen väljer att födas såsom redan präglad. Men väl utkastad i världen, inte mycket att göra.
Graven står öppen från början. Väntande.
Bild: Konstverk av Gunilla Samberg, utställningen Som kropp Gävle Konstcentrum, januari 2020
För att få en bra uppfattning om ett lands ekonomiska hälsa ska man börja med att titta på medborgarnas hälsa. Joseph E. Stiglitz, nationalekonom och Nobelpristagare
2018 begick 1 268 personer självmord i Sverige. Två tredjedelar var män. Bland män i åldersintervallet 15 - 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. Bland kvinnor i samma åldrar den näst vanligaste. (Källa: Folkhälsomyndigheten)
Orsaken till att människor tar sitt liv förtjänar att diskuteras. Vad som därutöver saknas är en diskussion om och statistik över arbetslivsrelaterade självmord. Dödliga effekter av usel psykosocial arbetsmiljö. Management by fear. Otrygga anställningar. Arbetslöshet.
Jag har förstått att en sådan diskussion finner vi i Frankrike och Schweiz.
Den växande gigekonomin bär på ohälsorisker. SMS-jobben. Ena dagen har du ett jobb, nästa inte. Du kan aldrig veta. Aldrig känna dig anställningstrygg.
Du saknar kontroll. Du är utlämnad. Ontologisk ångest ett träffande uttryck som antipsykiatern Ronald Laing använde. När du tappar fotfästet i tillvaron. Döden blir sista utvägen. Flykten. Hjälplösheten och alternativlöshetens yttersta konsekvens.
Någon har talat om "dödsfall av förtvivlan". Och som kan vara en utdraget sådant med sprit, droger och osunda levnadsvanor. Ett långsamt självmord. Påskyndat i vårt land av försämrad a-kassa och ett hårdnackat försäkringssystem.
Borta är arbetsmarknaden med full sysselsättning och livstidsanställningar. När man skulle vara en Stann-Anders och inte en Hopp-Jerka. Uppmaningen löd: Du är väl en Stann-Anders och inte en Hopp-Jerka!
Om vi tittar på Sverige så tappar facket medlemmar. Organiseringsgraden sjunker. Kollektivet minskar i betydelse. Var och en sin egen lyckas smed. Till arbetsköparnas fromma. Only the fittest survive. Jag överlever - på din bekostnad.
Koncentrationslägerslogik. Ingen solidaritet. Ingen medkänsla. Uthärda den som uthärda kan.
Från min sista arbetsplats, där jag var fackligt aktiv, minns jag avdelningar med usel psykosocial arbetsmiljö. Olämpliga, för att inte säga odugliga chäfer. Med fula öknamn bakom sina ryggar. De skulle bara veta.
Chäfer som tillämpade management by fear. En av de värsta blev sedermera utsedd till generaldirektör för en nyinrättad myndighet med uppdrag att undersöka vad som utmärker en god arbetsmiljö.
“Friskfaktorer" som Ylva Johansson, ministern som anställde honom, sa.
Direkt efter att han tillträtt uppstod som man kunde förutsäga missnöje och anställda började må dåligt. Frivilliga uppsägningar förekom. Man ville bara bort från denna arbetsplats. Så går det när man sätter bocken till trädgårdsmästare.
Medierna kontaktades och slog på trumman om det som pågick inne på myndigheten. Men inget hände.
Jag minns medarbetare fyllda femtio och mer än så på högskolan som grät efter uppsägning och kontakt med okänsliga personalchäfer. Jag minns vidare kolleger med svåra psykosomatiska besvär.
Kolleger som enkelt uttryckt mådde fruktansvärt illa i sin ohållbara arbetssituation. Framkallat av eller ignorerat av chäferna.
Jag tänkte ofta: hur kan man behandla människor på detta sätt? Vad är det för samvetslösa typer med makt över andra?
Det värsta är att jag inte tror att den högskolan är unik. Eller den där myndigheten för god arbetsmiljö. Generaldirektören sitter kvar som om inget hänt. Det misslyckade statsrådet Ylva Johansson har befordrats till EU-kommissionär.
Båda med en anställningstrygghet de flesta bara kan drömma om. Ett rent hån.
Inrikesminister Damberg har tydligen i något sammanhang talat om en framväxten av en "gråzon" i Sverige. Jag hörde det inte själv. Fattar inte riktigt vad han menar. Varken annars eller denna gång. Ett halt, undanglidande statsråd som alltid försöker att låta vuxen.
I den grå zonen florerar grov kriminalitet och försvarar sig medborgare som svikna av staten och rättssamhället tvingats beväpna sig själva och ta lagen i egna händer?
Jag tänker genast Sydafrika, med egen erfarenhet därifrån. Gated communities och beväpnade medborgare, framförallt jordbrukarna. Men inga sprängningar typ dem i Sverige. I kanske mer än ett avseende värre i Sverige än i Sydafrika.
Förlamande tanke. Hur kunde det bli så här? Rättare sagt: hur kunde det tillåtas bli så här? Och hur kan det tillåtas fortsätta? Medan jag skriver detta har bilar stuckits i brand för andra natten i rad i området Sätra i Gefle.
Nå, då har han inte helt gjort sig osynlig denne vattenkammade karriärist och apparatskij. Han som i likhet med husse låter kriminaliteten i Sverige framstå som en polisiär och inte en politisk fråga. I går afton i regional-tv intervjuades poliser, ingen politiker från Gävle.
Därmed är det bara att fortsätta agera för samhällsförstörarna. Det är ju inte blott hus som sprängs i luften av gatuterroristerna. Det är ytterst vårt samhällssystem. Grundstenar det har vilat på.
I praktiken demonstrerar dessa högavlönade politruker en isande cynism. Damberg, husse och kompani. Vad de än säger. De lämnar oss medborgare i sticket. Dambergs husse med sitt uttalande som blivit en klassiker: - Vi såg det inte komma.
I Göteborg har inletts en sjuk rättsprocess mot Soffan, Ann-Sofie Hermansson. Anklagad för islamofobi av två islamister. Vinner de målet finns det snart bara en sak att göra för att kunna tala fritt med varandra. Bortsett från de sociala medierna.
I privata lägenheter starta det som i Polen under militärdiktaturen gick under beteckningen flygande
universitet. Kunna tala ostört. Bjuda intellektuellt motstånd.
Bara man lyckas skydda sig mot avlyssning. Något som planeras utvidgas i Sverige.
I USA ställs Trump inför riksrätt. Ilska utbröt när han i ett tal pekade på Sverige som ett avskräckande exempel. Men bara att skriva under på det. "Sverigebilden", som Dambergs husse säger.
Och som skall vara positiv. Annars angriper Löfven öppet i systemmedierna enskilda opinionsbildare.
Från internationell förebild till något avskräckande. Ett exempel det varnas för: - Akta så att det inte blir som i Sverige!
Bild: Bilbränder i Sätra, Gävle (Foto: Martin Broberg, MittMedia)
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, som jag besökte häromdagen, huserade tidigare nära LO-borgen på Norra Bantorget. LO, det sjunkande skeppet. Alltfler oorganiserade i den växande gig-ekonomin. Ombudsmännen lever dock välbetalt och gott - ett tag till.
Numera håller arkivet till i Flemingsberg. "Flempan" som en student vid Södertörns högskola kallade denna förort. Hon kontaktade mig efter att ha blivit förtjust i min bok Eolus & Herakleitos. Där Skriftställaren titulerar sig paragrafryttare och kufist.
Hon studerade ekonomi på Södertörn. Glimten i ögat. Skarpt huvud. Retade upp de humorbefriade torrbollarna till föreläsare genom att säga marknadsavföring stället för marknadsföring (konstigt universitetsämne, lära sig hur man kränger) och vetinteskap.
Södertörns högskola skänker draghjälp åt och tjänar det mångkulturella samhälle - mångkultur, ett minst sagt poröst begrepp - som det politiska, globalistiska etablissemanget strävar efter att inrätta.
Ska man studera eller arbeta där, är det bara att plugga in diskursens kodord och rabbla så fort man hinner: identitetspolitik, genus, representativitet, rasifiering, kulturrelativism, intersektionalitet, värdegrund. Und so weiter.
Jag har av doktorander delgivits skräckskildringar om ideologisk indoktrinering och political correctness på kurserna. Jamar man inte med, får man det svårt. Kritiskt tänkande som man inbillade sig utgöra en högskolas viktigaste uppgift, glöm det.
Att seriösa personer, riktiga intellektuella, som Hans Ruin och andra låtit sig knytas till Södertörn blir för mig en gåta.
Fransmannen Louis Althusser skrev om ideologiska statsapparater som bedriver ideologiproduktion i statsnyttans namn. Här hittar vi Södertörn. Dess funktion.
I Gefle verkade till för några år sedan en bokhandlare som av en ekonomiskt kämpande antikvariatsinnehavare i staden betecknades som "den antiintellektuelle bokhandlaren".
Den senare krängde många böcker men läste knappast någon själv. I varje fall ingen tyngre, krävande sådan. En kolportör. Boknasare. Tidigare arbetat inom trävaruindustrin som försäljare. Papper som papper.
Den antiintellektuelle bokhandlaren. Södertörn - den antiintellektuella högskolan. Tänka fritt är stort, tänka ideologiskt rätt större.
PS. Studenten ovan hoppade av ekonomistudierna. För klipsk och kritisk för Södertörn.
Facket bara svagare och svagare. Organiseringsgraden sjunker. Skyddsnäten monteras ned. 
