Där fick ni, filmkommissarier!

Läser en fyllig, mycket informativ intervju i SvD från i höstas med filmkonstnären och reklamgeniet Roy Andersson. Då hade hans senaste film ännu inte haft premiär: Om det oändliga. Samtidigt noterar jag siffror över biobesök 2019. De svenska filmerna går dåligt.

Undra på det, tänker jag omedelbart för mig själv. Det är bara att titta på vilka som står bakom dessa rullar. Inga filmkonstnärer som sticker ut. Inte spännande i något avseende. Icke kontroversiella. Felix Herngren. För att ta ett exempel ur den slätstrukna högen.

Tanken löper osökt till dansk film. Jag brukar skilja på tiden före och efter von Trier. Utan att vetenskapligt kunna bevisa vad jag uppfattar som en klar kvalitetsförbättring. 

Före von Trier idel usla filmer. Gladporr och annat lättviktigt. Nu bortser jag från dansk films guldålder som ligger mycket tidigare. Starka namn som Asta Nielsen och Carl Th. Dreyer. 

Men så framträder den egensinnige von Trier som kan mäta sig med de största samtida europeiska filmkonstnärerna. Och han inspirerade efterföljare som Vinterberg och andra. Så här kan film göras. Med ens var dansk film av toppklass. För att inte tala om tv-serierna. 

Vem på svensk botten skulle kunna närma sig von Trier i egensinne? Roy Andersson. Intervjun i SvD är ståpälsframkallande intressant. 

Andersson öppnar sig ärligt och fullständigt. Även om spritens i hans fall positiva effekt. 

Han säger sig inte vilja berätta historier. Ingen storytelling. Ingen amerikansk filmdramaturgi. (Jag passar på att tipsa om Lena Israels analyser i Filmdramaturgi och vardagstänkande. En kultursociologisk studie.)

Visuell poesi. Säger han själv. Tablån hans form.  Tablå-estetik. Sträng stilisering. Mycket tuktat angreppssätt, närmast perfektionistiskt, inget lämnas åt slumpen, många påfrestande omtagningar tills han är nöjd.

Någon har liknat hans filmer vid avtäckandet av en rad installationer. Kanske ingen dum liknelse. Bild ställs invid bild. Den röda tråden inte glasklar. En aktiv åskådare krävs för att härleda inre förbindelser. Närmare bestämt en existentiellt aktiv människa. 

Dansk filmproduktion är fri från politisk korrekthet. Där har vi Sveriges Akilleshäl. Med så kallade "A-märkta" filmer, hur många kvinnor som pratar med kvinnor utan att män lägger sig i, och annat antikonstnärligt trams. 

Vi får betala ett högt konstnärligt pris för det ideologiska genomsyrandet av filmerna. Och som är påbjudet. Filmkonsulenter bevakar att ideologisk anpassning sker. 

Rättning i ledet - annars inget filmstöd. Hur det påverkar självcensuren hos svenska filmregissörer som skulle vilja avvika från mallen borde undersökas.

Så kom då siffrorna. Svart på vitt. Få vill se trist, svensk film. Där fick ni, filmkommissarier! De lär ändå inte plocka av sig de ideologiska glasögonen eller släppa penningpåsarna. 

PS. Den blågula film jag håller högst förblir tills vidare Kvarteret Korpen av den sällsynt begåvade Widerberg som till skillnad från Andersson vågade vänta in det oplanerade som plötsligt inträffar bortom manus. Men jag skall se Om det oändliga.