"Bra tänkt, rutet och skrivet." Vänligt mejl från Fredrik Björkman, kulturredaktör på Arbetarbladet. Den självklara morgontidningen i mitt socialdemokratiskt färgade föräldrahem i Sandviken. Uteslutet att läsa Gefle Dagblad.
Jag trodde som barn, när jag lyssnade på min mamma, att alla var socialdemokrater. Det fanns förstås undantag. Skollärare som kallade sig folkpartister. Konstiga. Ännu konstigare de som var höger. Allt enligt min mamma. Hon visste hon.
En rödblommig lektor, tillika med stor röd kran mitt i plytet, på gymnasiet minns jag alltför väl. Men inte vilket ämne han undervisade i.
Aktiv inom Högerpartiet. Kunde kalla dåvarande socialdemokratiske handelsministern Lange "fula gubben" utan att vi sprang till rektorn och påtalade det. Det existerade inga anmälningskulturer på den tiden. "Kränkt" visste vi inte vad det var.
Eleverna från Hedgrind, överklassreservatet i det segregerade brukssamhället, skrattade gott åt lektorn. I Hedgrind odlades det primitiva sossehatet.
Jag vet inte vad min mor skulle tyckt om att jag medverkade i GD i ett kvartssekel. Frilansare på kultursidan. Tills en kulturredaktör centralstyrd av Mittmedia tillsattes. Slutskrivet för min del. Jag vågar tro att det finns läsare som saknar mig.
Björkman kommenterar en kritisk text om S ur min hand. När jag svarat honom ramlar jag ned i mörka funderingar. Alla dessa texter jag under årens lopp begått om socialdemokratin. Långt före min avhandling om det toppstyrda LO 1979.
Kritiska alster, för att inte säga med en uppfordrande underton.
Vad tjänar det till?
Partiet har för länge sedan sålt sin själ. Maktberusningen så ogenerad att den nästan blir pinsam. Skulle Löfven, Morgan Johansson och de andra statsråden ha något som helst gemensamt med pionjärerna? Mäster Palm och Axel Danielsson. Never.
Lena Hallengren Kata Dahlströms like? Jag hör själv hur det skär sig. Dagens socialdemokrati något väsensskilt annat än det parti som en gång som grundades. De två borde inte nämnas på samma dag.
Okunniga, obildade karriärister bärare av dagens S. Apparatmänniskor som hukar sig under partipiskan. (Jag kan bara inte glömma Elin Lundgren från Gävle som öppet bekände att hon alltid röstar som partiledningen dikterar, även när hon tycker annorledes.)
Politruker. I samma parti som den intellektuelle Ernst Wigforss. Som både kunde läsa och skriva.
Jag borde sluta ge mig på S. Någon kunde ju få för sig att jag inbillar mig att min kritik konstruktivt skulle tas emot, leda till någonting. Att jag är så blåögd och naiv. Eller insnöad på S.
Dags sluta med dessa dumheter.
Osökt minns jag Norrbottenkomikern Ronny Erikssons yttrande om Sundström, en av dessa otaliga bleka men mycket högt avlönade S-figurer: - Varför skälla på Sundström? Han har ju inte gjort någonting!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar