Vill du bli behandlad som du behandlar andra?

Medan jag sitter och skriver detta på Carolina Rediviva omgiven av mycket unga studenter minns jag hur vi marxistiskt skolade samhällsteoretiker på den stormiga Sociologen utan vidare spisning avfärdade amerikanen Talcott Parsons. 

Den borgerliga sociologins motsvarighet till Karl Marx. Sökande en grand theory, ett totalgrepp för att fånga samhällets väsen, liksom vi marxister.

Drivande tesen om överbyggnadens, normerna, värderingarna och kulturens avgörande betydelse för samhället. (Före den också till Harvard knutna Samuel P Huntingtons omdiskuterade The Clash of Civilizations.)  

Parsons utvecklade typologiska begrepp som mönstervariabler. Dessa avsåg han likt ett raster normativt applicera på sociala formationer. 

Men det var ju som vi rödskägg enögt såg det basen, ekonomi och produktionsförhållanden, som var den överordnade instansen. Överbyggnaden bara speglar basen. Att hävda något annat ideologi och idealism. 

Inte för inte hade vi läst den uppburne fransmannen Louis Althusser, inom parentes ingen lättknäckt nöt hans snåriga texter, som slog fast att endast marxismen är vetenskaplig. (Se gärna hans Filosofi från en proletär klasståndpunkt för ett smakprov.)

Inget ihopfogat samhälle utan ett gemensamt vägledande normsystem, ett överjag (med sanktionsmöjligheter bör nog tilläggas). Talcotts föreskrivande position som han formulerade med hjälp av knepiga begrepp som det ovan nämnda. 

Något jag idag, i parallellsamhällena och kulturrelativismens sönderfallande Sverige, skriver under på.

Genast komplikationer som infinner sig i resonemanget. Alldenstund, och som vi vet, det avviks från de påbjudna, sedelärande normerna. Och vidare, när handlingsnormer blir tysta? Smyger sig på. Inbäddade i handlandet. Uppfattas som självklara. 

Klyftan mellan bör och är vidgas. Uppenbar risk för hyckleri och dubbelmoral. Notera att jag gör en skillnad mellan norm och ideal. Det senare "lättare" att nedtona.

Norm: Man bör älska sina föräldrar.

Den österrikiska författaren Elfriede Jelinek har skildrat en närmast sadomasochistisk relation, kanske inte alltför ovanlig om än mindre våldsam i många andra fall, mellan en mor och en dotter som gestaltar antitesen till hur det enligt det bibliskt färgade talesättet bör vara i en sådan relation. 

Norm: Man bör älska sina barn.

Jan Myrdal valde skrivandet framför att vara en barnen ägnande det mesta av sin uppmärksamhet. Och han har inte ångrat sitt livsval att hellre vara skriftställare än pappa, som jag förstår honom. Han ser det nog inte som att han övergav barnen. 

Men det må man förstås spörja dem om. 

Huruvida skuld och dåligt samvete, sådant där som plågar oss andra gentemot våra barn, genererats är mig obekant. 

Norm: Man bör inte ligga samhället till last.

Hette det när jag växte upp i fabrikssamhället. Man skall klara sig själv. Det bör man göra. Först fullgöra sin plikt, sedan kräva sin rätt. Arbeta i sitt anletes svett. Det ansågs fult att gå till "socialen". Så gjorde man bara icke. 

Till slut blev de så många och så länge som inte gjorde sin plikt, eller om man så vill valde att inte göra det man borde enligt arbetslinjens norm, att socialbidraget döptes om till  "försörjningsstöd". 

Kunde heta blott "försörjning". Eftersom det är mer än ett "stöd". Och livslångt. En förklädd medborgarlön. 

I boken Tio Guds bud reinvented explicitgjorde konstnären Erling Öhrnell och jag de tysta men styrande handlingsnormerna i neoliberalismens krassa marknadsdiktatoriska anti-samhälle. Egoism framför altruism. Sko sig själv. Var och en sin egen lyckas smed. 

Handlingsnormer som nedskrivna framstår som råa och antisociala. Ruskiga, för att tala klarspråk. Människan som sin egen värsta fiende.

Kants etiska maxim om att behandla andra som du själv vill bli behandlad vrids i boken om till sin motsats. Kanske vill du inte bli behandlad som du behandlar andra? När det kommer till kritan. Förmodligen.