Livspennans Patti

Patti Smith hörde jag on stage för allra första gången förliden sommar. På Waterfront i Stockholm. Biljetten en present från min yngsta dotter som delar min kärlek till allkonstnären Patti. 

Jag begick en snabb tur från Tversted utmed Vesterhavet i Vendyssel, Nordjylland, upp till den blågula huvudstaden. Övernattning på Lord Nelson med pyttesmå rum i Gamla Stan. Sedan tillbaka till det skimrande Krøyerland. En mycket god tur, på min ära.

Patti uppträdde med stor och självklar auktoritet på scenen. Kom av sig ett par gånger. Men hanterade det charmigt. Omgiven av en handfull skickliga musiker. En av dem hennes son. Som hon flera gånger under konserten med moderlig värme i stämman adresserade.

Patti är född 1946. Det krävdes diskret assistans för att klättra upp på scenen. Men väl på tiljorna märktes inga ålderskrämpor. Tvärtom. Danssteg togs. Rummet elektrifierades. Patti hade redan före första gitarrackordet publiken i sin hand. 

När Because The Night äntligen framfördes kokade publiken. Upprymda och lyckliga strömmade vi efter konserten ut i den milda, ljuva juninatten. Inte ett moln på blå stockholmshimmel. Fiskmåsars hesa skratt och sökandet efter föda. 

Poetens ord bekräftades: Juninatt blir aldrig av.

Märkligt nog är Patti mer en skrivande än en musicerande konstnär för mig. Uppfattar henne som att hon lever sitt liv skrivande. Såsom jag själv strävar efter att göra. Ställa skrift.

Konserterna och turnéerna world wide är till för de nödvändiga pengarnas skull. Och för att möta en kärleksfull för att inte säga dyrkande publik, förstås. 

En existentiell flanör är hon, denna av gudarna välsignade kvinna. Kaféet en viktig plats för henne - som för alla seriösa flanörer. Anteckningsblocket aldrig långt borta. I storm som stiltje. 

Det som inte skrivs ned finns inte. Ingen värld blir möjlig att förhålla sig till utan ord som läggs till ord. Skrift måste ständigt ställas. Verkligheten gestaltas. Den föreligger inte bara. 

Hennes senaste till svenska översatta bok, Apans år (Brombergs) recenserade fritänkaren, numera Berlinbon, Nina Lekander i Expressen på ett sådant personligt sätt att jag omedelbart beställde den. 

Började läsa efter att otåligt slitit upp det svårforcerade paketet från Adlibris. Lade allt annat åt sidan. 

Tvingar mig själv att läsa långsamt, eftertänksamt och uppmärksamt. Följer Patti på hennes exkursioner. Under de innehållsrika livsdagarna - fulla med intryck och tankar. Hisnande associationer. Fantasifullheter som tänjer vardagsreceptionens gränser. 

Nina framhöll ett par saker som fastnade hos mig. Patti må se ut som en långhårig, övervintrande hippie from the West coast. Men mer bildad och beläst än de flesta. Läsningen berikas av om man något så när delar den beläsenhet som inte är påhängd. 

Hon lever genom att resa, upptäcka, läsa, skriva, spela. Who could ask for anything more?

Och så melankolin som skuggar sidorna. Döden, den förbannade döden. En av mina favoriter och en gång Pattis fästman Sam Shepard som gick bort för tre år sedan, på tok för tidigt, får jag veta insjuknade i ALS. 

Det visste jag inte. Det gör mig bedrövad. En fruktansvärd sjukdom. Och han plågades. 

Melankolin och döden som följeslagare delar jag med Patti.