Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan påstå att Ylva Johansson var framgångsrik som statsråd. Snarare en olycka. Mycket munväder men ingen verkstad. Sedan befordrades den förra vänsterpartisten till kommissionär inom EU.
Med en ersättning så provocerande hög att hon själv studsade till. Glatt överraskad, skall tilläggas. Kanske: - Åh, har man så bra betalt. Det hade jag ingen aaaning om.
Jojo, den politiska klassen tar väl hand om de sina. En sanning som bekräftas när jag läser om nyutnämningar. Sossar som utses på löpande band till ditten och datten. Ingen behöver knalla till Arbetsförnedringen eller sätta sig med tiggarmugg utanför ICA.
En statsförvaltning som sväller över alla improduktivitetens bräddar medan sjukvårdens kris fördjupas.
Här råder den anställningstrygghet som S med hjälp av Alfred E Neuman-kopian och de andra jökarna vill försämra för oss vanliga dödliga löneslavar. Till råga på allt med en tidigare fackordförande som anförare.
Parallellsamhällen har blivit ett fenomen som i språkbruket väl måste sägas ha normaliserats. Den politiska klassen lever innesluten i sitt samhälle med de spelregler som gäller där. Och som inte vi andra omfattas av. En form av de privilegierades grindsamhälle.
Vårt samhälle är däremot den oskyddade verklighetens. Där det skjuts, sprängs, rånas och våldtas. Ingen går säker. Heller inte barn och åldringar.
Muslimerna sluter sig samman
i sina utanförsamhällen. Integreras? Glöm det. Hederskulturer, kvinnoförtryck, klaner och Koranen i stället för Svea rikes lagbok och de normer och konventioner som kan sägas vara blågula.
Men de har inget emot att vi frikostigt skjuter till skattemedel. Föraktar men utnyttjar oss.
På Acorn ser jag serien White Teeth. En satir över det mångkulturella London. Ett splittrat London. Ingen kultur berikar, som myten påstår, någon annan.
Ingen fredlig samexistens. Minoritetskulturer sida vid sida, vaktande gränser och skillnader. Konflikter ligger hela tiden på lut. Islamisterna å sin sida mobiliserar. Beväpnar sig.
Att följa de dagliga nyheterna i Sverige är att matas med en bild av ett totalt sprucket samhälle. En vacker vas som inte går att reparera.
Det överjag med sanktionsmöjligheter som skulle kunna hålla samman samhället finns inte.
Aldrig mer blir det som på de samhällsbevarande husförhörens tid.
Ett talande orostecken är att politikerna till varje pris enögt betraktar alla samhällsförgörande tendenser som ett polisiärt och inte ett politiskt problem. Och de har ju, som Ylva Johansson därnere i Bryssel, sitt på det torra.
Skeppet Sverige sjunker. Politikerna och deras entourage sitter redan i de välutrustade livbåtarna.
Vi andra är helt utlämnade till att leva i ruinerna av det Sverige som var. Med skattemedel och flathet undergräver vi vårt eget land. Lägg till undersåtlig lydnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar