Rödskägg och moral

För att travestera ett gammalt talesätt: vad hjälper det en människa att göra framgångsrik karriär om hon samtidigt förlorar sin själ?

Den imponerat påläste bibliotekarien och idéhistorikern David Brolin i Göteborg ställer sig i boken ”Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal” (2015) den fråga, som andra av oss ställt. 

Men ofta förenklande, besvarat avfärdande och närmast moraliserande: hur kom det sig att så många av 68-generationens röda och brinnande anförare sedan kom att välja en borgerlig karriärväg?

Mer eller mindre medvetet med sikte på att lyckas, bli framgångsrika och accepterade av det etablissemang de tidigare häcklat och bekämpat.

Och varför har flera av dem – med Göran Skytte i spetsen – tagit avstånd å det kraftfullaste från ungdomens vänsterengagemang och klätt sig i säck och aska? 

Som om det behövdes be om ursäkt för en förblindad förvillelse. Inte kunde betraktas som en välmotiverad och reflekterad personlig utveckling.

Brolin närgranskar med öppen blick ett antal namnkunniga tidigare rödskägg: Göran Rosenberg, Håkan Arvidsson, Klas Eklund, de framlidna Lars Gustafsson och Bo Gustafsson, Svante Nordin. 

Samtliga har klättrat, mött erkännande och klappar på axeln från det borgerliga samhället. 

Akademiker blev de, professorstitlar. Författare och publicister. En av gossarna, förre trotskisten Eklund, till och med chefekonom inom SE-banken, efter att ha tillhört den så kallade kanslihushögern.

Brolin varken moraliserar eller fördömer. Lägger bort stämplarna, håller tillbaka uschandet. Han vill förstå, förklaringsmodellen är sociologisk. Med hjälp av tidsanda och en föränderlig verklighet. 

Han gör inte som Jan Myrdal, som psykologiserande talat om karaktärsbrister  hos den ovan nämnde Rosenberg. Och i en beryktad artikel i FiB/Kulturfront tog heder och ära av densamme. 

I samband  med att Rosenberg, enligt Myrdals version, ynkligt kröp och skamligt fjäskande tog emot pengar av superkapitalisten Stenbeck för att kunna starta tidskriften Moderna Tider. En pinsam händelse som Rosenberg själv envetet förnekat ägde rum. 

Inga stämplar från Brolin. Men, så klart. Vi har ett val, som Jean-Paul Sartre sa. Ytterst sett är det jag själv, ingen annan, som väljer min levnadsbana och vilken ställning jag som privatperson och professionell tar. 

Och det inbegriper hur jag vårdar min integritet och självrespekt. Som riskerar att sättas på spel när jag rör mig i världen, svarar mot dess krav och förväntningar. 

Jag måste kunna stå till svars. Annars gör jag mig ansvarslös. Reducerar mig till ett offer och objekt för yttre omständigheter och andras planer.

När jag läste Brolins bok gick associationen till en högskola nära mig. Till samma högskola finns tidigare kolleger knutna som samtidigt som de avlönas med skattemedel för att driva utbildningar, villigt låter sig anlitas av privata avnämare (det heter så numera) av samma utbildningar. 

Klart det väcker frågor, snarliknande dem som kan riktas till Rosenberg och de andra. Frågor som måste ställas. 

Hur påverkas den professionella yrkesrollen av detta samröre? Hur pass stark är integriteten. Förmår man behålla och värna den i umgänget med starka aktörer som sitter på mäktiga resurser? 

Vad kostar, eller innebär, det nära samarbetet med dem som man enligt högskoleförordningen kritiskt skall granska? 

Vad med högskolans förtroende i omvärlden? Riskerar det att repas eller förskingras. Kanske utan att de agerande fattar det själva.

Sådana frågor blir oundvikliga. Hur kunde det vara annorledes. Det tisslas och tasslas i korridorerna om dessa kolleger, men stannar därvid.

Rosenberg och kompani, ett intellektuellt välvuxet gäng, har argumenterat mer eller mindre vältaligt, mer eller mindre övertygande, för sin omprövning. Ingen vill ju framstå som en billig karriärist eller skamlös opportunist. En ömklig kappvändare som låter sig köpas.

De okritiskt – så länge som det inte ventileras - samverkande före detta kollegerna, om än inte på långa vägar lika intellektuellt välvuxna som de forna rödskäggen, borde avkrävas kommentarer vad avser frågorna ovan. Saken är inte enbart privat. 

Det handlar ju inte bara om deras eget rykte, utan om högskolans. De representerar högskolan. Säljer de ut högskolan eller hur skall det förstås?

Tisslet och tasslet bör ersättas av det offentliga, genomlysande samtalet. För vår och deras skull. Och icke minst skattebetalarnas. Likaså studenternas.

Jag kunde namnge, men avstår tills vidare. Princip är viktigare än person. Men det är personer som har att rannsaka sig själva. Och nu får en möjlighet att argumentera, ge skäl och motiv. Såsom Rosenberg och kompani försökt göra.

Bild: SpelRegler