Det lättar i sinnet att tänka Köpenhamn

Wonderful, wonderful Copenhagen. Nynnar tyst denna medryckande evergreen för mig själv. 

I morgon åter över Sundet till den rödvita huvudstaden. Senast skedde det i oktober förra året. I samband med ett födelsedagsfirande. Nedtonat sådant, skall genast understrykas. Även om det fylldes jämnt. Mycket jämnt. 

Att åldras är inget för mesar. Bette Davis visste hon. Utan att linda in det. Hur rätt hade hon inte. Gubben jag konfronteras med i spegeln och på fotografier, är den där fan verkligen jag? Stämmer inte på en fläck ihop med den inre bilden.

Minns en gång på flygplatsen i Alicante. Väntade på avgång mot Arlanda och frostens rike. Hamnade i samspråk med en engelsk gentleman något äldre än Skriftställaren. Framhöll mina dubier inför att varje morgon möta mitt åldrade ansikte:

- Gör som jag. Raka dig utan spegel!

Alltid älskat att komma till Köpenhamn! Men det blir alltmer sällan. För att säga det krångligt, kanske akademiskt: staden föreligger inte bara. Väntar på att tas i besittning av mig, den borne flanören. 

Filter må anbringas. Fantasi på. Förstärker upplevelsen. Laddar atmosfären. 

Ankomsten föregås av hur jag skapat mitt Köpenhamn. Med hållpunkter. Krøyers en gång så omtalade sagohus på Nørrebro. Michael Strunges poesi. Kim Larsens sånger med gatunamn inbakade. Även en vemodig Thåström med gatuangivelser. 

Om den sistnämnde kunde man säga: man föds inte till köpenhamnare, man blir det.

Dirch Passer på Tivoli. Den stora begåvningen som låstes in i ett fack. Förminskades.

Sanne. Jag säger bara: Sanne. 

Fristaten Christiania, förstås. Förtalad. Men mycket mer än ett drognäste för flummare. Lät det inte fånigt skulle jag beteckna Christiania en pågående bostadspolitisk revolt. 

Berövas jag mina förhandsuppfattningar, om man kallar det så, vet jag inte vad det blir kvar av Köpenhamn. Så är det. Filtret måste läggas som något mellan mig och staden. Gäller inte bara Köpenhamn. 

En tradition på väg att etableras: Alltid vid Köpenhamnsbesöken frokost hos Bröderna Price. Som jag älskar att se smågnabbas och nojsa i sina matlagningsprogram. Och jag som aldrig lagar mat. Tänk hur det kan forme sig, som min framlidne svärfar brukade säga. 

Känner hur det lättar i sinnet medan jag skriver detta. Ombord på ett av SJ:s snabbtåg. Snart Katrineholm.