Livet efter men ännu mer före födelsen

Kvinnan föder gränsle över en grav. Samuel Becketts mulldoftande rad från pjäsen I väntan på Godot. Blott efter någon sekund i livet kan vi förklaras dödliga varelser. Döden närvarande redan i livets skälvande gryning. Iskalla, stelnade fingrar mot blossande kind. 

Åderförkalkad sa man i Sandviken. (Ingen i min släkt blev det.) Inte dement. Jag vill bestämt minnas att det var förre akademiledamoten Lars Gyllensten, läkare i botten, som i en av sina böcker hävdade att redan på fosterstadiet kan förkalkningsprocesser observeras. 

Så efter födelsen skulle detta vårt enda liv vara en enda lång, eller kort i mångas fall, förlängning av något nedbrytande som redan påbörjades prenatalt? Ingen munter tanke. Att vi i detta avseende skulle vara förutbestämda. 

Psykiatern, snarare antipsykiatern och mycket kloke terapeuten Ronald Laing hävdade att vi prenatalt mycket väl uppfattar det som sker runt omkring och utanför den kropp som tidsbestämt härbärgerar oss. Och dessa intryck präglar oss postnatalt. 

Utan att vi kan härleda denna prägling till det prenatala tillståndet. 

Ett tillstånd som är problematiskt genom att det är förspråkligt som den franske psykoanalytikern Jacques Lacan betonade. 

Eftersom att utan språk, före inträdet i det Lacan benämnde den symboliska ordningen, är vi oförmögna till tydlig härledning och bearbetning. I bästa fall hänvisade till fantasier. 

Samtidigt som vi kliver in i språket, den symboliska ordningen, går det förspråkliga tillståndet förlorat. Språket stänger dörren. 

Således, den som markerar barndomens avgörande betydelse för resten av våra liv skulle behöva gå ännu längre tillbaka. Redan innan barndomen är vi präglade. 

En ljusare bild, så kanske den kan uppfattas, förmedlas av de psykoanalytiker som talat om det oceanografiska tillståndet. I fostervattnet är vi enligt dem som lyckligast. I en gränslös symbios. 

Till saken hör att denna symbios måste upphöra. Paradiset förvisar oss till skillnad och singularitet. Födelsen betyder i detta avseende något abrupt.

Om vi längre fram i livet söker en symbios med dem vi älskar är det en omedveten längtan tillbaka till symbiosen inuti moderskroppen. En symbios som oåterkalleligt gått förlorad.  

Ingen väljer att födas. Och ingen väljer att födas såsom redan präglad. Men väl utkastad i världen, inte mycket att göra. 

Graven står öppen från början. Väntande. 

Bild: Konstverk av Gunilla Samberg, utställningen Som kropp Gävle Konstcentrum, januari 2020