Livet för kort för dåliga studentuppsatser

Under många års flitigt - jo, det var det sannerligen! - läsande kunde jag inte lägga ifrån mig en påbörjad bok utan att läsa ut den. Det kändes fel att bara avbryta. Kanske höll jag det för att vara fusk. 

Om jag avbröt skulle jag inte med gott samvete kunna säga att jag läst boken i fråga. Fånigt, men så var det. Jag var min egen kontrollant. Ögat i ryggen. Självdisciplinerande. Utan att ha läst Foucault. Sedermera en husgud.

Jag minns hur jag hängde där i mitt lilla rum i studentbaracken i Blåsenhus i Upsala, nedanför fängelset och Asis, med linjal och penna som instrument under läsningen. Medan fest kunde pågå ute i köket. Vin och glammande grabbar. 

Strök under och klottrade kommentarer med spretig handstil i marginalen. I flera böcker från den tiden, framförallt debattböckerna som jag inhandlade för en billig penning nere hos legendariska Lundeq, är så gott som varje rad understruken med blå kulspetspenna. 

Som också lämnade fläckar efter sig. Intellektuella fotspår, kunde jag jolligt säga. 

Kurslitteraturen på Sociologen bjöd ofta på svårt motstånd och det var frestande att avbryta tuggandet. Men jag kämpade på. Minns särskilt en torr bok i u-landssociologi av professor Lindskog som krävde sin tålmodige läsare. 

Olavi Junus, också han u-landssociolog, en av de få föreläsare jag minns som inspirerande från min studietid, skrev beskt i en recension av Lindskogs bok: - Det enda värt att notera från denna bok är förbudet att kopiera den.

Så småningom blev jag kollega med en man som till slut efter mycken ävlan och strävan blev professor i handikappsociologi. En av dessa bindestreckssociologier som häcklades. Han avslöjade med smått förtjust min att han aldrig läst en bok från pärm till pärm. 

Han bara skummade. 

Jag studsade till. Kunde man göra så? Och bli professor på kuppen! Om än bindestrecksprofessor.  Var inte det fusk? Långa litteraturlistor i handikappsociologens urtrista utredningar med aldrig utlästa böcker. Hm. 

Nå, tilläggas bör att jag tränade upp en snabbläsning jag hade nytta av när jag fick barn som tillsågs. När de små liven slumrade sött, läste jag snabbt. Behärskar konsten än i dag. 

Som handledare av fruktansvärda studentuppsatser var snabbläsningen en lisa och ett måste. Och, såklart. Jag skummade. Livet för kort för fransk film, sa man förr. Travesterar: livet för kort för dåliga studentuppsatser. 

Just nu brottas jag med Richard Sennetts bok "Den öppna staden". Lägger inte bort. Han som brukade skriva så bra! En fröjd att läsa. Och inte fort. Men denna. Nä, den må jag hålla hårt i så den inte faller ned ihopslagen.