Gert Nilson förtjänade under sin aktiva tid benämnas levande legend. Mannen bakom Bokförlaget Korpen med dess kvalitetsutgivning. Smal, kanske någon skulle säga. Oundgänglig, någon annan. I utgivningen såväl barnböcker som romaner.
På Korpen hittade man de spännande författare som inte fanns på något annat förlag. Både svenska och internationella skribenter.
Förutom förläggare var Gert författare till ett imponerande antal böcker. Originella och egna.
Eldsjäl. Projektmakare. Listan kunde förlängas. Han var oförtröttlig. Energisk, existentiellt rastlös.
Ingen som råkade Gert i levande livet kunde undgå att beröras och inspireras. Förutom någon enstaka som hade svårt för Gerts nästan maniska entusiasm. Ingenting kunde stoppa honom. Inget var omöjligt. Innan ett projekt var avslutat dags för nästa.
Inga mellanlägen. Projektlös blev han snart modlös. Livet i sig ett projekt. Ett konstverk och vi är livskonstnärer, menade Gert i tysken Joseph Beuys efterföljd.
Hos VMEK (Varje Människa En konstnär) som Gert tillsammans med kreativa kumpaner drog igång kunde man erhålla legitimation som livskonstnär. Flott stoltsera med det på visitkortet!
Men så gick Gert, den intellektuellt de flesta överlägsne, in i dimman. Jag besökte honom i hemmet i Örgryte. Hemtjänsten knackade på för att bistå.
Sista gången vi träffades var på ett vårdhem i samma stadsdel. Då kände han inte längre igen mig.
Men vi satt en stund inne på hans trivsamt möblerade rum, drack kaffe och småpratade. Han pekade på och kommenterade fåglar som kretsade utanför fönstret. I rummet tronade en uppstoppad korp.
Gert tillhörde den välsignade, inte alltför stora skara människor som gör skillnad under sin jordavandring. De utstickande som lämnar ingen likgiltig. Nuförtiden hör jag aldrig någon nämna hans namn.
Även vi vanliga dödliga är utlämnade till efterlevande människors flyktiga minne och upptagenhet. Vi bleknar. Rösterna om oss tystnar. Ingen undgår detta öde. Att glömmas bort.
Samma ensamhet väntar oss alla
Samma sorgsna sus i gravens gräs
Jag minns inte vem som nedtecknade dessa solnedgångsrader. Se där!Bild: Edward Hopper: Railroad Sunset (1929)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar