Bara en jobbig skitunge

Inne på en Synsambutik åhörde jag häromdagen ofrivilligt ett samtal mellan en kund, en man åttio plus och en imponerande tålmodig, ung kvinnlig anställd.

Mannen uttryckte oro över sin syn som allvarligt försämrats: - Jag har kört bil i femtio år. Men nu tog de ifrån mig körkortet på grund av min dåliga syn.

Den tålmodiga: - Har det konstaterats starr någon gång?
Mannen: - Ja, för länge sedan.
Hon: Det går att operera.
Han: Vem skall jag prata med om detta? Kan ni göra det här?

Med vänlig stämma och utan att skynda på lämnade hon goda råd om hur han skulle få kontakt med Akademiska Sjukhuset i Upsala: - De är bäst. 

Jag fick för mig att mannens syn var en ingång till kontakt med en annan människa. Han var ensam och gemenskapssökande. Drog ut på samtalet. Skämtade. Ställde till synes onödiga frågor. Hemma kanske en tom lägenhet väntade. Porträtt på död hustru. 

Det Sverige jag lever i, förtjänar det med alla ensamma människor bland urinnevånarna att kallas samhälle, vilka kriterier måste vara uppfyllda för att det skall vara meningsfullt att använda den förpliktigande termen? När blir ett samhälle ett samhälle?

En fråga som väl kan sägas vara sociologins utgångspunkt. Från Auguste Comte och framåt. 

Hur blir samhället möjligt? Vilken typ av gemenskap krävs? Comte´s landsman Émile Durkheim skiljde på organisk och mekanisk solidaritet. (Han använde begreppet anomi för ett normlöst tillstånd. Sverige i dag?) 

Tysken Ferdinand Tönnies gjorde en distinktion mellan Gemeinschaft och Gesellschaft. 

Olika sociala former. Begrepp utvecklade av de sociologiska klassikerna för att fånga samhällsförändring.

På svensk botten har vi knappast haft något sociolog som teoretiskt kunnat mäta sig med ämnets anfäder. Jo, Johan Asplund, förstås. Med det fyndiga begreppet social responsivitet. Det begreppet kom för mig häromsistens när jag åkte tåg.

Ogenerat plockade en ung, skäggstubbsgrabb mitt emot oss fram en påse chips, stickande doft från dessa flottflarn, tuggade högljutt med öppen mun i sig dem. En ung kvinna rengjorde med ett gem sina hörlurar från öronvax. Omsorgsfullt. Inför öppen ridå. 

En annan ung kvinna, kinesiska, letade fram en rakhyvel för att ge sig på en antydan till svart mustasch. Inga snabba ryck. Hon tog god tid på sig. Betraktade sig samtidigt ingående i en liten spegel. 

Vad skulle den sorgligt nog framlidne Johan haft att säga om dessa beteenden? Social lomhördhet? Asocial responsivitet? 

Kanske räcker det med "dålig uppfostran"? 

Osökt minns jag en skämtteckning. Mamma med litet, mycket stökigt barn konsulterar läkare:

- Kan det vara ADHD, doktorn?
- Nä, det är bara en jobbig skitunge.

Mannen inne på Synsam skulle bara veta vilka associationer som lockades fram ur mig.