onsdag 31 januari 2018

Ett år efter utstämpling

Ett år har denna dag, när snön ymnigt faller, gått sedan jag stämplade ut från högskolevärlden efter nästan ett halvt sekel inom densamma. Tiden rusar. Och jag försöker varje dag påminna mig John Lennons ord: Life is what happens to you while you´re busy making other plans. Han som inte blev äldre än fyrtio.

Det är alltför lätt att man bara gnuggar på, Niklas Wikegårds favorituttryck när han kommenterar SHL-hockey i C More, i vardagen. Man upptas av den, alla bestyr. Glömmer att verkligen leva. Känna efter. Förstärka den ibland flackande livskänslan, vårda lågan. 

Jag råkade se ett tv-program om Ingmar Bergman med anledning av hundraårsdagen av hans födelse. I vilket han bland dämonerna, han stavade som bekant med ett kraftfullt ä, räknade upp att han var långsint. Det är jag också. Jag ältar. Har svårt att glömma en oförrätt. Tänker hämnd och hur ge igen så att det svider. 

Utstämplingen från Högskolan i Gävle (HiG) efter mer än tjugofem års tjänstgöring, inkluderande utmärkelse som Årets föreläsare samt guldklocka från staten för trettio år av nit och redlighet i rikets tjänst, sköttes inte på ett anständigt sätt från den lokala arbetsgivaren. Snarare på ett skamligt för att inte säga för jävligt, ursäkta svordomen, sätt. 

Plötsligt fick jag veta, efter att jag själv flera gånger stött på om det, eftersom jag undrade om tidpunkten, att vid sextiosju skulle min anställning upphöra. Oavsett hur jag såg på det, om jag ville fortsätta eller inte. Ofrivillig pensionering, kallar Sveriges Universitetslärarförbund (SULF) det. 

En kritisk medarbetare, engagerad ska det heta, tillika fackligt aktiv, ordförande i lokala Saco, som undertecknad kan arbetsköparen, till sin lättnad (?), bli av med när personen fyller sextiosju. Enligt SULF är jag inte ensam om mitt öde. Men svårt leda i bevis att det just är fackliga förtroendemän man gör sig kvitt. 

Det skulle vara detsamma som union bustingMan kränker föreningsrätten och bryter mot lagen om facklig förtroendeman. 

Jan Myrdal har varnat för män som kammar hypotek. De är icke att lita på. Morfar varnade för kortvuxna män. Om  man själv, som han var, är lång och högrest. Framförallt knattar när de blir chäfer, de lider av komplex gentemot längre män och söker kompensation. Min sista chäf, en totalt auktoritetsbefriad sådan, helt utan pondus och stil, kallad Gerda (jag omtalar själv honom med ett mycket fult ord, men utelämnar det här), var kortvuxen. 

En lömig och feg typ, produkt av New Public Management som avskaffade kollegialiteten. 

Toppstyrd linjeorganisation och chäfer. I en verksamhet som organisatoriskt en gång i tiden var horisontell. Och som skall vara det. Professionella medarbetare är självgående och behöver ingen chef. På min avdelning på HiG basade med rektorns goda minne Gerda, själv fil lic och inget mer eftersom han inte förmår mer vad avser akademisk meritering, över en docent (undertecknad) och professorer. Absurt. 

Det muttrades från och till, åtminstone vad gäller en professor, men stannade vid det. Den personliga lönesättningen disciplinerar och täpper till truten. Muttrandet skedde fegt bakom ryggen på Gerda, när han inte hörde. 

Gerda talade korkat, som om han inte förstod bättre, om högskolan som vore den ett privatföretag. En av dessa akademins dödgrävare, eller femtekolonnnare, som inifrån förstör den. 

Jag har känt mig mycket frustrerad. Förorättad. Velat betala tillbaka, ge den lille mollusken vad han förtjänar. Men det klingar av. Om än inte helt borta. 

Jag säger till mig själv medan jag skriver detta: Du har hälsan. Du är fri. Du skriver och läser. Du reser. Du har kloka vänner. Du slipper idioter som Gerda till chäfer, oinspirerande kolleger och en skavande organisation. 

Du är fri! Tag vara på det. Lev! 

PS. Men Göran Persson och kompanis pensionsbedrägeri tänker jag inte komma över. Varför utlöste det inte ett folkligt uppror, vad är det med detta folk?

tisdag 30 januari 2018

Det är synd om cheferna!

Det råder bistra tider inom mediebranschen. Förändringens vind viner över alla mediefabriker. Tufft och hårt för dem som skall hålla i och vara ansvariga för förändringens konsekvenser - cheferna. Mer än en chef funderar i detta hektiska klimat på att byta jobb. 

Till skillnad från vanliga medarbetare som bränner ut sig och får uppmärksamhet, glöms cheferna bort. Ingen tar hänsyn till dem, värnar om dem.

Chefer blir ofta utsatta för vuxenmobbing. Men till skillnad från vanliga medarbetare får de sällan synligt stöd från kolleger. De står ensamma i tillvaron, de stackarna. 
Det är som om vi tror att chefer ska kunna tåla allt. Men det gör de inte. Och de överordnade borde vara mer än bara ett draperi att luta sig mot. De borde kunna ge stöd åt sina underlydande. Ty chefer är också människor, som du och jag. 
Visst blåser det på toppen och visst ska chefer kunna palla för en hel del, vilket de även har rejält betalt och generösa fallskärmar för, men det finns faktiskt gränser. 

Lugn, bara lugn. Det är inte Skriftställaren som plötsligt blivit av med sin mångåriga chefsallergi och förvandlats till chefskramare. Det är Peo Wärring i Medievärlden 29 januari 2018 som menar detta ovan. I en medlidandets vackra betraktelse över hur svårt det är att vara chef i dessa tider. Man kunde röras till tårar för mindre. Strindberg tyckte synd om människorna, Wärring tycker synd om cheferna. 

Hans en smula sentimentala litania mynnar ut i att han kräver av tidningen Journalisten att den skall be om ursäkt för att den enligt honom beskyllt chefredaktör Anna Gullberg på Gefle Dagblad för att ha medverkat till journalisten och tidigare GD-medarbetaren Sanna Wikströms tragiska död i december 2017.

Jag vet inte vem denne indignerade Wärring (bilden till vänster), jag höll på att skriva Värsting i hastigheten, är eller vad han har för bakgrund. Han tycker att det är orättvist och missvisande att göra Gullberg ansvarig för en tidig medarbetares död. Och han vill, osäkert på vilken grund och utan att gå närmare in på detaljer, frikänna Gullberg. Han tycker synd om henne och det hon tvingas utstå.

Gullberg har för sin del tagit timeout, försvinner förmodligen för gott från GD. Höga chefer, som inte tagit timeout, påstår att man numera förbättrar företagskulturen inom Mittmedia. Undrar om journalistförbundet köper det. Och inte ger det oss Sanna åter. 

Wärring tycker att Journalisten skall be om ursäkt. 

Någon ursäkt eller något förlåt har i varje fall inte jag hört från någon chef inom MM. 

Det tyder på ett sällsynt dåligt omdöme hos Wärring att i detta läge rycka ut till detta försvar för cheferna. Vet han mer än vad jag vet? Eller vad Wikströms sambo vet? Jag tror inte det. Och han verkar heller inte förtrogen med den företagskultur som varit rådande, och som har drivit bort eller gjort medarbetare sjuka. 

Sanna var inte den första. Men i hennes fall slutade det med döden.

I morgon skriver jag en blogg om en chef jag hade. Med anledning av att ett år gått sedan jag stämplade ut från högskolan.

lördag 27 januari 2018

Svartlistning och hets: så bemöttes invandringspolitikens kritiker

Redaktören för boken Priset, Karl-Olov Arnstberg, pensionerad professor i etnologi, numera verksam som skribent och förläggare, bjöds in till Göteborg för att tala vid ett offentligt möte. En våldsam proteststorm bröt ut som riktade sig mot den av de som vet bättre, enligt egen uppfattning, peststämplade. Mötet som skulle hållits på stadsbiblioteket måste ställas in. Biblioteket fick kalla fötter, risk för bråk och stök. 

Att mötesfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet - grundstenar i en demokrati - i praktiken saboteras verkar inte spela någon roll för dem som utan att tänka på implikationerna står beredda med munkavle och knytnävar. Eller menar de att demokratin inte gäller för vissa? Bara för andra? Vem avgör i så fall och på vilken grund? Känslans? Den förutfattade meningens? 

Knappast grundlagens, som alla har en skyldighet att följa. Den som förvägrar andra rättigheter, kan själv stå på tur nästa gång. 

Rättssamhället sätts ur spel, det känsloladdas, något som liknar lynchstämning piskas upp, informella folkdomstolar inrättas. Det har vi sett många exempel på i den beryktade #metoo-kampanjen.

En av denna antologis författare, Gunnar Sandelin (GS), har jag känt till och följt i många år. Ända sedan han kom till Gävle för att intervju mig inför att jag skulle medverka som krönikör i SSR-tidningen. Långt senare skakade jag på huvudet, när han berättade vad han utsatts för. Bortom all rim och reson. 

Efter att ha skrivit om invandringspolitiken - inte om invandrare nota bene - på ett, som det uppfattades, opassande sätt. Sakligt med kritiska slutsatser att dra för den som ville. Med andra ord betett sig som en professionell journalist skall göra och visat yrkesheder. Ingen dold agenda. 

GS har jag alltid uppfattat som en vederhäftig och sanningssökande journalist. Noggrann med sina källor och med att ha på fötterna. Utan några politiska förtecken. Men när han skrev  bortom förhärskande ideologier och punkterade maktens myter, han baserade sin framställning på offentlig statistik skall man komma ihåg, tillgänglig för var och en så att man kunde syna honom i sömmarna, var det kört för honom. 

Svartlistning. Yrkesförbud. Det luktade gamla Sovjetunionen och DDR. Plötsligt var han "belastad". För mig helt obegripligt, ärligt talat. Med hjälp av GS kunde ju ett faktabaserat samtal om en central samhällsfråga ha börjat föras, det fanns med ens ett underlag för ett sådant. Men någon eller några hade bestämt sig för att detta var inte fakta. 

GS skulle ut i kylan, det varnades för honom. Tidigare vänner och kolleger vände honom ryggen. Rädda att sammankopplas med honom. Rädda få problem på jobbet. Frilansare rädda förlora uppdrag. De gjorde förmodligen en korrekt bedömning. Och vem har råd att förlora levebrödet om man har barn och familj? 

Vittnesmålen i boken är direkt skrämmande. Obehagligt ta del av hur illa och skamligt journalister, bland dem namnkunniga, på de stora tidningarna kunde bete sig. Som drevs de av ett inre självhat och en obearbetad destruktivitet som projicerades på noggrant utvalda offer. Ursäkta, men jag kan inte låta bli att spekulera i djuppsykologisk riktning. Annars svårt att förstå att det blev så besinningslöst.

Pseudonymen Julia Caesar, ett av favorithatobjekten, söks upp i bostaden av journalister och fotografer som inte ger sig när hon försöker värna sig. Hon jagas och pressas hänsynslöst. Hennes redan klena hälsa utsätts för svår påfrestning. Hon kallas de mest fruktansvärda, hennes person demoniserande och osanna, saker. Hon skall krossas, helt enkelt. 

På nätet sparar inte svansen på okvädesorden. Utan att ha satt sig in i vad hon skriver. Man går uteslutande på ryktet om henne. Det rykte som sprids av Expressen och Dagens Nyheter. Inte konstigt att hon börjar frukta för sitt liv. Man hotar att märka henne. Många galningar finns därute som måste tas på allvar. 

Det svaga polisingripandet för att skydda henne och andra hotade frestas jag dessvärre tolka som att polisen tycker att de bara får vad de förtjänar. Hade de bara tigit så. De får skylla sig själva, de ansvarar själva för att de är fredslösa. 

Plötsligt slår det mig under läsningen att det är som om verkligheten, i det offentliga samtalet och vad man hör där, kommit ifatt det bokens författare, långt innan det var opportunt och riskfritt att säga det, framförde. Det är inga öppna edra hjärtan det längre uppmanas till. Inga murar som inte skall byggas. Skärpta regler införs. Tillfälliga uppehållstillstånd. Utvisningar sker. 

Magdalena Andersson deklarerar öppet att vi tagit emot för många. Kom inte till Sverige, uppmanar hon. Hon kallas därför inte, vad jag vet, främlingsfientlig eller rasist. Nu kan det sägas. Man får prata volymer. Parallellsamhällen och desintegration. Gängkriminalitet och gruppvåldtäkter. Vinden har vänt. Kappvänderiet kan börja. Konkurrensen om vem som är tuffast och strängast. 

Statsministern säger, även om han sedan försöker att släta över det, att det inte kan uteslutas att militär sätts in mot kriminella invandrargäng i förorterna. Militär i ett demokratiskt samhälle! Tonen är en totalt annan. På kort tid har en radikal retorisk omsvängning skett. 

Men inte lär GS och andra få den ursäkt de förtjänar. Eller återanställning. En klädsam självkritik från hetsarnas sida är icke att vänta. 

Själv väntar jag på en förklaring. Hur i hela friden kunde det bli så här? Jag är villrådig och famlar efter svar. Vill undvika att bli konspirationsteoretisk. 

Först slapp invandringspolitik utan någon som helst risk- och konsekvensanalys (som Riksrevisionen konstaterat), sedan plötslig åtstramning. 

Och varför kunde vi inte sansat, utan stämplar och etiketter, hotfullheter och åthutningar, ha lyssnat på Sandelin och andra, försökt bemöta dem med argument och eventuella motbevis? Hur kunde antiintellektualism och blind hets få fäste?  

Ett anständigt samtal motarbetades aktivt. Människor tystades. I ett samhälle som kallar sig demokratiskt. 

Läs boken! En dokumentation, vittnesbörder. Mig har den gjort smått förtvivlad. Över hur författarna bemöttes. Det är ju inga förvirrade, språkmisshandlande mörkrets nättroll vi talar om. Sådana typer som ledarskribenten Lilian Sjölund utsatts för och skrivit en bok om. Utan drivna skribenter såsom Marika Formgren, förutom en tidigare medlem av SD vars inlägg med fördel kunde ha lyfts ut. 

Jag sväljer inte boken med hull och hår. Det bör tilläggas att jag inte delar uppfattningen om vad som återkommande och svepande kallas postmodernism. Jag delar heller inte den ensidiga nedvärderingen av anti-psykiatrikern Ronald Laing och hans insats. 

Bakgrundsförklaringarna till sakernas tillstånd förtjänar en ordentlig analys. Hur det kunde bli som det blev väntar på en genomlysning. Tveksamt om en nykter sådan är möjlig i den uppskruvade affektionens för- och motkultur. En uppgift förmodligen för framtida historiker. 

Inte har de utsatta oanfrätt kunnat handskas med behandlingen av dem. De är ju bara människor av kött och blod som du och jag. Framförallt inte när deras närstående, även barnen, fått betala. I sanning obehagligt!  Rörande också att läsa Arnstbergs öppna brev till sin dotter, som brutit med honom. Brevet andas stor sorg även om han försöker dölja den. 

Jag känner plötsligt rädsla, stark rädsla, för vad påbjuden konsensus kan göra med människor som tror sig goda och anser sig vara de enda som har rätt utan att det må ifrågasättas eller problematiseras. Med dem låter sig inget samtal värt namnet föras. 

Stegen tas mot det totalitära samhällstillståndet. Och rätt vad det är, så är vi där. Tyskland under nazismen har jag fördjupat mig i. Östtyskland under namnet DDR. Jag vill inte lägga Sverige till samlingen. Men kanske jag måste.

K-O Arnstberg, red., Priset, Tolv författare om svensk repression, Debattförlaget 2017

tisdag 23 januari 2018

Jag tänker vara intolerant mot intoleranta muslimer

Jag är kristen och troende. Men gör inget större väsen av det. Den som observerar mig kan inte omedelbart se att jag är kristen. Ett litet silverkors i kedja runt halsen. Som jag aldrig tar av mig. En blygsam markering. 

När jag gästföreläste om ledarskap vid Birzeit University i Ramallah på Västbanken, denna västbank som plågas av den israeliska ockupationen men där människorna ändå försöker leva sitt vardagliga liv som om det inte vore så trots vägspärrar och synliga soldater, blev jag en gång inbjuden att följa med en student till hans hemstad några mil bort. 

Jag minns inte namnet på staden. Klart jag tackade ja. Den största fördelen med de gästföreläsningar jag hade förmånen att få hålla runt om i världen var att få se och uppleva länder inifrån på ett sätt som turister aldrig får. 

Därför kunde jag också gå med på att packa väskan och bege mig till länder där jag aldrig annars skulle sätta min fot, såsom undantagstillståndets Egypten. Annars tillämpar jag principen om att inte resa till länder där sådana som jag kastas i fängelse. 

Jag glömmer aldrig den hisnande resan med hjärtat i halsgropen till studentens hemstad. Smala vägar av usel kvalitet och radikalt kuperad terräng. I en av de små bussar som med mycket hög hastighet dödsföraktande rusar fram på Västbanken. 

Jag mottogs av hans familj med den största gästfrihet. Som seden är på Västbanken. Bord dukas, det trugas, rätt på rätt bärs fram och man äter till man nästan storknar. Att vara blygsam vid bordet uppfattas närmast som en förolämpning. 

När studenten skulle visa mig staden och föreslog en promenad på dess gator, upptäckte han plötsligt mitt diskreta kors. Han bad mig gömma undan det, eftersom det riskerade att väcka anstöt i den starkt muslimskt präglade staden. Jag kunde själv också notera alla beslöjade kvinnor. 

Till saken hör att på Västbanken lever även kristna utan några problem. Min bästa vän i Ramallah är för övrigt konfessionslös och starkt religionskritisk. 

Studenten berättade att hans far, som ägde och drev en körskola, hade uppvaktats av muslimer som menade att det kunde gå ut över hans affärer att hans son aldrig visade sig i moskén. Det ledde emellertid inte till att samme son, som under min andra vistelse på Västbanken relegerades från universitetet efter att ha varit en av de ledande under en studentstrejk mot höjda terminsavgifter, började uppsöka någon moské.

Mellan kristna och muslimer i Sverige råder ingen symmetrisk relation. Det är direkt stötande och provocerande för mig som kristen och demokratiskt sinnad medborgare. Vi kristna, med den undfallande bleka ärkebiskopen i spetsen, gör allt för att respektera religionsfriheten och vi har tillåtit att islam breder ut sig med sina för oss främmande levnadsvanor och uppfattningar, framförallt kvinnosynen och förtrycket. 

Många muslimer visar ingen tacksamhet för vår gästfrihet och öppenhet, utan föraktar oss. För att inte tala om antisemitismen som antagit skrämmande proportioner i vårt land. Judar tvingas emigrera som vore det nazismens Tyskland. 

Den framlidne Lars Gustafsson skrev insiktsfullt: "Tolerans mot intolerans frambringar intolerans. Intolerans mot intolerans frambringar tolerans." Jag tänker därför, i linje med detta, från och med nu vara intolerant mot muslimer och andra som är intoleranta mot mig som kristen.

måndag 22 januari 2018

Murgårn memories

En fredag förliden sensommar strök jag med ros i handen förbi den på väg till en begravning. Ställde mig tätt intill, satte örat mot, lyssnade allt vad jag förmådde efter ljuden från förr. Men tyst var det. Skolan övergiven. Sommarlov. Och inte kunde jag känna den där karakteristiska skollukten som Lars Gustafsson fångar i Yllet.

Murgårn, sa vi osnutna ungar. Murgårdsskolan. Min skola första sex skolåren. (Jag skulle bara ha vetat att jag skulle komma att bli kvar i undervisningsvärlden hela mitt liv!) Bara några stenkast från där vi bodde. Och knappt mer än ett par från mormor och morfar, på Bruket. 

Jag minns inte vem som liknade byggnaden vid Glimmingehus. Under en vistelse på Österlen kunde jag på ort och ställe jämföra. Hursomhelst ett imposant hus, detta skolhus. Respektinbjudande arkitektur.  I som här inträden, minns att ni är små och maktlösa

Osökt tänker jag den högst läsvärde socialpsykologen Erving Goffman och hans begrepp totala institutioner. Av oklar anledning har sådana alltid fascinerat mig. Skräckblandad fascination, bör tilläggas. Skolor. Sinnessjukhus. Fängelser. Fabriker. Rummet som disciplinerar en samling människor under samma tak. (Room heter för övrigt en hårresande obehaglig film från 2015 med Fritzl-tema. En film i offrets perspektiv. Se den!)

Michel Foucault skrev insiktsfullt med historisk utblick om detta i Övervakning och straff: Fängelsets födelse. Disciplineringen. En bok att ständigt återvända till. Rummet som själens fängelse, för att travestera fransmannen. 

En fröken skickade oss under lektionstid att inhandla halstabletter i kiosken nere vid järnvägsstationen. Ursäktade det med att hon hade problem med rösten. Kanske doften från rusdrycker som skulle döljas. Vad vet jag. Men snäll var hon. Om än barsk. Ruskigt bra på orgel när hon kom loss. 

Allan var en duktig pedagog som verkligen kunde lära ut men ett vandrande nervknippe. En luciamorgon skulle vår klass lussa och besöka alla klassrum. Han greps han av panik när det började brinna i håret på en av tärnorna under luciatågets formering. Försökte med hjälp av väggen, om man uttrycker det milt, stoppa elden. 

Jag uppfattade det som att han fullkomligt utom sig dunkade huvudet i samma vägg. Men jag har förstås livlig fantasi.

Hans impulsiva agerande, inte bara i denna situation, tror jag kan förklaras med att han förlorade kontrollen över vad som hände. En strikt kontroll han alltid behövde hålla, vad det än gällde. Under lektionerna. På cykelutflykter med klassen. 

Tärnan anmälde honom icke för hans tilltag. Fattas bara. Man gjorde inte så på denna tid. "Kränkningskultur" var ett främmande fenomen. Tack och lov. 

Annars minns jag just denna luciamorgon som ljus (!). Bortsett från det brinnande håret. Det inspirerade mig så småningom till en novell i antologin December 1999: Adventskalender för vuxna som framlidne vännen och förläggaren Gert Nilson sammanställde. Men i den placerade jag elden i min mors hår. 

Hon lussade nämligen varje år för grannarna i trappuppgången. Levande ljus i kronan. Ett äventyr varje trettonde december, när hon om den arla morgonen iklädd vitt linne kom vinglande med sin bricka, på densamma lussekatter, pepparkakor och kopparkaffepanna, på knoppen farligt svajande krona. Det var mycket uppskattat av grannarna, vill jag tro.

I fjärde klass stal kräftan min älskade mormor Elin från mig. Därmed hade döden intagit sin plats i mitt medvetande. Där stannade den kvar. Oinbjuden. 




fredag 19 januari 2018

Hannah Arendt i Upsala

Bokcafé Projektil i Upsala den vinterfrostiga gårdagsaftonen. Jag föreläste om medborgarlön hos den socialistiska kulturföreningen, som de bakom cafét kallar sig, för några år sedan. Numera håller de till på en annan plats än, som den gången, i Svartbäcken. Inte långt från det Vaksala torg från vilket de stora demonstrationerna utgick. Det ekar från megafonstyrda talkörer och smatter i banderoller. 

Det anrika torg som tidigare kollegan och vännen, sociologen Göran Ahrne, ger en glimt av i Vardagsverklighet och struktur. Glimten levande till skillnad från det mesta i den teoretiskt anspända boken.

Ett 30-tal förväntansfulla unga människor på plats, även om några släntrar in efter utsatt tid. Känslan infinner sig att klockan vridits tillbaka till när det begav sig och staden vimlade av reflekterande, pålästa vänsterstudenter.

Anders Burman, idéhistoriker från högskolan i Södertörn, är inbjuden att tala om Hannah Arendt. Det politiskt korrekta Södertörn med "identitetspolitik", "rasifiering", "hbtq" och "genusvetenskap" i fokus. Vad jag vet var Ebba Witt-Brattström, litteraturens humorbefriade överkommissarie, knuten dit. Kanske är hon det fortfarande. 

Doktorander som gått kurs på Södertörn har vittnat för mig om ett intolerant, infekterat klimat. Tänk rätt - annars. 

Varför den seriöse Burman håller till på Södertörn vet jag inte. Han är bra denna afton, fnittrar och är på gott humör, en föreläsning långt från en knastertorr, tysk sådan som jag kan tänka mig att kvällens föremål utsattes för. Burman är lite charmigt osorterad, han följer inget skrivet manus. 

Föredraget innehåller väl inte mycket nytt för den som kan sin Arendt. Men uppfriskande släppa in centraleuropeisk intellektualitet i Upsala. 
  
Den skarpsynta Arendts, hon som var student hos Martin Heidegger i Freiburg och även hade en närmare relation med honom, kanske viktigaste observation: det farligaste som finns är människor som inte tänker, inte för en inre dialog med sig själva. Exemplet Adolf Eichmann, Arendts bok om honom mycket uppmärksammad och hårt kritiserad, ett av de tydligaste vad gäller detta. 

Jag ser honom framför mig i den skottsäkra buren i Jerusalem under rättegången. En blek, oansenlig figur. Han som "bara" lydde order. Som chäfer i dag inom offentlig sektor bara "följer budget". Inga övriga jämförelser. 

En observation jag själv ofta gör: människor tänker inte klart, det saknas alltid ett eller två steg, implikationer uteblir. Resonemanget stympas. Och därmed blir den intellektuellt beskurna, politiskt korrekta, hållningen möjlig. Lägg till affektioner och den dystra slutsatsen blir: inget vettigt samtal låter sig genomföras. Man är blint för eller mot. 

Så har det varit länge i det av svåra problem angripna Sverige nu. 

Tjugo år bodde jag i Den eviga ungdomens stad. Längtar inte tillbaka. Jo, till det universitet som en gång var under åren runt 1968. Dagens intellektuellt nedrustade och nyttoinriktade universitet skulle jag inte vilja frekventera. 

Härliga tider! Strålande tider! Aldrig komma de åter. Glad jag fick uppleva dem. Efteråt var jag helt förändrad, en annan person än den som med sänkt, förskrämd och blyg blick sökt sig till det väldiga universitetet. Jag hade äntligen börjat att tänka. Öppnat dörren ut och bort från brukssamhällets tankefigurer. Befrielsen inledd. 



torsdag 18 januari 2018

Såret som aldrig läker

Låt de döda begrava de döda, manade Jesus. En uppmaning som låter sig tolkas på olika sätt. Den som med vaken blick uppsökt Auschwitz-Birkenau på den polska landsbygden kan inte undgå att fråga sig vad det tjänar till att behålla lägret, rekonstruerat nota bene, och icke minst arrangera skolresor dit. Vad uppnås, egentligen

Frågan inte hädisk eller infantilt provokativ utan berättigad, om än tungt retorisk. Har vi lärt oss något av Auschwitz? Vad hände efter Auschwitz? Som vi vet frågade sig Adorno om det var möjligt att skriva poesi efter Auschwitz, denna mänsklighetens slutstation som någon benämnt det. Vi vet dock att poesi har skrivits och fortsätter skrivas. 

Tyskland. Snart sjuttiofem år efter krigsslutet. Timmen noll utropade man inifrån ruinerna 1945.  Som om historien kunde nollställas. Ett land med en punkt som aldrig sätts. Ett nationellt sår som aldrig läker. Tolv år, inte längre, varade det nationalsocialistiska tusenårsriket. Därefter villkorslös kapitulation. De tyska städerna mer eller mindre utraderade av de allierades bombmattor. 

Hur många exakt som dödades, direkt eller indirekt, i de tyska lägren disputeras det om från och till. Sänker man siffran alltför mycket, riskerar man att stämplas som historierevisionist och förpassas ut i kylan. I denna sak är sanningen bortom fakta och vetenskapliga bevis. Jag nöjer mig med att säga: blott en är en för mycket, när vi talar om mord och onödig död. 

Dödandets nattsvarta, iskalla skugga faller över efterkrigstyskland. En skugga som består. 

Avnazifieringsdomstolar installerades, en process som inleddes i Nürnberg när högdjuren, med Göring och Speer (den hale undgick repet) i spetsen, rannsakades. Med en fortsättning i Frankfurt, Peter Weiss dokumentärt vinklade Rannsakningen handlar om det. Men sedan klingade det av. 

Antikommunismen vägledande för väst och då bleknade intresset för de de gamla nazisterna. Som tilläts innehava höga poster inom förbundsrepubliken. I vissa fall mycket nära förbundskanslern. 

Många krigsförbrytare kom undan med milda straff. Eller inga straff alls. Helt vanliga män, som till och med en bok hette byggandes på intervjuer med förövare, hyggliga tyskar som kunde återgå till sitt vardagsliv som om inget hänt. Blodet på händerna borttvättat. Liken därborta i öst brända, askan undanskyfflad. Artighetens leende mask på. Civilization as usual.

Men såret var öppet. Läkte inte. Hjälpte inte att tystnad bredde ut sig, locket på. 68-generationen, den revolterande kritiska efterkrigsgenerationen, krävde korten på bordet. RAF handplockade sina offer, det förslavade tyska folket skulle hårdhänt väckas genom spektakulära våldsaktioner, inbillade man sig. Såret fortsatte att blöda.

Att förneka förintelsen förbjöds, även retroaktivt. Fängelsestraff för den icke laglydige. 

Samtidigt kan man höra tyska tv-producenter säga och det klingar minst sagt cyniskt: Behöver du höja tittarsiffrorna, släng in något om Hitler. Boken Er ist wieder da om Hitlers återuppståndelse i vår tid blev en makalös försäljningsframgång. Fascinationen saknar halveringstid. Monstret aldrig långt borta.

Jag läser i BZBerliner Zeitung, om förre SS-aren, kallad "Bokhållaren i Auschwitz" och som bad sin fru: fråga aldrig någonting om vad jag var med om, Oskar Gröning, 96 år gammal, som åtalats för medverkan - ett tänjbart begrepp - till mord på 300 000 människor. Domen: fyra års fängelse. Advokaterna vädjar om nåd, att gamlingen skall slippa inlåsning.

På stort, sensationsvärdet inte ringa, uppslagna foton i BZ en mycket gammal man, svårt se den forna brottslingen i SS-uniform. Är hans ens medveten om vad rättegången handlar om, är han tillräckligt klar i skallen? Kanske är han en av de allra sista från tusenårsriket som rättvisan kommer åt. 

Men är det rättvisa som skall skipas det verkligen rör sig om? Eller något annat? Symbolvärdet det avgörande? De döda offrens, de som inte äger någon talan annan än den ställföreträdande, hämnd?

Låta de döda begrava de döda?

Oavsett om Gröning beviljas nåd eller inte: såret kommer aldrig att läka. 


onsdag 17 januari 2018

Utan ord, inga känslor

H, en kamrat från uppväxttiden, närmare bestämt de skälvande och sökande tonåren, i Sandviken, hör av sig. Jag minns honom som en av de första riktigt långhåriga i den lilla staden. När modest Beatleslängd på håret inte längre var tillfyllest. 

Den lilla staden i skuggan av Verket som internationella storheter inom pop- och rockmusiken gästspelade i, det verkar otroligt så här långt efteråt, var allt bara en dröm, hände det verkligen? Affischnamn som Jimi Hendrix. Hollies. Manfred Mann. Bluesmannen John Mayall icke att förglömma. Still going strong. 

Mayall övernattade hemma hos H efter en konsert på Jernvallen. Om jag förstått det rätt så imponerade det inte det minsta på fadern till H som i stället undrade, jag kan inte tänka mig med särskilt snäll ton i stämman, vad det var för en suspekt figur som sonen släpat hem och erbjudit nattlogi.

H skriver mig om stigande ängslan. Kopplad till åldrandet. Jag kan bara instämma. Men jag vet inte om ängslan i mitt fall kom med åldern. Kanske är det genetiskt, ängslan ett arv jag ofrivilligt bär med mig och som jag skulle vilja förskingra. Det var bara det att mina föräldrar dolde sin ängslan. Inget man pratade om. Man skulle inte vackla. Inte visa svaghet. 

Det fanns inget utrymme för dylikt. Mönster riskerade att brytas, fängelsedörrar öppnas. Cykelturerna ned till de tröstlösa skiften i Verket ställas in. Samhällsmaskineriet gnissla. Hur skulle det ha sett ut?

Att trycka undan är ingen särskilt bra livshållning, om man säger så. Förutom att det man inte säger med munnen, det kommunicerar man med kroppen, utan att kunna förhindra det. Och rätt som det är, stiger det tillbakatryckta upp till ytan och kan ta sig förvridna, för att inte säga skrämmande, uttryck. 

I mäns fall efter att sprit inmundigats. Och det är fritt fram att vara dum. Min far tycktes mig otäck, när han blev pirum. Betedde sig annorlunda. Skrattade annorlunda. Han blev en annan. Som när han efter en fest fräckt tafsade på min mor och hon skrattade tillgjort. 


I den tystnadens kompakta kultur som rådde i Sandviken var det som att tassa på minerad vardagsmark. Kanske grunden till den ängslan jag alltmer kom att hysa. 

En klok kvinnlig psykoterapeut jag kände en gång i tiden berättade för mig att man kan bära på en maskerad depression. Grundlagd i barndomen. Den kan ligga där i det fördolda i många år. Men rätt som det är, poppar den upp. Och man kan inte förstå hur det kommer sig: "Jag känner mig plötsligt så ledsen, jag kan bara inte förstå varför." 

Ledsen, till synes utan någon som helst identifierbar orsak. Många lager över det som plötsligt vaknat och ovälkommet intervenerat i ens levande. 

Jag tänker ibland att det är inte känslorna som kommer först, utan de finns först när vi har kunnat sätta ord på dem. (I den mycket gripande franska filmen Mal di pietre, 2016, är det som om orden förlorar gentemot de passionerade, okontrollerade känslorna.) Orden bestämmer hur vi känner, för att spetsa till det. Åtminstone hjälper de oss att nyansera och utveckla vad vi känner. Känslan slutar tiga still. 

Som jag otåligt brukade uppmana mina studenter när de molteg: Tala först och tänk sedan!

Martin Heidegger, existensfilosofen, använde ett centralt begrepp som jag tycker är fångande: Dasein. Jag översätter det tämligen fritt med "vara här".

Ofta i mitt liv har jag känt det som att jag inte "varit här", jag har inte varit närvarande på det sätt som jag skulle vilja och det har inte varit någon behaglig känsla. Den melankoliske Sigbjørn Obstfelder skrev om att "det är så konstigt, det är som om jag befann mig på fel klot" (ur minnet återgivet). Den känslan kunde inte finnas utan orden. 

Bild: Tom Long

tisdag 16 januari 2018

Var finns min Lillskog i dag?

- Det är nattsvart, konstaterar broder Hasse dystert när han ringer mig från Stockholm. Nattsvart. Jag kan bara hålla med, vi är samstämda även i denna fråga. Varje dag nya rapporter om det patologiska tillståndet i fosterlandet. Dödsskjutningar som vardagsmat. Tydligen förekom Eliasson i tv häromkvällen för att svara för sig - som om han kunde eller var beredd göra det. Men som jag säger till Hasse: Jag förmår bara inte se fanskapet. Jag får krupp.

Jag snigelläser Peter Handbergs essä Jag ville leva på djupet. Titeln ett citat från Thoreau, en valfrändskap som heter duga för Handberg. Thoreau drog sig undan civilisationen till sitt Walden i Massachusetts. När jag var visiting professor vid Harvard Business School - Boston kan jag längta till, framförallt den trivsamma stadsdelen Cambridge där jag bodde - sökte jag mig nyfiket, Handberg gör likaså med alla sinnen vidöppna, till Concord och Walden som bara låg ett par kilometer bort från Concord. (Huset på bilden ovan en kopia av det ursprungliga.)

Jag trodde att Thoreau, i likhet med farsans farbror Vilhelm som efter ha förvägrats gifta sig med dottern till en rik bonde i Häverödal i Uppland svårt hjärtekrossad drog till skogs och isolerade sig med fåglarna och skogens alla djur som enda sällskap, hade sökt sig mycket längre bort från civilisationen, för att få vara i fred och leva i enslighet. 

Men icke, sa Nicke. Och matkorgar kom tydligen morsan och syrrorna med. Vänner tittade in för en filosofisk pratstund. Ett bekvämt liv lekandes eremit lite på låtsas, men tanken var god, kanske man kunde säga. Och hans bok om Walden kan du gott läsa, om du inte redan gjort det. 

Som när jag som fortfarande könsomogen - ännu hade vi inte börjat fantisera erotiskt om vackra grannjäntan Anette - grabb i Sandviken tillsammans med kompisarna drog till Lillskogen. Inom hörhåll för morsan så att hon kunde ropa in till middag. Men så länge vi befann oss i Lillskogen, kände vi oss som vildar på sidan om den trista, inrutade existensen, styrd av Verket. Vi lekte indianer och cowboys. Alla ville vara cowboys. Hopalong Cassidy, flott i stor hatt på sin kuse med puffrorna redo, hade vi beundrat på matiné.


Var finns min Lillskog i dag? För nog frestar det att vända denna erbarmliga verklighet ryggen och göra en Thoreau. Men vart ställa kosan? Krøyerland i Nordjylland? Kunde absolut vara något. Men vintrarna inte kul. Typiskt sommarlandskap. Hösten går dock an, Vesterhavet ryter, dånar och förminskar betraktaren, naturen regerar mäktigt. Landskapet inte lika turistkontaminerat som under högsäsong. 

Min framlidne vän Gert, jag saknar honom svårt och det gör ont att bara skriva hans namn, drömde om att ta sig till Nya Guinea. Han läste flitigt på, än i dag kan jag framför mig se boktravarna på hans köksbord i Örgryte, och beskrev resmålet på ett sådant målande sätt att jag ville bli hans resesällskap. Men Gert kom aldrig till sitt Nya Guinea. Nu vilar han i den göteborgska jorden.

Utan pengar går det inte, inser Hasse och jag. Men hur fixa flis? Postkodslotteriet har jag lagt av med. Förstod att jag måste ha med boende på samma postnummer, ensam kan jag inte vinna något, bara en fjuttig extralott som Rickard Sjöberg lika gärna kan behålla. 

Kanske tacka ja till alla generösa, hum, låneerbjudanden, plocka ut rubbet och sedan fort som attan dra? Men misstänker att jag inte hinner längre än till Tobo.

Tittar ut från mitt fönster över Gävle, staden som stavar namnet så fult. Nattsvart är det, sa Bill. Det är nattsvart, sa Bull. 


måndag 15 januari 2018

Sista passet?

För tio år sedan klev jag in på samma polisstation. Inhyst i ett extremt fult hus. Hur i hela friden fick man för sig att bygga så fult? Polishuset i Gävle - som för det mesta ger ett stängt intryck med nedfällda persienner och avvisande fasad: kontakta inte oss, vi kontaktar dig. På samma plats låg ett vackert utformat badhus. En arkitektonisk fullträff. Men rev gjorde man. Så där höll man på i betongsossarnas Gävle. Rev och byggde fult. Som drevs politikerna av destruktiva motiv. Bort med allt som skapar en trivsam atmosfär för medborgarna. I Gävle ska folk fan inte trivas i onödan! Därför också ett ä och inte e i namnet. Gävle - inte Gefle. Brett och fult.

Den gången, för tio år sedan, behövde jag ingen stav för att röra mig obehindrat på gator och torg. Men det behöver jag nu. Jag ägde två ihopfällbara stavar. Men den ena konfiskerades på flygplatsen i Alicante, de bestämde att den kunde användas som vapen. Det hjälpte inte att jag argumenterade, protesterade och högljutt kallade de nitiska nöten i Security jävla idioter. (Svordom ordagrant återgiven, ber om ursäkt för språkbruket.)

Balansen var inte bra för tio år sedan. Nu ännu sämre, det stör mig, jag som älskar att flanera och promenera, upptäcka världen till fots. I samband med omänskligt, höll jag på skriva, tuff behandling mot min cancer vid sekelskiftet fick sig balansen en ordentlig kyss. Sedan har väl åldern gjort sitt. Det sägs ju att balansen blir sämre med åren. Åldrandet är ett helvete. Försök inte påstå något annat.

Jag tränar min balans två gånger per dag. Morgon och kväll. Tar tid på klockan. 45 sekunder första gången på varje ben. 40 andra gången. För det mesta fixar jag det på första uppstigning. Känns bra. 

Passpolisen, heter det så?, vänlig som alltid: - Sänk hakan är du snäll. - Det brukar min hustru uppmana mig också. - Tycker hon att du är dryg?! 

På skärmen, fototekniken digitaliserad, kan jag genast ta del av det färdiga resultatet som skoningslöst inte döljer någonting: en åldrad mans ansikte. Gubbtjyv. Tycker inte om det. - Kan du inte ta bort tio år? Kvinnan bakom disken skrattar.

Senare, samma dag, slår mig tanken som en blixt från klar himmel: Kanske blir detta sista passet jag plockar ut i mitt liv. Tanken skrämmer inte, det vore att ta i. Men inte känns det särskilt roligt. Om tio år, när det är dags för passförnyelse, är jag närmare åttio. Åttio

Kanske ingen ålder i sig. Men mina föräldrar och morföräldrar blev som bäst inte äldre än sjuttiofyra. Mormor gick redan vid sextiosex, min far vid sextioåtta, där jag är nu. 

Genetiskt, om jag utan att väja med blicken beaktar det genetiska arvet, ser det ju inte så lovande ut. Om man säger så. Och så min sjukdomshistoria i bagaget. Men det är klart, i släkten finns ett par åldersmässiga undantag. Till och med en som, kors i taket, blev hundra. Kan nog förklaras med att hon bodde i Värmland, den värmländska humorn förlänger livet. Eller om det är luften. 



Om aftonen upptages jag av en dokumentär, anmärkningsvärt sevärd för att vara amerikansk, om den märklige, egensinnige skådespelaren Harry Dean Stanton. (Bilden till vänster.) Med det fantastiska, karakteristiska ansiktet. Det är som ett landskap, har något sagt. Har man sett Paris, Texas är man benägen att hålla med. Inte många besitter ett sådant uttrycksfullt ansikte.


En totalt prestigelös skådespelare. Samarbetade med kanoner som David Lynch, Arthur Penn, Wim Wenders, Sam Shepherd - you name them. Alla insåg hans storhet och unicitet. Alla utom han själv, han nedtonade sin egen förmåga, låg lågt. Ingen prestige, som sagt. Eller kanske vilandes trygg i sig själv, i vetskap om vad han förmådde.

Hans livsfilosofi, som han utvecklar i dokumentären, kunde kallas buddhistisk, men han betonar uttryckligen på en direkt fråga att han inte är buddhist. Budskapet är avskalat. Vi är ingenting. Vi betyder ingenting. Allt är förgängligt och utan mening. Och vi är på väg mot ingenting. Nirvana. Det borde lugna oss. I dokumentären är Stanton lugn och avslappnad. 

Kanske kommer någon om några år, eller senare, att sitta med mitt pass när jag är borta, betrakta mitt ansikte, och undra vem var han egentligen mannen på fotot? Något svar kommer jag inte att kunna lämna. Men det skulle jag i och för sig inte kunna lämna i dag heller. 

fredag 12 januari 2018

Jag måste bli le igen!

När jag träffade vännen och förebilden, han som med förtjusning spelade rollen av fördömd enfant terrible i det offentliga samtalet i Sverige, Gunnar Adler-Karlsson i Rom, undrade han medan han smått sardoniskt log som bara han kan: Har du blivit för snäll? Syftandes på att han hör inget ståhej omkring mitt skrivande. 

Det skulle kunna förklaras med att jag numera saknar en bred  plattform och exponeringsyta. Elakheterna når inte fram till massorna, jag skjuter i tomma luften. Vad vet jag. Någon Blondin-Bella, eller vad f-n den besynnerliga figuren heter, är jag definitivt inte. 

Men kanske har jag blivit för snäll, anpassat mig och rakat av rödskägget, släckt elden. Kanske kan det förklaras med den förhållandevis höga åldern och att åldersrelaterade teman blivit relevanta, för att inte säga akut angelägna. 

När jag träffar jämnåriga vänner pratar vi inte som förr anarkism och tankestörande konst, utan sjukdomar och vilka i bekantskapskretsen som trillat av pinn sedan senast. Vi tipsar initierat varandra om vad som är bra för prostatan, avföringen, lederna och sömnen. 

Någon enstaka nämner, men det låter föga trovärdigt, barnbarn som de sista dagarnas mening. Någon annan tipsar om lämplig stav att kliva omkring på stan med. Använder någon det stigmatiserande fulordet pensionär ryter jag till. 

Långt till idiotförklaring av visionären Lasse Ekstrand som fräckt nog förespråkade lön, medborgarlön, fast man inte arbetar! Lika långt till rabulisten Ekstrand som fick Gefle Dagblad fälld i Pressens Opinionsnämnd efter en osmaklig, tyckte en del fina i kanten, recension av Yrsa Stenius, en fällning som kostade tidningen många sköna kronor. 

Förre kulturredaktören på GD, Björn Widegren, glömmer det aldrig, jag lovar. Han påminner om det varje gång vi stöter ihop. Vad tidningsledningen tyckte om rabulistens bravad, vill jag nog inte veta. 

Som kuriosa kan nämnas att jag vid ett tillfälle föreläste om deprofessionalisering hos Läkaresällskapet i Stockholm, Stenius på första raden. Om blickar kunde döda, som man brukar säga.

Långt till uppståndelsen när universitetslektorn Ekstrand ogenerat avslöjade - sätt inte en ära i din egen skam, som min salig mor brukade varna - att han på sina kurser utan att blinka godkände hundar och svärmödrar i det ädla syftet att bidraga till högskolans ekonomi, denna baserad på genomströmning och kvantifiering. 

Huvudräkning, kort och gott. Ett fullkomligt idiotiskt utbildningssystem. 

Att vissa retar sig på, skickar argsinta insändare, när denne från Bruket härstammande Ekstrand kritiserar familjen Göransson i Sandviken och inte reservationslöst hyllar de helgonförklarade utsugarna - enbart en västanfläkt. Inte ens storm i ett vattenglas. 

Och det är att göra det lite väl enkelt för sig, att reta upp slavarna i Viken. De förtjänar egentligen bara medlidande, de som smitt sina egna bojor. Och fördummat sig själva. 

Inte är det roligt att aldrig beröra eller reta upp! Poänglöst. 

Jag botaniserar i mitt privata bibliotek, för att inspireras till nya friska, läs provocerande, tag. Många uppiggande namn sticker genast ut och drar min blick till sig. Genomgående män, till alla enögda feministers fasa. Men vad göra, de är ju bäst! 

Där finns, han tar nästan täten, Jean-Ferdinand Céline. Antisemiten, brukar de som vet muttra om honom. Anderz Harning. Den storskäggigt bullrande. Charles Bukowski. Den sistnämnde skulle väl litteraturkommissarie Witt-Brattström döma ut för dennes enligt henne patriarkala kvinnosyn. Hon som sätter genus före kvalitet. Det har hon gjort akademisk karriär på. 

Tråkigt nog för henne kan hon, så rättroende och trist att klockorna stannar, bara drömma om att få till det ens hälften så bra som Hank. En alldeles lysande stilist, till skillnad från litteraturkommissarien.

Varför är den gode dum, varför den onde klok? Den peststämplade och icke-rumsrene skriver ju så förbaskat bra att håret reser sig på en. Den av de korrekta godkände fixar det inte. Bjuder på ökenvandring och torka.



Jag måste bli le igen! Men osäker på vad vara le om. Vilka ämnen. Somalier? Muslimer? Massinvandringen? Eliasson? Malena Ernman? Schyffert? 

Omedelbart hamnar jag i metodproblem. Är man le om är sanningsenlig och säger som det är, måste det inte till något mer, skruvas till? Sanningsenliga finns det ju gott om redan, inte så få som tagit bladet från munnen. 

Jag höll på att glömma en som också är väl representerad, som han skall vara, i mitt bibliotek: Gud fader i Mariefred älskade spydigt Aftonbladets kulturredaktör Karl Vennberg att kalla honom. Jan Myrdal. Clartéister och gamla fibbare jagar upprörda honom med fadersmördarkniven i handen. Jag blir avundsjuk, gubbfan har lyckats.