Att vända åter

Jag minns gubbarna på Sandvik i omklädningsrummet. Semestern över, selen ordentligt påsatt, uret visade 05:00, inte mycket mer: Skönt vara tillbaka i gängorna igen! 

Minns också en institutionssekreterare, tidigare arbetskamrat, som på fullt allvar polemiskt yttrade när jag hyllade den arbetsfria tiden: Om man var ledig jämt, skulle man ju inte kunna uppskatta ledigheten!

Åh, heliga enfald! Hur uppstår du?

Borta bra, men hemma bäst. Man reser bort för att få återvända. Kanske har jag läst det sista någonstans. Knappast myntat det själv. Nu, åter på karg svensk fosterlandsjord, får jag spontant lust att utbrista: Det vete f-n! Att återvända från ett sommarvarmt Costa Blanca i livskonstens Spanien till ett vintrigt, ihopkrupet Gefle med en termometer som visar minus 12, i mejllådan Veckans erbjudanden från Willys, är som att resa från dag till natt. Från ljus till mörker. 

Jag har flanerat och mått bra. Inmundigat kaffe på kafé med det glittrande Medelhavet inte många meter bort. Läst Le Carré om spioner och intriger i 1950- och 60-talets Europa. En tid knappast sämre än den nuvarande. Skrivit med datorn i knäet, gula apelsiner i riklig mängd utanför fönstret. 

Njutit av livet. Levt varje dag som vore den den sista. Nä, jag tar i. 

Men att nås av sorgliga besked om att Johannes Brost och Christoffer Barnekow gått bort, den förstnämnde obehagligt nära mig åldersmässigt, har fungerat som ofrivilliga påminnelser om hur viktigt det är att vara rädd om livet medan man ännu har det. Lev! som det uppfordrande står på Sara Lidmans gravsten. Lev!

Äntligen! Jag överdriver inte om jag säger att jag är, eller snarare blivit, en semestermänniska. Om än uppvuxen bland och fostrad av strävsamma arbetsmänniskor som i bästa fall unnade sig fem minuter. Om man med semester menar ledighet och tid man själv bestämmer över. Man gör vad man vill. 

Vilket innebär att leva kreativt och skapande, därför förespråkar jag också medborgarlön. Släpp de existentiella fångarna loss! 

Jag har slutat att rusa upp tidigt om morgonen. Jag ligger numera och drar mig i sängen. Långsamt tar jag mig an den gryende dagen. Funderar associativt på ditten och datten, låter tankarna komma och gå som de vill, jongleras med och växa till sig. Jag slår inte på någon radio, hör inga nyheter. Läser inga tidningar i telefonen. 

Varför sinnesförmörka genom att släppa in all världens dårskap?

Ett år har snart gått sedan utstämplingen från den statliga disciplineringsanstalten. Jag njuter av att vara anställningsfri. Den organisatoriska tvångströjan är av - för alltid. Idiotskaft till chäfer har jag inga längre. Men väl på plats igen i Gävle påminns jag om min gamla arbetsplats. Högskolan är inom gångavstånd. 

Nå, den kan ligga där den ligger, symtomatiskt på ett tidigare regementsområde, i väggarna ekar kommandon och lösa skott. Jag skall inte dit. 

Snart dags resa ut igen!