Homo semester

Efter en innehållstät berlinvistelse med anknytning till Freie Universität, från parkett beskådandes den centraleuropeiska, dystra utvecklingen med stigande arbetslöshet och samhällsnedbrytande tendenser, skrev jag min första bok om medborgarlön.

Det skall tillstås att jag, med min uppväxt i den järnhårda socialdemokratins Sandviken, var djupt präglad av tänkesättet "man skall göra rätt för sig". Den som icke arbetar skall heller icke äta. Flinkt arbete leder snarast till vilan på en bonad i föräldrahemmet.

Välskrivande sociologen Johan Asplund använde termen "tankefigurer " för dylika tänkesätt. Svåra att komma åt, seglar undermedvetet och färgar oss. Det krävs nästan en kris, individuell eller samhällelig, för att de skall uppenbaras och krackelera. 

Ett annat tänkande bli plötsligt möjligt. Kanske direkt omvälvande. "Tänk, om det kunde vara så!"

Och det var väl något åt det hållet som hände med mig i Berlin hösten 1993. En kris i mitt ingrodda tänkande om samhälle och liv. Det krackelerade. Men som feel good-föreläsarna brukar säga: kris betyder också möjlighet. 

Jag var förtrogen med idén om en medborgarlön (andra kallar det "basinkomst", inte jag). På svensk botten hade Gunnar Adler-Karlsson förfäktat idén, kritiserat den fulla sysselsättningens tankefigur, hamnat på kollision med S. Han som varit "deras" uppburne ekonom.

Danska kamrater odlade visionen, framförallt vännen Erik Christensen i Aalborg som jag varje år träffade. Och jag hade förstås läst Det kommunistiska manifestet om ett samhälle med fria medborgare. Ännu mer Marx svärson Paul Lafargues uppfriskande Rätten till lättja.

Väl hemkommen från Berlin var jag inbjuden gästföreläsa på ett friskvårdspedagogiskt program (numera nedlagt) på Högskolan i Gävle. Fram till paus gick det minst sagt trögt, ingenting hände. Studenterna och jag lika omotiverade. Under pauskaffet flög fan i mig. 

Improviserande och totalt oförberett presenterade jag efter paus idén om en medborgarlön, en ovillkorlig ekonomisk grundtrygghet. I mina ögon en problemlösande och befriande reform. I skissens grova form serverade jag mitt auditorium den.

Då vaknade studenterna, helvetet brakade loss: "Ska man få betalt för att INTE arbeta?!" Jag översköljdes med invändningar. Stämningen upprörd. "Vi har väl aldrig hört på maken, sådana stollerier!" I kör: "Det skulle ALDRIG gå!"

Till slut hukade den stackars föreläsaren bakom katedern, viftade med vit flagg och vädjade med svag stämma: "Men vi kan väl leka med tanken i alla fall?"

Efteråt föddes idén skriva en bok, utveckla argumenten för en generell medborgarlön. Det blev Den befriade tiden. Om arbete och medborgarlön (1994). Inspirerad av den tyske filosofen Ernst Bloch löd titeln först Den välsignade ledigheten. 

Det tyckte inte förläggaren på Korpen, Gert Nilson, boken kunde heta. Och han bestämde.

Nå, det var dit jag ville komma, for som vanligt vilse i associationer: Jag älskar att vara ledig! Njuter skamlöst. Vara arbetsbefriad. Kunna flanera existentiellt, "gå vilse" som Rebecca Solnit kallade sin muntra bok. Finna ro under skyarna. 

Jag är en typisk homo semester. Låter konstigt, jag hör det. Men ni hajar säkert vad jag menar. Och, viktigt vårda sinnet i mörk orostid. Hur annars orka i denna rysliga samtid?

Bild: Adlibris

Åsikter är inte kanoner

Så hette en broschyr som en vacker dag plötsligt singlade ned i vår brevlåda hemma i idylliska Sandviken på sidan om världen: Om kriget kommer. Jag oroades, blev genast ängslig. Varför denna olycksbådande broschyr, stod kriget redan för dörren? 

Pappa, elva år när första världskriget bröt ut, var aktiv i hemvärnet. De gråuniformerade frivilligbassarna höll sig stridsberedda under andra världskriget, de hade bakjour så att säga. Om tysken fick för sig att ge sig på oss. 

"Den fula fisken Hitler var inte att leka med", förmedlade faderskapet till mig långt efter att faran var över. Samtidigt lugnande sonen: "Men vi skulle inte ha släppt dom över bron."

Jag vet inte, tror inte det, om samma broschyr innehöll riktlinjer för hur bete sig i händelse av ett atomvapenkrig. Tror det var ett annat, orosskapande utskick från statsmakten. Citerar fritt ur minnet de rekommendationer som lämnades. 

Stäng alla fönster. Lägg dig ner på marken, om  du befinner sig utomhus. Skydda ansiktet. Något i luften som skulle blåsa förbi? 

Statsmaktens naivitet, eller skulle populasen lugnas? "Det är inte så farligt!" Göra som de specialinbjudna som på plats bevittnade atomsprängningarna i Nevadaöknen i USA: på med solglasögon. 

I uppdaterad form kanske broschyren snart skickas ut på nytt. Ty, vad är det som händer? Hur skall signalerna förstås, uttalanden från regeringen och överstelöjtnanter dagligdags i tv-rutan? Det är som om vi på allvar förberedde oss på krig, mobilisering pågick. Det rustas. 

Militären vädrar morgonluft, kräver mer och mer. Och har de styrandes öra. Politikerna tävlar om att höja hur mycket av skattemedel som skall ("måste") gå till armén. I ett läge med akuta hjälpbehov i vårt land. Barn som inte får tillräckligt att äta, för att bara nämna en sak.

Fler skall inkallas till värnplikt. Fler krigsplaceras civilt. Gammal som jag är lär jag väl klara mig, kanske. Ty man vet inte ju vad den "paradigmskiftande" Tidöavtalsregeringen kan hitta på.  

Var är protesterna? Fredsrörelsen? Som om det skedde, eller redan skett, en uppmjukning av medborgarnas medvetande. Kritisk reflektion existerar inte, tänka ett eller två steg längre. Alla jag pratar med fördömer med saftiga kraftord Rasmus Paludan. 

Dansken försvårar, enligt de upprörda, med sitt koranenbrännande vårt inträde i Nato, något som borde ske ögonaböj. (Stefan Lindgren har gång på gång understrukit att det krävs en grundlagsändring för att ett Nato-medlemskap skall vara möjligt. Lär det ske?)

Vara med i Nato för att få hjälp att skydda oss mot ryssarna. Russofobi? Våga inte använda det ordet! Riskerar uppfattas som en kollaborerande markör. Är du inte med oss, är du mot oss.

Grundlagsskyddad yttrandefrihet? Självklar och oantastlig i en demokrati? Glöm det för guds skull. Det finns faktiskt sådant som är viktigare än Paludans, och våra, rättigheter. Inte sjutton bryr sig Nisse i Barrsätra (Sandviken) om dylika exklusiva ting. Åsikter är inte kanoner. 

Omöjligt föra en vettig diskussion, försöka redovisa argument och invändningar. Man riskerar stämplas som Putinvän, enklast så för den som vägrar att diskutera och problematisera. I en mening är kriget redan här. Det skrämmer mig, ännu en gång: detta lydiga folk! 

Mot Sherwoodskogen!

 

Jag gör aldrig någon hemlighet av att jag fullkomligt älskar brittiska tv-serier. På SVT Play betade jag häromdagen av BBC producerade Sherwood, sex nästan en timme långa avsnitt. Jag kunde inte bryta tittandet, fastnade från första sekvens. 

Kort kaffepaus efter fyra avsnitt, sedan på'n igen!

Lång rad för mig välbekanta skådespelare paraderar. "Brian" från New Tricks, "Danny" från Wild at Heart. Samt många andra, ingen nämnd, ingen glömd. Underbart återse dem! Värmde hjärtat på ett gammalt serietittarproffs.

Som retired äger jag mina livsdagar och gör vad jag vill, frihetsskapande! Slipper kvävande organisationsrutiner och dribblandet med träskallar till chäfer. Jag bestämmer själv mina rutiner, är min egen chef. En modärn sådan. Tillåter utan knyst tv-tittande på dagtid. 

Jag måste tillstå att jag alltmer tröttnat på så kallade "polisserier". Även om det var kul se släktingen Jakob Eklund i Johan Dahl. Men löjligt fnittrandet på nätet åt hans återkommande replik "äh, vad fan!". Jag tog illa vid mig å hans vägnar. Blod tjockare än vatten som bekant. 

Nog kunde Sherwood kanske också fyrkantigt kategoriseras "polisserie". Kretsande kring två mord i det vackra landskapet Nottinghamshire. Men den är mycket mer än så. Samhällsperspektivet tydligt, den politiska kontexten. Lyfter och fördjupar, drar undan ridåer.

Bakgrunden den stora kolgruvestrejken 1984. Det förekom infiltration och planterandet under cover av polisspioner. SDS (Special Demonstration Squad) nästlade sig in i gruvsamhällena. Lyssnade och rapporterade. Underhöll splittringen mellan strejkande och scabs (svartfötter).

I serien framförs teorin, ingen konspirationsteori, att premiärminister Thatcher och hennes kumpaner gärna såg en stor, samhällsfreden nedbrytande gruvstrejk för att skaffa sig argument krossa fackföreningsrörelsen och släppa den otyglade marknaden fri. 

Med facit i hand kan vi konstatera att den hårdhänta damen lyckades. Åtminstone med det senare. Av samtida rapporter verkar dock the trade unions inte vara knäckta. 

Tanken flyr till gruvstrejken på LKAB i Sverige. Jag var med och träffade delar av strejkledningen uppe i norr. Hörde aldrig misstankar om någon infiltration. Men uteslutas kan det inte. 

DDR-dissidenten Wolf Biermann brukade varna: "Den du  misstänker minst, där har du din informatör."

Vi med den "vilda" strejken solidariska och i högsta grad engagerade i Upsala tyckte oss höra klick i telefonerna, signalerande att vi var avlyssnade. Och glöm inte IB. Kanske borde jag försöka finna ut om jag har en akt hos Säpo.

Jag ska inte avslöja handlingen i den ruskigt spännande tv-serien. Se själv! Jag lovar, utan att som Lööf lova äta min sko: du fastnar. Vill bara tillägga att Sherwoodskogen, där Robin Hood och hans försvurna höll till, spelar en central roll och givit namn åt serien. 

Bild: Kevin Costner som Robin Hood. (c) Cinetext/Allstar/Warner Bros

Men det stod ju i tidningen!

Rubriken ett citat från en gammal man, pensionerad sjökapten, som indignerat omedelbart hävdade detta om man ifrågasatte något han påstått. Tidningen, osäker på vilken det var, kunde man lita på! Läste han avisen som fan läser Bibeln? Måhända.

I mitt föräldrahem tronade radion på hedersplats inne i sängkammaren. Pappa vitmålade både radioapparaten, där man kunde ratta in Hilversum och andra främmande orter, och byrån den placerats på. Det där med att vitmåla grejer hade han pippi på. Tyckte det blev fint.

Jag blundar och hör Dagens eko bonga till. Det lät både högtidligt och auktoritativt, som aviserades en utsändning från någon statlig myndighet i kungliga huvudstaden. Kvällsekot missade pappa aldrig. Hyschade om han inte hörde.

Av en för mig svårbegriplig, åtminstone har jag inte lyckats redan ut det, anledning blev jag alldeles lugn när jag hörde väderleksrapporten. Fyrarna som namngavs. Långe Jan, Almagrundet och andra. Spelade ingen roll vilket väder som förmedlades via etern. 

Jag lyssnar inte längre på dessa rapporter, väderprognoser söker jag i mobilen. Men jag har, i ett lugnande syfte, lagt mig till med vanan att tidigt varje morgon, jag sover dåligt och har alltid gjort det, lyssna på finsk radio i P2. Redan före klockan sju. Jag lyssnar i sängen.

Jag förstår inte ett smack. Men sinnesro inträder. Be mig inte förklara varför. 

Det händer att det framtonar en tango. Så där härligt smäktande och vemodsklingande som blott en finsk tango kan vara. Och jag tänker genast bröderna Aki och Mika Kaurismäki, de originella regissörerna från de tusen sjöarnas land. 

I tyska skriftställaren Judith Hermanns bok Hemma heter det om en scen, rättare sagt en trist utsikt från en balkong: "Det var som i en finsk film." Jag kan ta gift på att hon avsåg någon av brödernas filmer. Jag har sett dem alla. Flera mer än en gång. 

Som kuriosa kan nämnas att jag för många år sedan fick för mig att lära mig finska. För att kunna läsa min store favorit, poeten Pentti Saarikoski, på hans fosterlandsspråk. Galen idé! Helt omöjligt, jag gav snart upp.

Arbetarbladet var den självklara morgontidningen i mitt föräldrahem. Gefle Dagblad var inte för oss. När jag började medverka på kultursidan i GD rönte jag ringa uppskattning, om man säger så, från min socialdemokratiskt hängivna mor. 

Man läste Arbetarbladet, handlade på Konsum, röstade på socialdemokraterna. Punkt.

När min syster presenterade mannen hon sedermera gifte sig med, snappade mamma upp att han varje dag köpte Expressen. Nä nä, inget sådant! Min syster uppmanades få honom att sluta med det. Jag vet inte om han åtlydde uppmaningen. Kanske läste han i smyg.

Fotnot: Inspirerat av Bertil Carlman: https://www.lindelof.nu/tankar-om-nyhetsflodet-nar-risken-for-karnvapenkrig-ar-storre-an-nagonsin/

Grå byråkrat som bara lydde order?

 

Jag inbillade mig, i min okunskap, att min bild av "skrivbordsmördaren" Adolf Eichmann var tillräckligt tydlig. Och att jag var "färdig" med honom. (Refererar för övrigt till honom i min kommande bok Infall.) Framförallt byggt på Hannah Arendts bok Den banala ondskan. 

I och för sig kritiserad och omdiskuterad. Eichmann som vem som helst? Grannen? Du och jag? 

Inbillningen krackelerade rejält när jag häromdagen såg den israeliskt producerade Djävulens erkännande (2022) på SVT Play. En skickligt gjord, välunderbyggd dokumentär i tre fullmatade delar.

Bilden nyanserades, problematiserades, blev med ens mångbottnad. Främst av alla turer runt omkring rättegången mot Eichmann. Inte särskilt sympatiska, om man säger så.

Inte applåderade den tämligen unga staten Israels regering rättegången mot Eichmann, efter att han kidnappats av Mossad i Argentina. Där han oansedd, nästan osynlig, levde under namnet Ricardo Klement. Efter att ha flytt till Sydamerika via den så kallade "Råttlinjen".

Misstaget han begick var att när han tog sin familj till Argentina så försågs barnen med namnet Eichmann i passen. Därmed kunde krigsförbrytaren spåras. När han förmodligen var på väg att undgå infångande och rannsakning. Utan detta misstag kanske han klarat sig. 

Att jaga nazihöjdare stod nämligen allt lägre i kurs under kalla kriget med antikommunismen som första punkt på dagordningen. Även om Simon Wisenthal vägrade uppge sökandet. 

Israel låg i känsliga förhandlingar med Tyskland om ett ekonomiskt stöd man var i stort behov av. För att kunna upprusta, kärnvapen ingick i planen. Förhandlingarna riskerade störas av en massmedialt starkt exponerad rättegång med inslag som kunde irritera tyskarna.

Risk förelåg också att saker skulle komma upp som med israeliska ögon helst inte borde göra det. Schackrandet med Eichmann medan deporteringar pågick. Hur vissa klarade sig från dödslägren genom detta.

Men upp hade redan kommit att en medlem av Israels regering, Rudolf Kasztner, ingick ett avtal med "Djävulen" i Ungern. Han räddade sig själv, förvisso även livet på runt 1 600 judar. 

Samtidigt som 800 000 skickades till dödslägren. Eichmann trotsade mot krigsslutet en order från Himmler om att deporteringarna skulle upphöra. Himmler drömde om ett fortsatt Nazityskland efter Hitler, strävade med sin gest att blidka de allierade. Öppna för förhandling.

Kasztner, som jämförde sig själv med Oskar Schindler, sköts kallblodigt ihjäl på öppen gata utanför sin bostad. Skulle han tystas, vad visste han?

Tre högerextrema erkände. Dömdes till livstids fängelse, frigavs efter ett år. Svårt låta bli misstänka statens och säkerhetstjänstens inblandning. I dokumentären intervjuas Kasztners dotter om hur familjen utsattes för daglig förföljelse i Israel. Glåpord och bespottning.

Kasztner betraktades som en föraktlig samarbetsman med nazisterna och inget annat. Enda syfte rädda sitt eget skinn, på bekostnad av andras.

Ben-Gurion utövade påtryckningar på Israels riksåklagare Gideon Hausner att försöka förhindra att rättegången uppenbarade hemligheter som borde förbli sådana. Och inte tjänade staten Israels intressen om de offentliggjordes.

Den tyska regeringen fruktade för sin del att övervintrande nazister högt upp i statsledningen skulle avslöjas. Bland dem Konrad Adenauers närmaste man, Hans Globke. 

Inblandad i framtagandet av Nürnberglagarna på 30-talet, med förödande konsekvenser för judarna i Tyskland. 

Viktigt för tyskarna - vilket också utan vidare spisning framfördes av Adenauer till Ben-Gurion - att det explicit skildes på Nazityskland och det "nazibefriade" Tyskland efter kriget.  

Under sin exil i Argentina intervjuades Eichmann av en nederländsk nazist, det hela bandades. På banden skrädde han inte orden om sin centrala roll i judeutrotningen. Under rättegången, däremot, slog han ifrån sig. Förminskade sig, nedtonade sitt ansvar, hävdade att han bara lytt order.

Banden dök upp först efter rätttegången sedan familjen sålt dem till en tidning. De hade varit förödande för Eichmann och hans ihärdiga försök att urskulda sig. Utskrifter fanns till hands. Men dessa kunde bara delvis användas som bevis.

Hausner kallade vittnen, överlevare. Dessa betraktades med misstro och skepsis av sina landsmän. Att de överlevt det fruktansvärda tydde på något skumt. En bröt ihop under förhöret, fördes ut medvetslös.

Eichmann dömdes till döden, avrättades. Askan efter den kremerade kroppen kastades i havet. Jag har för mig att jag läst någonstans att bärarna tappade kistan, locket flög av och Eichmann gled ur. Ett sista flyktförsök?

Djävulens erkännande avslöjar det smutsiga, realpolitiska spel som bortom offentligheten skuggade rättegången. Den instrumentella synen på skrivbordsmördaren från både Israel och Tyskland. Inte var rättvisa för offren och deras anhöriga det primära. Lämnar dålig eftersmak.

Bild på Eichmann i cellen: Getty Images

Fotnot: https://www.svtplay.se/varldens-historia-djavulens-erkannande

You´ll get pie in the sky

"Armén" sa man i Sandviken. "Röda Armén" skämtade spelevinken morfar med hänsyftning på den blodröda färgen på uniformerna. Mormor lyckades aldrig locka med honom till någon gudstjänst i samma armés regi. 

Jag, däremot, hade absolut inget emot att som liten gosse följa med mamma och mormor till Armén. Tvärtom. För att njuta av den medryckande, himmelska musiken. Det svängde rejält när de kom loss, vill jag lova. 

Mormor var förtjust i charmige kapten Månsson. (Jag misstänker vågor i håret, typ Alfredssons pastor Jansson, under befälsmössan.) Nå, mannen med det frälsande ordet i sin makt tog alla Brukets kvinnor som åhörde honom med storm. 

I en överförd mening förstås, inget otillbörligt. Men en riktig kvinnotjusare var han, Månsson.

Gävlefödde Joel Häggströms förhållande till Frälsningsarmén är mig obekant. Men under signaturen Joe Hill lånade han melodie till sina samhällskritiska texter, spetsade med svart ironi. Därigenom blev de klämmiga att sjunga. 

Som kuriosa kan nämnas att mamma fixade en mandolin till mig med hjälp av en släkting som var soldat. Mandolin? Jo, vi elever beordrades av fröken Larsson att lägga händerna på skolbänken för granskning. 

Sedan avgjorde hon med sträng blick var i den kommunala musikskolan man skulle placeras. Själv var hon en fena på tramporgel, varje morgon ackompanjerade hon oss vid den obligatoriska psalmsången. 

Mina långa fingrar inbjöd till fiolhantering, fröken Larsson tvekade inte en sekund. Mandolinen ett ingångsinstrument, därefter violin. På den tiden den förra ett instrument jag inte gärna skröt med. Smög mig till musikskolan, rädd ertappas av elaka skolkamrater. 

Ni skulle ha hört mig i mitt paradnummer "Nu skall vi skörda linet idag", mitt urskickliga tremolo om jag får säga det själv! När jag flitigt repade hemma i den lilla lägenheten på Barrsätragatan drev jag min älskade syster till vansinne. Steget från mandolin till fiol togs däremot aldrig. 

Musikkarriären, som påbörjats så lysande (hum), avbröts. Mandolinens vidare öde känner jag icke. Jag minns dock att jag en gång ilsket kastade och försökte träffa min syster med den, när hon retades mitt under en spelövning. Vad jag vet så höll den. 

 
Varje månad swishar jag pengar till Frälsningsarmén. De månatliga utskicken från dem om det prekära läget för många i landet gör mig bedrövad och arg. Barnfattigdom och utsatthet. Hjälpbehovet förefaller vara hur stort som helst. Klassamhället flinar hånfullt åt de behövande.

I mitten på 90-talet reste jag runt i landet och föreläste. Efter att mina medborgarlönsböcker hade utkommit. Överallt vittnesbörder om samma utsatthet som nu. Arbetslösa hänvisade till stela regler, villkorad ersättning och en nyckfull, dem ratande arbetsmarknad. 

Mer än en gång, liksom den dag som idag är, tänkte jag: det är ju totalt onödigt det som pågår! Det skulle gå att snabbt ändra på - bara den politiska viljan funnes. Tillse att alla människor har en ekonomisk grundtrygghet! Befria människor från förnedring!

Den sittande regeringen öser ut miljarder - skattepengar - till kanoner och "elstöd" till dem som inte behöver det. Hemligstämpling i det andra fallet för att inte irritera den populas som fryser i kalla lägenheter och sätter på tvättmaskinen på småtimmarna. Stressad av elfakturaskräck.

Än en gång: varför inte en garanterad ekonomisk grundtrygghet, det jag kallar medborgarlön? Nä, ofrihet skall råda. Tummen i ögat på undersåtarna. De skall hållas på plats. Deras liv vara eländigt.

Bit ihop och uthärda. You´ll get pie in the sky when you die. Så i helsike heller. Himlens dukade bord må ej vänta. Fram med det här och nu!

Bild: (c) Dagens analys

Några reflektioner kring ansvar och ansvarslöshet

Ekonomiprofessorn och samhällsdebattören Gunnar Adler- Karlsson (GAK) ger sig inte. I Ondskans biologiska ursprung (Bokförlaget Arena) förfäktar han ånyo den tes som han med eftertryck har drivit länge nu: vårt handlande är biologiskt grundat, kan uteslutande förklaras med hänvisning till den genetiska uppsättning som vi anlände till jorden med. 

Det är därför meningslöst att söka efter ”subjektiva” avsikter och motiv, liksom att skuldbelägga och moralisera över oss. 

Som biologiska, ”naturliga” varelser kan vi näppeligen ställas till svars. Inte ens för folkmord och andra skändligheter. Det är poänglöst att påstå att vi medvetet skulle vara ondskefulla, och sedan fördöma oss. 

Samvete, eftertänksam reflektion, uppvaknande till förnuft och besinning? Bikt och religion? Uppfostran och vägledning? Ånger, bot och bättring? Blir meningslöst ur detta perspektiv. 

Våra gärningar är inte genomskinliga; mänskligt handlande är blint, i sämsta fall tragiskt. Om människan är ond, är hon det av naturen; det är inget hon väljer att vara. Vi är inte långt ifrån de instinktsdrivna djuren i detta avseende. 

De väljer heller inte att vara grymma eller onda; någon valmöjlighet existerar helt enkelt icke. 

Det som för ett antal år sedan kunde uppfattas som en kontroversiell, många ansåg det vara en reaktionär och samhällsbevarande tes, och som den gången väckte mycket mothugg och upprördhet, är det inte längre. 

GAK faller in i den biologiserande expertkören – och den är numera stark.

Den biologiskt-deterministiska förklaringsmodellen har varit framgångsrik, vunnit terräng på alla områden, erövrat det författaren Lars Gustafsson träffande har benämnt ”problemformuleringsprivilegiet”, trängt undan alternativa teorier och ansatser. 

Allt har reducerats till biologi: kriminellt beteende, psykisk ohälsa, intelligens och olydnad. Det gäller att ha haft tur i den biologiska given, när korten väl en gång fördelades. Annars ligger man, alltså redan på förhand och utan att kunna ändra på det, illa till. 

Man är förutbestämd till att sorteras, diagnostiseras och ”behandlas”. Av dem som naturen har varit mer generös mot. 

Önskade GAK, i samtidens genetiskt färgade diskurs, framstå som kontroversiell och utstickande, borde han nog snarare ansluta sig till en sociologisk förklaringsmodell. Där vårt handlande ses i ljuset av vår bakgrund och uppväxt. Och utifrån den miljö vi har råkat hamna i. 

Vi är enligt denna modell inte den genetiska uppsättningens, utan snarare samhällets olycksbarn. Sociologin – och det gäller även sådana sociologer som vill vara progressiva, om nu sådana längre finns – riskerar dock därvidlag att vara havande med samma farliga implikation som biologin: vi befrias från eget, personligt ansvarstagande. 

Om allt vi gör är genetiskt styrt, är vi inget mer än spratteldockor som dinglar i naturgivna trådar. Å andra sidan: om allt kan ”skyllas” på dålig uppväxt eller klasstillhörighet, kan vårt handlande lätt definieras som förutsägbart, därmed indirekt ”hjälpa” den enskilde med bortförklaringar och legitimering. 

Det kan inte gå annat än illa, givet en viss bakgrund. Vi är offer för den omgivande miljön, utsatta för ”social smitta”. 

Studentledaren och sedermera samhällsteoretikern Rudi Dutschke växte upp i det svarta Tyskland som har hyst sådana sig från personligt ansvar frisvärande figurer som Adolf Eichmann; det präglade honom, men tog hans tänkande i en ljus riktning. 

Dutschke byggde, inspirerad av filosofen Ernst Bloch, sin syn på människan och samhället på övertygelsen att människan måste ”gå upprätt”. Människan är människa först när hon reser på sig och förvandlar sig till ett subjekt i världen. 

Ytterst sett bär jag och ingen annan ansvar för den spegelbild jag möter; jag har att möta min egen sökande blick och med den rannsaka mig själv. Ensam med, och gentemot mig själv, kan ingen företräda mig. Existensen saknar i denna, ansvarstagande mening ombudsmän. 

Och jag kan inte som Eichmann, vid rättegången i Jerusalem (dokumenterad av Hannah Arendt i klassikern Den banala ondskan), skylla på att jag bara lydde order. Eller på att jag inte är stort sett bättre än ett djur. 

Osökt kom jag att tänka på den för tidigt döde Dutschke (en förvirrad högerextremist sköt ned honom på öppen gata i Berlin och han dog så småningom i sviter av skadorna) och hans kamp, i teori och gärning, för människans myndigförklarande, när jag för en tid sedan debatterade med en engagerad kvinna som presenterade sig som ”radikalfeminist”. 

Och som talade sig varm för underbetalda, hårt arbetande systrar. Det gör även jag.

Men i radikalfeministens röst hörde jag något mer och som fick mig att reagera. Något som lät som ”stackars” och tycka synd om, kanske behöva hjälpa. Varvid jag inflikade, att mig tycktes det som om hon behandlade sina medsystrar nedlåtande och omyndigförklarande, objektgjorde dem. 

Tog ifrån dem deras egen vilja och förmåga att kunna agera och förändra dåliga sociala villkor. 

Det föll naturligtvis inte i god jord. Jag beskylles för att vara en ”nyliberal”, avfärdades som naiv, en som inte förmår att genomskåda den obönhörliga ”patriarkaliska könsordningen”. 

Den korsfäste, i livet kompromisslöse och brinnande tempelstormaren som drev månglarna på porten (i dag är det väl skrupelfria bonusdirektörer och finansiella spekulanter som förtjänar att hårdhänt köras bort), förkroppsligade det som gäller oss alla: att leva är att ta ansvar; för mig själv, och för hur jag behandlar andra. 

”Det som är botten i dig, är botten också i andra”, skrev Gunnar Ekelöf. Att vara ett subjekt innebär inte att bete sig egoistiskt och självförhärligande vända alla andra ryggen, tvärtom. Att vara ett subjekt innebär att jag inte skyller ifrån mig; att jag tar mig själv, och andra, på allvar. 

Det är då inte längre synd om mig. 

”Det är synd om människorna”, låter Strindberg Indras dotter medlidsamt yttra i Ett drömspel. Jag skulle vilja omformulera och skärpa till det, efter att ha debatterat med kvinnan som etiketterade sig radikalfeminist. 

Det är synd om oss, men bara om vi INTE tar ansvar för våra liv. Det inbegriper icke minst att göra motstånd mot orättvisor och förtryck, när det måste göras. Att inte blunda. Inte legitimera egen passivitet. 

Man måste resa sig upp och gå upprätt, som Dutschke sade. Vara ett subjekt i världen. Inte skylla på densamma, på ”systemet” eller ”strukturerna” – utan medvetet arbeta på att förändra det som måste förändras. 

Under påsken, i skuggan av korset, samlas de kristna för att minnas den uppspikade som fullt ut tog sitt ansvar, som i tanke och gärningar levde efter den etiska maximen ”Det ni gör mot en av dessa mina minsta, det gör ni mot mig”. (Kan det för övrigt finnas en vackrare eller mer ”elementär” riktlinje att följa?)

Tidigare publicerad i Tidskrift för kriminalvård 2009: 2-3

Bild: Wikipedia

 

Lycka till, ministern!

Den nye utbildningsministern slår på trumman, nu skall cancelkulturen som förgiftar svenska lärosäten bort: http://www.gp.se/1.90297495. Nära att jag luttrat genast skrev: den som lever får se. Kanske bättre skriva: vsb (vilket skulle bevisas).

För att knyta an till det senare och tala vetenskapsspråk: utbildningsministerns utfästelse måste empiriskt prövas. Först när den gjort det, kan vi bestämma dess meningshalt. 

Utvärdera hur det går hör till spelreglerna en sådan här gång. När skall då utvärdering ske? Hur länge skall projektet pågå? Hur läsa av om det är framgångsrikt, på rätt spår? Frågorna är många.

Hur gå tillväga? Knäckfrågan. Det framgår inte närmare av debattartikeln. Svenska universitet och högskolor ska ju stå fria från politiskt inflytande. Det understryker också ministern. (Han känns mer pålitlig än de socialdemokratiska föregångarna, vem minns för övrigt dem längre?) 

Vilket de dock inte har gjort när cancelkulturen fått fäste. 

För den hugade att reda ut: hur kunde det bli så galet att normerande ideologiska skygglappar lades över det vetenskapliga kunskapssökandet? Vad var det som egentligen hände?

Jag minns 68 när röda vindar blåste genom högskolevärlden. Olof Palme fattade galoppen och lanserade sin idé om UKAS (senare hette väl reformen PUKAS). Fasta studiegångar. Antalet terminer man kunde inneha studielån begränsades. 

Högskolorna avnämaranpassades, omvärldens inflytande ökades. Läs: näringslivet.

Att begränsa antalet terminer man kan studera har prövats på Freie Universität i Berlin (över 60 000 inskrivna, siffran osäker), med övervintrare som lufsar runt i korridorerna. Inte har man lyckats porta dessa! 

Det inneboende motståndet mot förändring är starkt, gäller säkert även cancelkulturen. Inte släpper den frivilligt sitt grepp. 

Missförstå mig inte. Jag ställer mig till hundra procent bakom utbildningsministerns ambition. Själv hann jag tack och lov undan innan högskolorna intogs av identitetsfanatiker, genusvetare, värdegrundare, rasifierare, hbtqi:are och andra. 

Jag har från och till emottagit rapporter från före detta kolleger som varit direkt skrämmande.

Ingen, säger ingen, har protesterat. Tystnadskultur har rått. Och chefsvälde att likna vid kapos i de tyska lägren. Nu tog jag i. Må så vara. Men jag känner mina pappenheimare. 

Lycka till, ministern! Det säger jag utan all ironi. Men låt gärna någon berätta hur det i realiteten skall gå till när cancelkulturen äntligen visas ut och den akademiska friheten återupprättas. Lämnas det till högskolorna själva att sköta? Tillåt mig vara tveksam.

Bild: gp.se (Stefan Berg)

Göstas pojk, sladdbarnet

20 januari detta onådens iskalla år 2023. i morgon-tv aviseras fortsatt eskalering i Ukraina, det pumpas in vapen från bland annat Sverige. Minst sagt oroväckande. "Aldrig mera krig!" Vad hände med den stolta parollen? Till intet förpliktigande. "Lär av historien!" Jojo. 

Denna fredag min fars födelsedag. Svårbegripligt nog, måste jag tillstå, är det hela etthundratjugo år sedan han föddes. 120! Jag stirrar i min mobils kalender, gnuggar mig i ögonen: Gösta 20/1 1903. I det förra seklets skälvande gryning.

Ingen av hans föräldrar träffade jag IRL som ungdomarna säger. Men det har påståtts, minns inte av vem, att jag ärvt min längd från farfar. Pappa var ju liten till växten, ärvde nog sitt utseende från modern. Att döma av ett suddigt foto på henne. Höga kindknotor. 

Jag är sladdbarn. Jag har pratat med andra sladdbarn som förmedlat samma dubbla känsla: på en och samma gång grandiositet (jag brukar kalla det Pellefantsyndromet) och misstanken att man kom till av misstag. Det vill säga var oplanerad. 

Olycksfall i arbetet, som de sa på Bruket. Aldrig meningen att man skulle existera. 

Mamma växte upp i en familj med fem barn. Pappa hade nio syskon därborta i Norduppland, ett dog tidigt. Så när mamma och pappa satte bo planerades det inte, kan nog lugnt konstateras med facit i hand, för en stor syskonskara. 

Min syster kom till världen i mitten på 30-talet. Sedan dröjde det fjorton år innan storken levererade - det heter så i alla upptänkliga sammanhang numera och jag försöker vara modärn - hennes lillebror.

Jag funderar inte som förr på hur det faktum att jag är sladdbarn format mig och förklarar mitt beteende. Kanske fanns, handen på hjärtat, tidigare ett starkt narcissistiskt drag. Ett behov av att synas och imponera på folk och fä. Men inte mycket kvar av det. 

Inte heller av behovet att ständigt bekräftas, få höra att jag är älskad och omtyckt. Det förra kanske ett utslag av det senare.

Min uppfattning har varit att även drag som kan omges av negativa förtecken behöver vi. Eftersom de alstrar energi. Kanske därför jag dessa dagar känner mig tämligen energilös. Varför ävlas? Varför jaga efter vind som det står i Predikaren.

Gösta 20/1 1903. Han förblir en gåta. Jag skrev en bok om honom. Den obesvarade frågan är varifrån den hämtade sitt stoff. Vad som var fakta, vad fiktion. Om man, ur det fladdrande minnets föga pålitliga perspektiv, förmår skilja trovärdigt på dessa.

Undrar vad han skulle sagt om han haft möjlighet läsa boken. Jag vet att han ville jag skulle heta Lars-Gösta med bindestreck. Min mor gick inte med på det. Gösta fick det bli som andranamn. Jag är Göstas pojk. Sladdbarnet.

Nu har jag på allvar blivit intresserad av Sven Hedin!

Sven Hedin plockas bort från Etnografiska museet i Stockholm. I SVT ser jag en "amatörhistoriker", han presenteras så, entusiastiskt hylla beslutet och uttrycka lättnad över att det äntligen sker. 

Samtidigt som han är starkt kritisk mot vad han kallar museets "relativisering" av nazismen, genom att hänvisa till positiva uttalanden Hedin gjorde om kommunismen, och om starka ledare som han hyste beundran för. "Helt fel", konstaterar amatörhistorikern. 

Osökt tänker jag den debatt som ibland flammar upp runt förintelsen, om ordet skall stavas med stort F eller inte. Genom att inte stava med versal relativiseras den, hävdar icke minst judiska intresseorganisationer. Berövas sin unicitet, inget kan eller får jämföras med den.

Jag vet att Jan Myrdal skrivit om detta. Med goda motiv, hänvisade till bestialiteter och massdödande under kolonialismens era, för varför man inte bör skriva Förintelsen med stort f. Vilket förstås retade upp en del. 

Amatörhistorikern, jag minns inte hans namn, får stå oemotsagd i tv. Hans argument, åtminstone som de kortfattat återges, förefaller klena. Med en klar ideologisk vridning som reducerar Hedin, gör honom ensidig. 

Vad med Hedin som forskningsresande, är det bara att "glömma" honom i den rollen? Hans insatser på det vetenskapliga fältet, förtas de av hans sympatier för Hitler? Insatser som förtjänar att granskas per se. Upptäcktsresor begick han för övrigt långt innan Hitler och Tredje riket.

Det kan tilläggas att jag är förtrogen med Strindbergs hårda kritik av honom. 

När Peter Handke tilldelades Nobelpriset i litteratur blev det ett herrans liv på svensk botten. Han hade ju bevisat Slobodan Milosevics begravning, ansågs tycka "fel" i konflikterna på Balkan, vara serbienvänlig. 

Hans obestridliga storhet som författare, som välförtjänt föranledde att han tilldelades Nobelpriset, hamnade i skymundan. 

På biblioteken har det rensats i hyllorna, "olämpliga" böcker har av olika skäl tagits bort. "Fel" på könsperspektiv, hudfärg och annat har anförts från de klåfingriga. 

Dock inga bokbål som nazisterna iscensatte på 30-talet. Men i samma anda, kunde man påstå. Någon bestämmer åt populasen vad som är lämpligt och icke. 

Vi som läsare skall inte själva få bedöma böckerna, deras eventuella "hemskhet". Det gör censorn åt oss, och det må icke ifrågasättas. Men så den klassiska frågan: vem granskar censorn? 

Jag har endast varit flyktigt bekant med Sven Hedin som upptäcktsresande. Men nu vaknar intresset på allvar att fördjupa mig i honom! Dock kan jag inte bege mig till Etnografiska museet för mer information. Där är han ju bortcensurerad. 

Kommer jag att kunna låna böcker av honom på biblioteket, eller försvinner han där också? Jag får helt enkelt skynda mig på.

Bild: Riksarkivet

När 49:an Ekstrand skulle in i civilförsvaret

Jag inhämtar att regeringen skall stärka civilförsvaret. Det låter nödvändigt i dessa orostider, men jag är osäker på vad det närmare innebär. Själv torde jag väl som åldring (gör ont bokstavera det) slippa undan inställelse. 

Annars har jag ju i generna fars hemvärnsengagemang. Ett civilt försvar, måste det väl sägas vara. Lite gerilla över krutgubbarna. Numera alltfler krutkvinnor, om jag förstått det rätt. Osäker på rekryteringen till lottakåren. Men de kanske inte räknas till civilförsvaret?

Och mor tror jag var aktiv under andra världskriget i en föregångare till husmodersföreningen i Sandviken, där hon till slut blev ordförande. En livsmedelskommitté till försvar och hjälp för hushållets bärare i en knaper tid, kvinnorna.

Nå, frågan är vad som räknas till civilförsvaret eller icke. Jag har inte lyckats reda ut det med hjälp av bulletinerna från Rosenbad. Det är kanske som S brukar säga, "alla skall med".

En gång för många år sedan var jag civilförsvarsplacerad. Efter att ha värnpliktsvägrat, en ungdomlig försyndelse. Baserat på en minst sagt grumlig, politisk analys. Pacifist var jag ju icke. Därtill fosterlandsälskande. 

Kanske främsta skälet, om jag skall vara helt ärlig och inte framställa mig som bättre än jag är,: jag ville till varje pris inte separeras från min flickvän, placeras på I14 långt från Upsala. Och reste dessutom ragg på förhand mot att disciplineras i den militaristiska lydnadskulturen. 

Värnpliktsvägran heter inte för inte "lydnadsbrott" i lagboken. VCO, Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation, försökte få det till att värnpliktsvägrare som döms till fängelse skall likställas med politiska fångar, behandlas därefter. Det kunde staten förstås inte gå med på.

Min förvillelse må vara preskriberad vid det här laget. Och jag ska ju inte som Murre från Linköping (låter som en katt hos Gösta Knutsson) kandidera till en partiledarpost. I försyndelsebagaget har jag heller inga danska skallar som utdelats vid ett par tillfällen.

Vad nu det har med saken att göra.

Nå, en dag för nästan fem decennier sedan ringer utan förvarning en man från en mindre ort i Uppland, uppger med myndig stämma att han ansvarar för mig som civilförsvarspliktig. Jag ställer mig genast  i stram givakt med luren tätt tryckt mot örat, inväntar befallning. 

Nä, jag hittar på. Jag blir mest överraskad, tagen på sängen.

Vänlig är han hursomhelst, glad på rösten, som inbjöd han till en festlighet. ”Till helgen en övning i Vattholma, nog kan du vara med?” Jag fabricerar i hastigheten en vit lögn, tentamentsläsning tror jag. Och han köper det.

Det dröjer några veckor, sedan ringer han igen. (På de fasta trådtelefonernas tid kunde man olyckligtvis inte se vem uppringaren var.) ”På söndag övar vi ute på S1 [forna signalregementet] och det är ju nära dig. Då kan du vara med!” Förhoppningsfull röst. 

Jag slingrar mig: ”Men jag har varken cykel eller bil. Och jag är osäker på hur bussarna går.” Han tror han har mig på kroken: ”Jag kan hämta dig.”

Nu var goda råd dyra, om inte det stekta fläsket skulle vara kokt. ”Jag måste avslöja för dig, Evald (kanske hette han Efraim), att jag inte är särskilt fysiskt stark. Svag rygg, svaga ben.” Det biter inte, trots min darrande stämma som antyder kronvrak. 

”Du behöver inte bära bårar eller något sådant, bara du är med.” Rösten alltmer irriterad och otålig. Som började han ana ugglor i mossen. 

Jag prövar: ”Jag får försöka vara med någon annan gång framöver. Det vill säga om jag mot all förmodan känner mig piggare.” Han slänger på luren utan vidare spisning. 

En tid senare ringer det på dörren till studentfamiljslägenheten på Väktargatan i Upsala, jag är fullt upptagen med att koka majsenagröt till yngsta dottern. Det är han, Evald eller om det nu var Efraim, som med andan i halsen står där. 

Jag noterar att han omedelbart mäter mig med blicken och studsar till, två huvuden längre än han och kraftigare byggd. Ingen blekfis. Han blir arg: ”Nu anmäler jag dig för vägran.” Vips iväg mot den uppländska landsbygden. Sedan hände ingenting.

Och, som sagt, inte lär jag bli inkallad till civilförsvaret den här gången. Men lägger mig gärna i bakhåll med kpisten, om den lede fi kommer. En dylik lärde jag mig nämligen hantera av farsgubben. Och jag var en fena på det knattrande muskedundret, enligt samma farsgubbe.

Bilden på 91:an Karlsson: (c) Gamla Halmstad

Inte jag, inte!

Det måste vara tredje, kanske till och med fjärde gången jag ser Spionen som kom in från kylan (1965). Lika gastkramande varje gång. Bygger på en bok av John Le Carré med egen erfarenhet från spionernas hemliga värld. 

Richard Burton fullkomligt lysande som den luggslitne, försupne agenten Alec Leamas. I en scen håller han en monolog för en kvinna, medlem i brittiska kommunistpartiet, efter att ha fått frågan från henne om vad som driver honom. Krasst svarar han "egenyttan". 

Sedan en tirad om att spioner sysslar inte med vad som är sant eller falskt, rätt eller orätt. Poängen blir ändå, som jag fattar den, att de är mycket medvetna om vad de gör. Förskönar inte. Ett smutsigt hantverk som någon måste göra. Till och med i somliga fall döda.

Osökt minns jag Björn Cederbergs film om Sascha Anderson, Förräderi (1994). Alla trodde man kunde lita på Anderson i DDR, att han var dissidenternas vän och beskyddare. En centralfigur bland systemkritiska östtyskar, närmast en idol eller ikon. 

Men det visade sig att han lämnat uppgifter till Stasi om alla dem som passerade honom. Han hade varit en så kallad IM:are (Inofficiell Medarbetare). Gömd bakom ett alias. 

Han slår upprört ifrån sig, när Cederberg konfronterar honom. Inte jag, inte! Aldrig i livet. Trots att allt avslöjats när Stasi-arkiven öppnades. Anderson hade svikit alla som hyst förtroende för honom. 

När jag några år senare besökte Cederberg i hans hem i Östberlin, berättade han att han träffat Sascha alldeles nyligen. Denne fortsatte att envist blåneka till anklagelserna. Odlade han en livslögn, bedrog han sig själv mest av alla? 

Jag läser Per-Olov Käll (https://www.lindelof.nu/inte-enbart-galen/) om forna tiders och nya tiders professorer. Det slår mig att jag alltid varit snabb att skåpa ut före detta kolleger. Opportunister, medlöpare, tigande, nyttiga idioter. 

Kraftord. Alltmedan högskolan förföll och det blev allt svårare för dem med en avvikande uppfattning. Sämre löneutveckling. Uppsägning på grund av "arbetsbrist".

Skrivit om dem som jamade med, men inte direkt konfronterat någon. Ansett det som meningslöst? Kanske skulle de säga som Sascha: Inte jag, inte!  

Det Anderson gjorde var förstås värre, eller kanske inte. Han och de före detta kollegerna tjänade systemet, handlade egennyttigt, för att citera Leamas. 

Du är allt bra händig, du!

Utanför fönstret faller snön ymnigt. Igår regnade det. Flera plusgrader. Vädret minst sagt ombytligt. Kan det månne vara "klimatkrisen"? 

Apropå den sistnämnda brukar jag munhuggas med en grannfru aktiv i "Gretas Gamlingar". De samlas ibland nere på stan, med plakat och banderoller. Ett glatt gäng som förvärvat rejält med årsringar. Bjuder på kaffe och hembakt, om man så önskar.

"Kan du bara säga mig en sak, vad demonstrerar ni MOT?" Hon förblir lugn, men anar säkert ugglor i mossen. "Klimatkrisen." Jag borde kunna låta bli, hålla tand för tunga, men kan inte: "Men vad demonstrerar ni FÖR?" 

Det brukar avslutas med att hon irriterat fräser: "Du vet mycket väl vad jag menar!" Min salig mor skulle säkert skaka på huvudet åt den vanartige sonen, retstickan.

Yrsnö, oväder, gör mig lugn inombords. Så har det alltid varit. Ända sedan barndomen. Sinnets oro stillas.

Plötsligt minns jag August Strindbergs skrivbord i Blå tornet i Stockholm. Var sak prudentligt på sin plats. Pennorna. Dokumenten. Bläckhornet. Allt snyggt ordnat, överblickbart.

Min tolkning: för att kunna skriva upproriskt som Strindberg, elden inombords brinna, måste ordning och reda råda i det som omger rabulisten. I Strindbergs fall närmast en småborgerlig sådan. Någon slarvigt lagd bohem var han sannerligen inte, Titanen.

Häromaftonen en dokumentär om framlidne Charlie Watts, Rolling Stones trummis. Alltid lika välklädd i skräddarsytt från Savile Row i London. Och plötsligt fann jag min tvillingsjäl vad gäller neurotisk, om man kallar den så, ordning. Rena spegelbilden, insiktsframkallande. 

Ronnie Wood avslöjade i programmet att han brukade retas med Charlie genom att när denne vände ryggen till flytta på någon grej, störa arrangemanget. När Charlie upptäckte det, flyttade han genast  tillbaka. 

På väg ut mot scenen, med väntande publik, kunde han plötsligt upptäcka skräp på golvet som han bara måste stanna till inför och plocka upp. 

Jag är likadan, ingenting undgår mig. Måste bums fixas. Det torde gå min närmaste på nerverna ha mig sådan i vardagslag. 

På min arbetsplats blev jag stirrig om en kollega kom in i mitt rum med en kaffekopp i handen, och flyttade undan på mitt skrivbord för att få plats med koppen. 

Jag kunde inte koncentrera mig på det vi samtalade om, väntade bara på att den inträngande skulle lämna rummet, så jag kunde återupprätta ordningen. Glasdörren till kontoret klistrade jag full med urklipp och annat, för att undvika insyn. Ville lämnas ifred med min rumsordning.

Vad skulle de ha sagt i Sandviken: "Du är allt bra händig, du!"

Fotot på Strindbergs skrivbord: (c) Ingemar Lundkvist