Du är allt bra händig, du!

Utanför fönstret faller snön ymnigt. Igår regnade det. Flera plusgrader. Vädret minst sagt ombytligt. Kan det månne vara "klimatkrisen"? 

Apropå den sistnämnda brukar jag munhuggas med en grannfru aktiv i "Gretas Gamlingar". De samlas ibland nere på stan, med plakat och banderoller. Ett glatt gäng som förvärvat rejält med årsringar. Bjuder på kaffe och hembakt, om man så önskar.

"Kan du bara säga mig en sak, vad demonstrerar ni MOT?" Hon förblir lugn, men anar säkert ugglor i mossen. "Klimatkrisen." Jag borde kunna låta bli, hålla tand för tunga, men kan inte: "Men vad demonstrerar ni FÖR?" 

Det brukar avslutas med att hon irriterat fräser: "Du vet mycket väl vad jag menar!" Min salig mor skulle säkert skaka på huvudet åt den vanartige sonen, retstickan.

Yrsnö, oväder, gör mig lugn inombords. Så har det alltid varit. Ända sedan barndomen. Sinnets oro stillas.

Plötsligt minns jag August Strindbergs skrivbord i Blå tornet i Stockholm. Var sak prudentligt på sin plats. Pennorna. Dokumenten. Bläckhornet. Allt snyggt ordnat, överblickbart.

Min tolkning: för att kunna skriva upproriskt som Strindberg, elden inombords brinna, måste ordning och reda råda i det som omger rabulisten. I Strindbergs fall närmast en småborgerlig sådan. Någon slarvigt lagd bohem var han sannerligen inte, Titanen.

Häromaftonen en dokumentär om framlidne Charlie Watts, Rolling Stones trummis. Alltid lika välklädd i skräddarsytt från Savile Row i London. Och plötsligt fann jag min tvillingsjäl vad gäller neurotisk, om man kallar den så, ordning. Rena spegelbilden, insiktsframkallande. 

Ronnie Wood avslöjade i programmet att han brukade retas med Charlie genom att när denne vände ryggen till flytta på någon grej, störa arrangemanget. När Charlie upptäckte det, flyttade han genast  tillbaka. 

På väg ut mot scenen, med väntande publik, kunde han plötsligt upptäcka skräp på golvet som han bara måste stanna till inför och plocka upp. 

Jag är likadan, ingenting undgår mig. Måste bums fixas. Det torde gå min närmaste på nerverna ha mig sådan i vardagslag. 

På min arbetsplats blev jag stirrig om en kollega kom in i mitt rum med en kaffekopp i handen, och flyttade undan på mitt skrivbord för att få plats med koppen. 

Jag kunde inte koncentrera mig på det vi samtalade om, väntade bara på att den inträngande skulle lämna rummet, så jag kunde återupprätta ordningen. Glasdörren till kontoret klistrade jag full med urklipp och annat, för att undvika insyn. Ville lämnas ifred med min rumsordning.

Vad skulle de ha sagt i Sandviken: "Du är allt bra händig, du!"

Fotot på Strindbergs skrivbord: (c) Ingemar Lundkvist