Sven Hedin plockas bort från Etnografiska museet i Stockholm. I SVT ser jag en "amatörhistoriker", han presenteras så, entusiastiskt hylla beslutet och uttrycka lättnad över att det äntligen sker.
Samtidigt som han är starkt kritisk mot vad han kallar museets "relativisering" av nazismen, genom att hänvisa till positiva uttalanden Hedin gjorde om kommunismen, och om starka ledare som han hyste beundran för. "Helt fel", konstaterar amatörhistorikern.
Osökt tänker jag den debatt som ibland flammar upp runt förintelsen, om ordet skall stavas med stort F eller inte. Genom att inte stava med versal relativiseras den, hävdar icke minst judiska intresseorganisationer. Berövas sin unicitet, inget kan eller får jämföras med den.
Jag vet att Jan Myrdal skrivit om detta. Med goda motiv, hänvisade till bestialiteter och massdödande under kolonialismens era, för varför man inte bör skriva Förintelsen med stort f. Vilket förstås retade upp en del.
Amatörhistorikern, jag minns inte hans namn, får stå oemotsagd i tv. Hans argument, åtminstone som de kortfattat återges, förefaller klena. Med en klar ideologisk vridning som reducerar Hedin, gör honom ensidig.
Vad med Hedin som forskningsresande, är det bara att "glömma" honom i den rollen? Hans insatser på det vetenskapliga fältet, förtas de av hans sympatier för Hitler? Insatser som förtjänar att granskas per se. Upptäcktsresor begick han för övrigt långt innan Hitler och Tredje riket.
Det kan tilläggas att jag är förtrogen med Strindbergs hårda kritik av honom.
När Peter Handke tilldelades Nobelpriset i litteratur blev det ett herrans liv på svensk botten. Han hade ju bevisat Slobodan Milosevics begravning, ansågs tycka "fel" i konflikterna på Balkan, vara serbienvänlig.
Hans obestridliga storhet som författare, som välförtjänt föranledde att han tilldelades Nobelpriset, hamnade i skymundan.
På biblioteken har det rensats i hyllorna, "olämpliga" böcker har av olika skäl tagits bort. "Fel" på könsperspektiv, hudfärg och annat har anförts från de klåfingriga.
Dock inga bokbål som nazisterna iscensatte på 30-talet. Men i samma anda, kunde man påstå. Någon bestämmer åt populasen vad som är lämpligt och icke.
Vi som läsare skall inte själva få bedöma böckerna, deras eventuella "hemskhet". Det gör censorn åt oss, och det må icke ifrågasättas. Men så den klassiska frågan: vem granskar censorn?
Jag har endast varit flyktigt bekant med Sven Hedin som upptäcktsresande. Men nu vaknar intresset på allvar att fördjupa mig i honom! Dock kan jag inte bege mig till Etnografiska museet för mer information. Där är han ju bortcensurerad.
Kommer jag att kunna låna böcker av honom på biblioteket, eller försvinner han där också? Jag får helt enkelt skynda mig på.
Bild: Riksarkivet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar