20 januari detta onådens iskalla år 2023. i morgon-tv aviseras fortsatt eskalering i Ukraina, det pumpas in vapen från bland annat Sverige. Minst sagt oroväckande. "Aldrig mera krig!" Vad hände med den stolta parollen? Till intet förpliktigande. "Lär av historien!" Jojo.
Denna fredag min fars födelsedag. Svårbegripligt nog, måste jag tillstå, är det hela etthundratjugo år sedan han föddes. 120! Jag stirrar i min mobils kalender, gnuggar mig i ögonen: Gösta 20/1 1903. I det förra seklets skälvande gryning.
Ingen av hans föräldrar träffade jag IRL som ungdomarna säger. Men det har påståtts, minns inte av vem, att jag ärvt min längd från farfar. Pappa var ju liten till växten, ärvde nog sitt utseende från modern. Att döma av ett suddigt foto på henne. Höga kindknotor.
Jag är sladdbarn. Jag har pratat med andra sladdbarn som förmedlat samma dubbla känsla: på en och samma gång grandiositet (jag brukar kalla det Pellefantsyndromet) och misstanken att man kom till av misstag. Det vill säga var oplanerad.
Olycksfall i arbetet, som de sa på Bruket. Aldrig meningen att man skulle existera.
Mamma växte upp i en familj med fem barn. Pappa hade nio syskon därborta i Norduppland, ett dog tidigt. Så när mamma och pappa satte bo planerades det inte, kan nog lugnt konstateras med facit i hand, för en stor syskonskara.
Min syster kom till världen i mitten på 30-talet. Sedan dröjde det fjorton år innan storken levererade - det heter så i alla upptänkliga sammanhang numera och jag försöker vara modärn - hennes lillebror.
Jag funderar inte som förr på hur det faktum att jag är sladdbarn format mig och förklarar mitt beteende. Kanske fanns, handen på hjärtat, tidigare ett starkt narcissistiskt drag. Ett behov av att synas och imponera på folk och fä. Men inte mycket kvar av det.
Inte heller av behovet att ständigt bekräftas, få höra att jag är älskad och omtyckt. Det förra kanske ett utslag av det senare.
Min uppfattning har varit att även drag som kan omges av negativa förtecken behöver vi. Eftersom de alstrar energi. Kanske därför jag dessa dagar känner mig tämligen energilös. Varför ävlas? Varför jaga efter vind som det står i Predikaren.
Gösta 20/1 1903. Han förblir en gåta. Jag skrev en bok om honom. Den obesvarade frågan är varifrån den hämtade sitt stoff. Vad som var fakta, vad fiktion. Om man, ur det fladdrande minnets föga pålitliga perspektiv, förmår skilja trovärdigt på dessa.
Undrar vad han skulle sagt om han haft möjlighet läsa boken. Jag vet att han ville jag skulle heta Lars-Gösta med bindestreck. Min mor gick inte med på det. Gösta fick det bli som andranamn. Jag är Göstas pojk. Sladdbarnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar