Åsikter är inte kanoner

Så hette en broschyr som en vacker dag plötsligt singlade ned i vår brevlåda hemma i idylliska Sandviken på sidan om världen: Om kriget kommer. Jag oroades, blev genast ängslig. Varför denna olycksbådande broschyr, stod kriget redan för dörren? 

Pappa, elva år när första världskriget bröt ut, var aktiv i hemvärnet. De gråuniformerade frivilligbassarna höll sig stridsberedda under andra världskriget, de hade bakjour så att säga. Om tysken fick för sig att ge sig på oss. 

"Den fula fisken Hitler var inte att leka med", förmedlade faderskapet till mig långt efter att faran var över. Samtidigt lugnande sonen: "Men vi skulle inte ha släppt dom över bron."

Jag vet inte, tror inte det, om samma broschyr innehöll riktlinjer för hur bete sig i händelse av ett atomvapenkrig. Tror det var ett annat, orosskapande utskick från statsmakten. Citerar fritt ur minnet de rekommendationer som lämnades. 

Stäng alla fönster. Lägg dig ner på marken, om  du befinner sig utomhus. Skydda ansiktet. Något i luften som skulle blåsa förbi? 

Statsmaktens naivitet, eller skulle populasen lugnas? "Det är inte så farligt!" Göra som de specialinbjudna som på plats bevittnade atomsprängningarna i Nevadaöknen i USA: på med solglasögon. 

I uppdaterad form kanske broschyren snart skickas ut på nytt. Ty, vad är det som händer? Hur skall signalerna förstås, uttalanden från regeringen och överstelöjtnanter dagligdags i tv-rutan? Det är som om vi på allvar förberedde oss på krig, mobilisering pågick. Det rustas. 

Militären vädrar morgonluft, kräver mer och mer. Och har de styrandes öra. Politikerna tävlar om att höja hur mycket av skattemedel som skall ("måste") gå till armén. I ett läge med akuta hjälpbehov i vårt land. Barn som inte får tillräckligt att äta, för att bara nämna en sak.

Fler skall inkallas till värnplikt. Fler krigsplaceras civilt. Gammal som jag är lär jag väl klara mig, kanske. Ty man vet inte ju vad den "paradigmskiftande" Tidöavtalsregeringen kan hitta på.  

Var är protesterna? Fredsrörelsen? Som om det skedde, eller redan skett, en uppmjukning av medborgarnas medvetande. Kritisk reflektion existerar inte, tänka ett eller två steg längre. Alla jag pratar med fördömer med saftiga kraftord Rasmus Paludan. 

Dansken försvårar, enligt de upprörda, med sitt koranenbrännande vårt inträde i Nato, något som borde ske ögonaböj. (Stefan Lindgren har gång på gång understrukit att det krävs en grundlagsändring för att ett Nato-medlemskap skall vara möjligt. Lär det ske?)

Vara med i Nato för att få hjälp att skydda oss mot ryssarna. Russofobi? Våga inte använda det ordet! Riskerar uppfattas som en kollaborerande markör. Är du inte med oss, är du mot oss.

Grundlagsskyddad yttrandefrihet? Självklar och oantastlig i en demokrati? Glöm det för guds skull. Det finns faktiskt sådant som är viktigare än Paludans, och våra, rättigheter. Inte sjutton bryr sig Nisse i Barrsätra (Sandviken) om dylika exklusiva ting. Åsikter är inte kanoner. 

Omöjligt föra en vettig diskussion, försöka redovisa argument och invändningar. Man riskerar stämplas som Putinvän, enklast så för den som vägrar att diskutera och problematisera. I en mening är kriget redan här. Det skrämmer mig, ännu en gång: detta lydiga folk!