You´ll get pie in the sky

"Armén" sa man i Sandviken. "Röda Armén" skämtade spelevinken morfar med hänsyftning på den blodröda färgen på uniformerna. Mormor lyckades aldrig locka med honom till någon gudstjänst i samma armés regi. 

Jag, däremot, hade absolut inget emot att som liten gosse följa med mamma och mormor till Armén. Tvärtom. För att njuta av den medryckande, himmelska musiken. Det svängde rejält när de kom loss, vill jag lova. 

Mormor var förtjust i charmige kapten Månsson. (Jag misstänker vågor i håret, typ Alfredssons pastor Jansson, under befälsmössan.) Nå, mannen med det frälsande ordet i sin makt tog alla Brukets kvinnor som åhörde honom med storm. 

I en överförd mening förstås, inget otillbörligt. Men en riktig kvinnotjusare var han, Månsson.

Gävlefödde Joel Häggströms förhållande till Frälsningsarmén är mig obekant. Men under signaturen Joe Hill lånade han melodie till sina samhällskritiska texter, spetsade med svart ironi. Därigenom blev de klämmiga att sjunga. 

Som kuriosa kan nämnas att mamma fixade en mandolin till mig med hjälp av en släkting som var soldat. Mandolin? Jo, vi elever beordrades av fröken Larsson att lägga händerna på skolbänken för granskning. 

Sedan avgjorde hon med sträng blick var i den kommunala musikskolan man skulle placeras. Själv var hon en fena på tramporgel, varje morgon ackompanjerade hon oss vid den obligatoriska psalmsången. 

Mina långa fingrar inbjöd till fiolhantering, fröken Larsson tvekade inte en sekund. Mandolinen ett ingångsinstrument, därefter violin. På den tiden den förra ett instrument jag inte gärna skröt med. Smög mig till musikskolan, rädd ertappas av elaka skolkamrater. 

Ni skulle ha hört mig i mitt paradnummer "Nu skall vi skörda linet idag", mitt urskickliga tremolo om jag får säga det själv! När jag flitigt repade hemma i den lilla lägenheten på Barrsätragatan drev jag min älskade syster till vansinne. Steget från mandolin till fiol togs däremot aldrig. 

Musikkarriären, som påbörjats så lysande (hum), avbröts. Mandolinens vidare öde känner jag icke. Jag minns dock att jag en gång ilsket kastade och försökte träffa min syster med den, när hon retades mitt under en spelövning. Vad jag vet så höll den. 

 
Varje månad swishar jag pengar till Frälsningsarmén. De månatliga utskicken från dem om det prekära läget för många i landet gör mig bedrövad och arg. Barnfattigdom och utsatthet. Hjälpbehovet förefaller vara hur stort som helst. Klassamhället flinar hånfullt åt de behövande.

I mitten på 90-talet reste jag runt i landet och föreläste. Efter att mina medborgarlönsböcker hade utkommit. Överallt vittnesbörder om samma utsatthet som nu. Arbetslösa hänvisade till stela regler, villkorad ersättning och en nyckfull, dem ratande arbetsmarknad. 

Mer än en gång, liksom den dag som idag är, tänkte jag: det är ju totalt onödigt det som pågår! Det skulle gå att snabbt ändra på - bara den politiska viljan funnes. Tillse att alla människor har en ekonomisk grundtrygghet! Befria människor från förnedring!

Den sittande regeringen öser ut miljarder - skattepengar - till kanoner och "elstöd" till dem som inte behöver det. Hemligstämpling i det andra fallet för att inte irritera den populas som fryser i kalla lägenheter och sätter på tvättmaskinen på småtimmarna. Stressad av elfakturaskräck.

Än en gång: varför inte en garanterad ekonomisk grundtrygghet, det jag kallar medborgarlön? Nä, ofrihet skall råda. Tummen i ögat på undersåtarna. De skall hållas på plats. Deras liv vara eländigt.

Bit ihop och uthärda. You´ll get pie in the sky when you die. Så i helsike heller. Himlens dukade bord må ej vänta. Fram med det här och nu!

Bild: (c) Dagens analys