Nog kunde han gott och väl mäta sig med Chaplin

Häromaftonen, på C More, såg jag Flyg-Bom från 1952 med Nils Poppe i huvudrollen. I en biroll den alltid lika småtrevligt underfundige John Botvid som obetalbar lappgubbe - håll i er alla pk:are! - med egendomlig norrlandsdialekt. 

Jag stornjöt så fort han visade sig i en dialekten perfekt matchande utstyrsel. Mössa med tofs och allt. Bara renarna som saknades.

Inte den bästa av Bom-filmerna men särskilt intressant med alla drömsekvenser. Och ånyo hänförs man av Poppes fantastiska timing och mimik. Jag vågar påstå att hans non-verbala register, vad avser bredd, slår till och med Chaplins. 

Notera Poppes fenomenala sätt att använda ansiktet. Hans uttrycksfullhet, slagkraftigare än Chaplins. Aldrig en miss i det konstfärdiga minspelet. 

Det gömmer sig en anarkist i mimikens blixtrande rörlighet, precis som hos Chaplin. Indrivare och översittare hinner inte med i svängarna. I Flyg-Boms fall en oresonlig hyresvärd samt en stroppig flygmajor. I den senare rollen Gunnar Björnstrand.

Jag har sett alla Bom-filmerna. Svårt att plocka ut en favorit. Och jag ser gärna om dem ännu en gång. Tröttnar aldrig på Poppe, jag menar Bom.

Det vilar något, vad skall jag säga, smått melankoliskt över personligheten Bom. Han är förvisso en extrem pedant - pedanten i mig erkänner sig därvidlag underlägsen. Men samtidigt ryms i Bom mycket känslosamhet. Ett stort och varmt hjärta.

Poppes artisteri bländar. Blicken. Leendet. Hysset. Klacksparken. Dragningen. 

Clownens typiska personlighet? Ja, kanske.

Sommarteatern på Fredriksdal i Helsingborg som Poppe drev under många år har jag aldrig haft nöjet att få uppleva. Men jag har sett åtskilliga för tv upptagna föreställningar. 

Poppes förmåga att halsbrytande och oförutsägbart improvisera och locka motspelerskorna till skratt. (Peter Flack därvidlag hans like.) Bland hans aktriser prima primadonnan Berit Carlberg. The one and only.

Nå, Eva Rydberg som axlat hans mantel och tagit över Fredriksdal är inte så dum hon heller som teaterchef och spelandes första fiolen. Hon har förstås gått i lära hos den allra främste. 

Poppe hade många strängar på sin lyra. Minns hans berörande insats i Bergmans Det sjunde inseglet. 

Om Thor Modéen konstaterade samme Bergman att han var ett geni och därför måste hans filmer - ofta bespottade, typ Harry Scheins utfall om Pensionat Paradiset - till varje pris bevaras åt eftervärlden. Detsamma kan med fog sägas om Nils Poppe: ett geni. 

Nota bene: Alla Bom-filmerna finns på C More. Tag och se!

Nacht und Nebel

Antropologen Claude Lévi-Strauss beskrev dimma som ett gränstillstånd. Jag minns att jag återgivit hans resonemang någonstans men inte var. Om hur han närmare utvecklade sin teori som till skillnad från mitt minne definitivt inte var dimmig, förlåt lustigheten. 

Jag vill däremot bestämt minnas att han hämtade inspiration till en fantasieggande analys från en urbefolknings mytologiska föreställningar om dimman. 

Det vilar något vackert över denna särskiljande bild av dimman som naturfenomen, dess hemliga essens. Dimma att omslutas av, försvinna in i, dröja sig kvar i, röra sig i utmed en osynlig gräns.

När dramaturgen Joakim Stenshäll fortfarande levde testade jag en idé på honom om att sätta upp en dimomhöljd föreställning där skådespelarna, publiken skulle inte kunna varsebli dem på scenen utan blott höra deras röster, famlade runt i dimma och vrålade ut det mest förbjudna och stötande. 

Förargelseväckande och provocerande. Mobbens hatiska och råa ord. Ansiktslöst. Om judar och religion. Allt som anses gott och oantastligt. Konventionellt och moraliskt. Det upplysta borgerskapets käpphästar. 

Idén kom osökt till mig när jag läste om dimmaskinerna på Hitlers berg i Österrike. Anfallande flygplan skulle mötas av artificiell dimma och sikten störas. Kan inte svara på om de någonsin användes.

Dimman är suggestiv, lockande med sitt upplösande av det skarpa och tydliga, möjliggörande ett undkommande i olika avseenden. 

Regn har jag däremot alltid haft svårt för. Jag förknippar ända sedan barndomen regn med de stäckande fenomenen inställande och förhindrande. 

Planer som snarast måste bordläggas på grund av vädret. Utflykter. Fotbollsmatcher. Roliga saker. Regn stavas besvikelse.

Det vilar något tröstlöst över regnet. Framförallt när det inte faller så kraftigt. Utan mer strilande monotont. Som livet i dess värsta gråstunder. 

Nacht und Nebel i nazisternas språkbruk. De människoförintande lägren skymtar i horisonten. Claus Barbie, slaktaren i Lyon, skrämde sina redan plågade offer: - Jag skall skicka dig till en plats som är värre än helvetet. Där finns ingenting annat än natt och dimma.

Jag har för mig att det var benämningen på politiska fångar, motståndarna till mördarregimen: NN.

Enda möjligheten att bryta regnets dysterhetsframkallande sinnestillstånd, på med gymnastikskor. Ut och promenera raskt. Skaka av mig.

Som jag ofta fått höra i mitt liv: - Du måste skaka av dig!

Har jag läst tillräckligt?

- Får du inte ont i huvudet av att läsa så mycket? Frågan skickades utan elaka baktankar mot mig från min syster när jag låg i Upsala. Hon var själv en läsande människa. Hjalmar Bergman hennes stora favorit. Farmor och vår herre särskilt.

Jag läser mindre och mindre skönlitteratur. Det fanns en tid i mitt liv som sträckte sig över många år när jag läste en bok om dagen. Som doktorand tränade jag upp en snabbläsningsförmåga alldenstund jag varvade barnpassning (dåligt ord) med bokslukande. 

Skulle jag resa någonstans måste jag planera hur många böcker som skulle packas ned för att inte riskera sitta boklös i hotellrum eller på flygplats. Jag planerade antalet böcker minutiöst. Liksom inför somrarnas återkommande vistelser i Danmark. Böckerna krävde en egen väska. 

Det senaste året har jag ägnat mig åt omläsning, något jag aldrig gjort tidigare bortsett från några enstaka undantag, och det har varit överraskande givande. Västeråssonen Lars Gustafsson var riktigt rolig att möta på nytt. 

Att kunna notera återkommande stildrag som jag tidigare inte uppmärksammat. Men gjorde det nu när jag nu på raken läste flera skönlitterära verk och som alltid med inslag av självbiografi. (https://www.opulens.se/litteratur/coronaomlasning-den-gackande-lars-gustafsson/)

Ny, hur man nu skall avgränsa det, svensk skönlitteratur följer jag inte överhuvudtaget. Namn på författare kan svischa förbi i rubriker. De är mig totalt okända. Och det stör mig inte ärligt talat. Kanske missar jag något. Men jag vet i så fall inte vad. 

När litteraturkritiken för femtioelfte gången debatteras på förutsägbara kultursidor får jag lust att osäkra min pistol. 

Filmer och tv-serier har efterhand trängt undan böckerna, jag har blivit en riktig serienörd. Nå, litteraturdocenten Johan Lundbergs bok När postmodernismen kom till Sverige läste jag alldeles nyssens. Men inte i ett sträck. 

Eftersom jag själv ingående sysslat med och även skrivit om de författare, Foucault, Derrida och andra, han behandlar borde jag ha varit mer intresserad och på kanske. Men icke. 

Kanske är det åldern som man brukar säga när man inte kommer på något annat. Det skönlitterära läsandet känns inte längre lika viktigt. (Med undantaget centraleuropéerna.) Bokslukandet har upphört. 

Hyllorna i det privata biblioteket som dignar från slukandets år står och samlar damm. Dessa böcker om vilka jag förr sa: det enda jag äger. 

Jag minns ett samtal med framlidne vännen och förläggaren, tillika mycket produktive författaren Gert Nilson som menade: —Jag tycker att jag har skrivit tillräckligt med böcker.

Kanske har jag läst tillräckligt? Jag hör själv hur knasigt det låter.

Bild: Christen Købke, To læsende børn, hirschsprung.dk.

Brömmapöjkarna, vad är det för ett jävla namn?

- Brömmapöjkarna, vad är det för ett jävla namn? Underförstått: kan verkligen ett riktigt fotbollslag heta så? Riktiga fotbollslag heter GAIS, som min vän Håkan i Göteborg skulle säga, eller Iffiff som di  säger i Malmö. 

Utbrottet,  fritt återgivet, återfinns i en av författarkollektivet Kennet Ahls böcker.

Han som fäller yttrandet är på väg att ha 13, kanske var det 12 på den tiden, rätt på stryktipset. Då gör de där förbenade med det konstiga namnet mål och det blir ingen storvinst. Soffan hivas ut från balkongen i vrede och besvikelse.

Igår såg jag detta BP möta mitt hjärtas lag SIF på Jernvallen. "VM-arenan" som den tydligen är omdöpt till. Förpliktigande. En publik på femtio personer, coronan. En trist tillställning med ett evinnerligt bollande fram och tillbaka. Och mycket hemåt. Så där som de håller på i bandy.

Nå till slut vann rödvästarna rättvist med matchens enda mål, inföst i slutminuterna. 

Inte är det samma arena som när jag förväntansfull gick på match i Sandviken på 50-talet! Borta mässingsorkestern som tutade friskt. De fladdrande blågula flaggorna. Feststämningen är förskingrad. 

Läktare har plockats bort och ersatts med fula plank med reklam på. Målramar som lämnats kvar på sidan om planen så att man ser dem under matchen. Inte särskilt trevligt, om man säger så. En fotbollsarena är ju en helig plats!

Nä, sannerligen. Bättre var det förr. Med korvgubben Jakob som i vit mössa och jacka knallade runt med sin vagn på löparbanorna. Han som hävdade att han jobbat på lyxkrogar i kungliga huvudstaden.

Höststämning i går. Vemodsframkallande. Anade Hantverkarbackens - "Hackkörven" i folkmun - hus inte långt borta där min syster levde som änka de sista åren. "Tyskhusen" som baracker granne med Jernvallen kallades och där min första förälskelse bodde. Nu rivna.  

Allt som är fast förflyktigas. 

Inte blev det bättre av Mittmedias töntiga kommentator, som prenumerant på GD följde jag matchen i datorn. Han drog sig inte för att upplysa oss skärmåskådare om att Sandviken ligger ett par mil från Gävle. Var han från Fjollträsk, tönten? 

Ge mig ett S! Ge mig ett I! Ge mig ett F! Vad blir det? S I F! En gång till: S I F!

Bild: Curt Cahlman, legendarisk back. Publikfavorit.

Nuets olidliga omöjlighet

Hur fort går lusen på tjärstickan, sa vi när jag var barn. Hur mycket är dinkan?

Tiden är en fiende om man med de konventionella instrument som står en till buds mäter och därmed definierar och bestämmer vad tid är. En fiende om man försöker hålla ett vakande öga på den. 

Gagnlöst. Tiden flyr, du gäckas, du äts upp. En övermäktig fiende är den uppmätta tiden. Du betraktar inte samma urtavla två gånger.

Jag har äntligen lyckas lägga bort tidmätaren efter alla neurotiska år med ett ofrihetsskapande klockberoende. Alla taffliga knep för att inte glo på klockan hela tiden (!). Armbandsuret nedstoppat i fickan. Fastsatt i bältet.

Jag skaffade till och med en sådan där gammeldags rova med kedja för att försvåra för mig att kontrollera tiden. Inte hjälpte det. Allt blev bara svårare.

Willy Brandt och Breznev delade ett svårt nikotinberoende. Skaffade på varsitt håll en specialtillverkad låda att förvara cigaretterna i. Tidsinställd. Det ryktades att Breznev på olika mer eller mindre listiga sätt försökte manipulera lådan att öppnas bortom inställningen. 

Jag förstår honom. Är man beroende så är man. Och en neurotiker som älskar att bedra sig själv.

Min oförmåga att vara i nuet förstärktes av klockberoendet. Tendensen att resa mot framtiden och framkalla ängslan över det jag inte kan veta något om. Den ännu starkare tendensen att resa bakåt och hamna i vemod. Sörja den tid (!) som oåterkalleligen flytt.

Alla hurtiga, jag var nära att skriva patetiska, uppmaningar du kan rikta till dig själv utan att därför leva efter dem: Fånga nuet. Seize the moment som Robin Williams lärare manar sina elever i den romantiska filmen Döda poeters sällskap. Carpe diem. Memento mori.

Williams brottades privat med svåra problem, diagnostiserades och medicinerade, tog till slut sig själv ur tiden. Orkade inte mer. 

Jag läser i Gefle Dagblad 21/9 om M, en av mina tidigare studenter, mycket begåvad men en rastlös och sökande yngling. Lämnade de akademiska studierna och planerna på att doktorera, är sedan länge yoga-lärare i min hemstad. Förefaller harmonisk. 

Han säger sig ha funnit metoden, kanske bättre skriva sättet, att upplösa ängslan och oro. Kanske borde jag kontakta honom, jag blir nyfiken. Boka tid (!).

Bild: Kronos.

När jag slutade att vara en samhällsvetare utan samhälle

Jag vet inte allvarligt talat varför jag har problem, ett alltför starkt ord i sammanhanget i och för sig, med att läsa litteraturdocenten Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige (Timbro 2020). Jag läser och lägger bort, börjar om på nytt men lägger efter några sidor undan boken igen. 

 

Lundberg skriver mestadels alldeles utmärkt och är ordentligt påläst. Inget slarv. Så varför i hela friden haltar läsningen?

I skottgluggen den svårt skamfilade Akademiens Horace Engdahl, postmodernismens härförare i Sverige enligt Lundberg. 

Engdahl är inte de centraleuropeiska förgrundsfigurerna Heidegger, Derrida eller Roland Barthes. I en principiell mening är han en epigon. Om än en stilistiskt välutvecklad sådan. I rollen som kulturelitens posör.

Huvudet intellektuellt kortare än sina valfrändskaper. Karriärhjälpare skulle nog Lundberg snarare säga. Engdahl har behövt och använt stora europeiska namn för att göra karriär i lilla Sverige. Han har instrumentaliserat dem. 

Och varit ytterst framgångsrik, samlat på sig ett stort kulturellt kapital för att använda Bourdieus slitna term. 

Många teoretiker, utan att fastställa enhetlighet eller självklarhet, föser Lundberg in under den totaliserande rubriken ”postmodernister” och det är förmodligen det som främst stör mig. 

Det finns en iver i detta infösande som väcker frågor om det är originalen eller uttolkarna som Lundberg skjuter in sig på. Vad motiverar boken? Engdahl skjuter han ju snart hål på. I Knut Ahnlunds fotspår. Den senares lustmord på Horace var för övrigt rena underhållningen.

Kanske har Lundberg, förstå mig rätt, i för hög grad ”nått” originalen via epigoner och uttolkare. 

Han börjar med Engdahl, Anders Olsson och Danius. Och hamnar hos deras inspiratörer, Heidegger med flera. Han går ”bakvägen” så att säga. 

Det mycket komplicerade teoribygget hos exempelvis Heidegger kräver mer än impressionistiska anmärkningar och sammankopplingar. Eller guilt by association.

Tar man den västerländska filosofihistorien på det allvar den förtjänar är det omöjligt att avfärda eller reducera Martin Heidegger. Inte ens om man kastar in hans sympatier för nationalsocialismen och Hitler som ju till råga på allt också svalnade.

I litteraturlistan saknar jag sociologen Zygmunt Bauman, hans bok om Auschwitz som inspirerade Sven Lindqvist till Utrota varenda jävel. 

Där Bauman driver en bärande tes om hur Auschwitz, denna ”mänsklighetens slutstation” som någon skrev, blev möjligt och hämtar teoretiskt stöd hos de modernitetskritiker ("postmodernister") Lundberg strävar efter att distansera sig från. 

Är det en medveten utelämning eller känner inte Lundberg till Bauman? Svårt tro vare sig det ena eller det andra.

Jag minns när vi några få eldsjälar med entusiasm drog igång kursen Kunskap och tystnad  med underrubriken En kurs i ovisshet vid Högskolan i Sundsvall med de författare som Lundberg brännmärker på litteraturlistan.

Och jag samlade ett antal texter ur min hand till samlingen Days of future passed: Sociologin och det postmoderna samhället, lutade mig mot Michel Foucault och andra.

Det kändes som om det alltmer förslappade och bekväma tänkandet avideologiserades, bort marxism och behändigt färdiga tankemönster, och befriades genom läsningen av Foucault och de andra ”postmodernisterna”. 

Jag var inte längre en vatten trampande samhällsvetare utan samhälle. Inte längre teoretiskt arbetssökande. 

Nej, jag blir inte riktigt klok på Lundberg, jag har därtill svårt för guilt by association. Men jag fortsätter att läsa. 

Aversionen mot den värdegrundsbaserade, intellektuellt förfallna högskolan delar vi helt och fullt. Den som förvägrar Lundberg en professur. Men varför söka legitimitet hos dem som förtjänar förakt? 

Så tänkte jag själv under alla högskoleår tills Uppsala Universitet uppmanande frågade mig varför jag inte sökt en docentur. 

Ett annat Berlin

Författaren Peter Handberg om Berlin: 

”Jag hyste stor kärlek till staden, kanske för att här fanns så djupa ådror av sorg och levande bevis på livets omöjlighet /…/ för mig genomströmmades staden av liv och död, de enda verksamma ingredienserna i en verklig kärlek.” 

Jag har under några bemaskade dagar promenerat runt och verkligen försökt att framkalla den vitaliserande känsla som alltid tidigare infunnit sig i Berlin. 

Ett stort antal gånger under årens lopp. Det är ju därför det har varit ett måste med minst två resor per år till Europas hjärta. 

Känslan av att kunna andas, känslan av befrielse, det blågula åsiktsjärngreppet som släpper. Det sistnämnda särskilt under högskoleåren. 

Det blev inte möjligt denna gång att som annars knalla runt i universitetets korridorer, omslutas av atmosfären, läsa på affischer, notera intressanta ringföreläsningar. Universitetet tillbommat. Mensan nedsläckt. Den förbaskade coronan. Ödsligt, ödsligt, ödsligt.

Trädstammarna som annars kläds med affischer så det står härliga till nu naket kala. En affisch upptäcker jag. Blott en enda. I år trettio år sedan återföreningen. Det skall firas med pompa och ståt. Men inte av dem bakom affischen. Trettio år räcker, heter det. Det är nog nu.

Vad vill man, bygga upp Muren igen och återinrätta Stasi? Som undertecknare står FDJ, Freie Deutsche Jugend, det statsbärande partiet i DDR:s ungdomsförbund. Spooky. Liket lever. 

Den bisarra affischen signalerar inte ironi.

Tunnelbanan. Alla maskförsedda resenärer. Tyst och dämpat i vagnarna. Inga musikanter som trudeluttar med hopp om inkasserandet av slantar, inga tiggande hemlösa med den sedvanliga tillönskan om en bra dag. 

I morgontidningarna ryktas om höjda biljettpriser. Coronan igen. Det går ju att skylla allt på viruset. Som om ett gigantiskt samhälleligt lydnadsexperiment iscensatts. Det testas: hur långt kan vi gå?

Även i detta besmittade land hostar regeringen upp pengar, stora pengar, skattebetalarnas pengar. Jag vet inte om det föregås av någon konsekvensanalys. Eller gör man som den svenska regeringen, vräker ut miljarder hit och dit utan en sådan analys? 

Som handlade politikerna brådstörtat i panik. Frestande tänka ansvarslös symbolpolitik. 

Merkel deklarerar att hon kan tänka sig att ta emot 1 553 (jo, exakt den siffran) från Lesbos. Men alla minns med skräck 2015 och den tomma försäkringen wir schaffen das. Eländet drog in över Europa. Även vårt land som aldrig mer blir sig likt. 

I morgon åter i Gefle. På insändarsidorna i Gefle Dagblad fortsätter debatten om man skall heja på okända eller inte. Brynäs försöker ladda inför uppskjuten säsongspremiär. Nyckelspelare skadade. En Coop-butik har öppnat nära där jag bor. Alla i grannskapet jublar.

Mein Gott!

PS. Och inte lyckades jag skaffa en biljett till den omtalade, hyllade Hannah Arendt-utställningen i Deutsches Historisches Museum. I och för sig roligt att den drar publik, med mask på.

Den tyska statens fiende nr 1

Ulrike Meinhofs grav finner man i fridsamma förorten Alt-Mariendorf där jag gott och väl skulle kunna tänka mig ha en bostad. En grav som uppenbarligen fortsätter att locka till sig människor och jag kan inte låta bli att undra över vilka de är och i vilken ålder. 

På graven placeras hälsningar, dikter och gåvor av olika slag. Påminner om Björn Afzelius med diverse saker överhöljda grav på Västra kyrkogården i Göteborg.   

Ulrike glöms inte bort. Fyrtiofyra år har förflutit sedan döden i Stammheim-fängelset. Officiellt självmord men det har funnits misstrogna röster som envist hävdat något annat. 

Det framkallar alltid upprördhet hos någon när jag skriver om Ulrike Meinhof som under sin levnad benämndes "den tyska statens fiende nr 1". Frågan skickas med underton av indignation till mig: ”Hur kan du intressera dig för en terrorist?” 

Terrorist, låt gå för det men jag skulle inte välja den i detta fall förenklande beteckningen. Jag skrev en bok, Gravspegel, utifrån hennes livsöde med den vägledande frågan: vad gör vi med våra liv? 

Gör jag skillnad under min jordavandring eller är jag bara ett bland oräkneliga grässtrån, omöjligt att urskilja som fristående? 

Agerar vi som samhällsvarelser värda namnet? Eller sluter vi oss inom det privata, den lilla världen för att använda ett uttryck från Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. 

Det handlar om val. Att ta ansvar för sitt liv. Som Hannah Arendt skrev: Vi ansvarar även för vår lydnad. 

Jag vill påstå att boken varken är moraliserande eller ställningstagande. Med Ulrike som ”case” som det heter på vetenskapsspråk reser den en existentiell huvudfråga som alla borde ställa sig innan livet hunnit gå. Vad gör vi med våra liv? Omvänt: vad gör vi inte?

På Facebook är jag vän med Bettina Röhl, en av Ulrikes döttrar. Så porträttlik modern att jag studsar till varje gång jag ser hennes foto. Det skulle vara kusligt stöta samman med henne på kyrkogården. Som om modern kommit upp ur graven.

Fotnot: https://www.bokus.com/bok/9789171111395/gravspegel-ulrike-meinhofs-efterlamnade-fangenskap/

Bödlar och upprorsmakare: det delade Tyskland

Rudi Dutschkes grav uppsöks alltid i Berlin. Inte långt från det Freie Universität på vars campus han förärats en gata som bär hans namn. Graven belägen på St-Annen-Kirchhof. Ibland varnas det för vildsvin inne på kyrkogården, gud vet hur de tagit sig dit. 

Hermann Göring, der Dicke i folkmun, införskaffade på sin tid tvättbjörnar till Tredje Riket.

Keps av, stannar till för några minuters försjunkenhet. Den livliga trafiken utanför kyrkogården hörs knappt. Här härskar Ruhe så som det skall vara på de dödas plats. 

Studentledaren och samhällsteoretikern Rudi, som inspirerad av filosofen och vännen Ernst Bloch förespråkade i ord och gärning att människan måste leva upprätt, sköts i huvudet av en förvirrad högerextremist som förläst sig på den rått hetsande Springerpressen. 

Rudi överlevde men med svåra neurologiska komplikationer som ledde till döden under ett epileptiskt anfall i ett badkar i Aarhus en julafton mot slutet av 1970-talet. Attentatsmannen tog sitt liv i fängelset, plågad av samvetskval och gryende men för sen självinsikt. 

P O Enquist skrev om honom i Berättelser från de inställda upprorens tid. 

Rudi och hans familj erbjöds en fristad i Danmark när inget annat land ville ta emot dem. En dansk vän till mig vistades samtidigt i Aarhus som Rudi. Den senare gjorde inget väsen av sig. 

Kanske intog han, samhällsfienden som han betraktades som i Tyskland av etablissemanget med inslag av övervintrande nazister, en försiktig position för att inte riskera mista fristaden. 

Rudi besökte även Verdandi i Upsala, tyvärr före min tid som sekreterare i den anrika föreningen. Anlände till den eviga ungdomens stad i sandaler. Utan strumpor. Försagd. Närmast blyg. Enligt en som träffade honom. 

Kan ha berott på språkförbistring. Sannolikt inte många som talade tyska i föreningen. 

En gång invid hans grav dök en kvinna från ingenstans upp och berättade spontant och entusiastiskt om Rudi. Hur tidningarnas fotografer kröp upp i träden vid begravningen som samlade många sörjande och förtvivlade. 

En gång hörde hon honom föreläsa på Freie Universität. Och det var fantastiskt, han var uppenbarligen en lysande föreläsare och talade utan manus. På YouTube kan man se och höra den man som Wolf Biermann i en sång benämnde "den milde". 

På samma kyrkogård som Rudi vilar, bara några meter från hans grav, avrättade efter 20 juli-attentatet mot Hitler. Det i politisk mening alltid delade, polariserade Tyskland: bödlarnas men även upprorets män. 

Mörker och ljus. Natt och gryning. Inte det ena utan det andra. Allt i tillvaron är relaterat. 

Jag står även vid denna Berlinresa vid Rudis grav med mössan i näven, en solros lyser starkt gul om höstdagen: drömmen och hoppet får aldrig dö. Människan måste leva upprätt. Jag måste leva upprätt. 

Maskens fascism

Det fruktade Gestapo hade inte många på sin anställningslista. Det krävdes inte någon stor kader av hemliga poliser för att hålla samhället i ett järngrepp. Det fanns ju gott om tjänstvilliga ”inofficiella medarbetare” som de senare kom att kallas i DDR. 

Angivare. Bland dem barn som inte drog sig för att ange sina föräldrar om de mellan hemmets väggar knystat något kritiskt om Hitler. Det totalitära tog sig in överallt. Inga fredade zoner.

I Sverige påstås vissa organisationer vilja bryta den förhärskande tystnadskulturen, åtminstone hävdar man att det är syftet, genom inrättandet av ”visselblåsare”. Lär knappast hjälpa mot det förslavade folket. 

Vem skall blåsa i pipan? Skall det vara en tjänst? Hur skydda blåsaren? 

I dörren till hotellets frukostmatsal en bastant kvinnlig grindvakt. Delar ut plasthandskar att träs på när mat skall hämtas samt påminner om den ansiktsmask som jag redan bär. Jag har den på mig hela tiden när jag rör mig i hotellet utanför mitt rum.

Alla i personalen bär mask. Och riktar vassa blickar mot en gäst i foajén som låtit masken glida ned under hakan. 

I butikerna är alla kunder maskförsedda. Jag tror inte att det är lag på det utan mer en rekommendation. Till skillnad från i kollektivtrafiken där man ådöms grova böter om man inte bär mask. 

En kuslig stämning sprider sig i vardagssamhället. Rädsla urholkar själen, visste Fassbinder. I Tyskland har en kollektiv rädsla etablerat sig. Under masken rädsla för att det hemska viruset skall drabba en. 

Människor iakttar noggrant påbjudet avstånd, backar och glider snabbt som attan undan när närkontakt håller på att uppstå. Den farliga beröringen måste till varje pris undvikas.

Läser om att det tipsas anonymt när människor har fest inne i sina lägenheter med alldeles för många närvarande enligt tipsaren. Vet inte vem man ringer, om det är polisen eller sociala myndigheter. Och vad förväntar man sig skall ske? Utryckning med blåljus? 

Pasolini såg i den likriktande konsumismens system den moderna fascismen. I Tyskland, med sin mörka historia, är det ansiktsmasken som bereder väg för den moderna fascismens övervakning av medborgarna. Förlåt, det sköter människorna själva. 

Med masken på är alla identiskt lika. Inget ansikte som avslöjar några känslor. Den perfekte undersåten, förlåt jag menar medborgaren.

Ansiktsmaskens Berlin

Ett ödsligt Arlanda om den grå, smådisiga morgonen. Någon enstaka resenär som hänger över en starköl som gift sig med en virre och en räksmörgås. Svensk färdkost när det skall flygas utomlands. Oavsett tid på dygnet.

Ingen servering ombord på SAS-planet. En högtalarröst tillkännager: ”Vi beklagar att vi på grund av omständigheterna inte kan ge er den sedvanliga servicen.” Vi ser inte röken av någon i personalen under turen. Men hör dem kuckla bakom ett draperi. Oklart om vad. 

Många passagerare sover, maskförsedda, på väg ned till Berlin. Stämningen ombord kan knappast sägas vara uppsluppen eller förväntansfull. Den brukar kännas helt annorlunda. Vi är ju på väg till Europas hjärta! "Städernas stad" som någon skrev. 

Jag kan inte sova men känner mig förbaskat trött efter att ha klivit upp klockan 04.00. Och som alltid när jag har en tid att passa har jag svårt att koppla av och komma till ro. Ligger på aga.

Funderar på att plocka fram Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige men avstår. Började läsa den men kände mig ganska snart uttråkad om sanningen skall fram. Horace Engdahl och den där fransosen, i synnerhet den senare, intresserar mig inte särskilt.

Lundberg attackerar Engdahl hårt och det har väl sina poänger, kanske. Och den intellektuellt förfallna, ideologiskt impregnerade, värdegrundshögskolan förtjänar alla smockor den kan få. 

Taxi förbeställd och betald men en chaufför jag icke bokat försöker på Tegel enerverande påstridigt sno åt sig körningen. Känns plötsligt som om jag på nytt befinner mig i Kairo med tjattrande taxichaffisar som argsint slåss om bytet.

Jag brukar i vanliga fall kliva på bussen in till Mitte, sedan på den numera bilbefriade Friedrichstrasse byta till tunnelbana, sedan byta igen med målet Dahlem-Dorf. Föraren i den förbeställda taxin kör en helt annan väg än den jag brukar ta. 

Fort går det men det blir en annan ingång till Berlin, i trakter där jag aldrig rör mig och som jag inte är det minsta förtrogen med. Inte bra för en utpräglad vanemänniska.

I Dahlems butiker bär alla kunder mask och är mycket noga med att hålla avstånd. Den preussiska lydnadsmentaliteten - till skillnad från Fria Universitetets anti-auktoritära, frihetliga. I vanliga fall bäst att tillägga om det senare. 

Hotell Seminaris ligger centralt i stadsdelen Dahlem. Snabbt når man universitetets olika institutioner. Men i dag vilade något olycksbådande fridfullt över campus. Knappt några studenter som rörde sig. Jo då, coronan har slagit till. FU har bommat igen. 

Längtan efter att omedelbart få omslutas av den i vanliga fall befriande atmosfären får sig en törn. Mask på. Bilden ovan talar sitt tydliga språk. Men kör i vind. Det blir till att maskförsedd stimuleras av Berlin. 

Äntligen, Berlin!

Svenska konstnärer (utomordentligt spännande sådana) bosatta i Berlin lyckostarna och förtrogna med min djupa kärlek till staden lockade mig redan för, som det känns, åtskilliga veckor sedan: - Kom! Inga problem. Det krävs ingen karantän. Bara att åka.

Jag plockade genast fram den i Helsingborg inhandlade rullväskan från prioriterad plats i garderoben. Men onda aningar smög sig på, som de i mitt fall alltid tenderar att göra, och medförde att jag mejlade Svenska ambassaden i Berlin. 

Trots fredagseftermiddag vänligt om än avkylande svar tämligen omgående: 

- Du måste dessvärre ge dig till tåls. Karantän för den som reser in. Två veckor. Sträng karantän. Mat måste beställas hem. Du får inte lämna bostaden.

Tablå. Långsamt sjönk jag ned i det tröstlöshetens mörker som Berlinabstinensen framkallar. Det var ju så länge sedan vi sågs, Europas hjärta och jag! Resan i april frös inne. Förbaskade virus.

Varje morgon läser jag BZ och Berliner Morgenpost. Under pandemin med skarpare blick än vanligt. Och, jetzt! Jag kan åka! Snart bär det av. Munskydd nedpackade. Rädd det kommer att kännas surrealistiskt med ett Berlin i munskydd. 

Det har demonstrerats, många tusen ute på gatorna, mot införda restriktioner såsom munskyddskrav i kollektivtrafiken. Myndigheterna har, efter vad jag förstått, behandlat demonstrationerna med försiktighet för att inte provocera och göra saker och ting värre. 

Den tyska totalitära historien kastar långa skuggor in i samtiden, manar till eftertanke. Tredje Riket. DDR. Wir sind das Volk har förekommit på banderoller. Hänvisningar till DDR och Stasi. Maktens fingrar väck från medborgarna! 

Jag missar till min stora besvikelse en utställning med John Heartfield - vars grav jag alltid uppsöker i Berlin, konstnären vilar på samma kyrkogård som Marcuse, Bahro, Bohley, Müller, Teufel med flera - som stängde 23 augusti. Ingen förlängning i skrivande stund. 

Men en utställning om Hannah Arendt, den okuvliga och lojal mot ingen annan än sin egen tanke, i Deutsches Historisches Museum skall jag absolut se. Med mask på. 

Snart åter i universitetsstadsdelen Dahlem, innesluten i Freie Universitäts frihetliga, anti-auktoritära atmosfär. Jag räknar timmarna. En av mina bästa platser på jorden. Frisläppandets plats, tänkandet släpps fritt. 

Dagliga rapporter utlovas från min höst i Berlin. Tjugosex år sedan Nätternas natt: Höst i Berlin utgavs. Vart tog åren vägen? Men väl på plats på campus vet jag att det kommer att kännas som om tiden stannat. 

Mask på!

Det skattefinansierade politikergängets demokratur

Politiska partiet Malmölistan med läkaren Nils Littorin i spetsen, han som i likhet med andra sansade partimedlemmar lämnat KPML:r (jag vet att de inte heter så längre men beter sig som om de gjorde det, ohjälpligt tyngda av ett stalinistiskt arv) kräver att politikernas ersättningar skall sänkas radikalt.

Och den hårt belastade sjukvårdspersonalens löner höjas. Vi behöver ju de senare mer än de förra, för att uttrycka det milt. Icke minst pandemin har övertygat oss, ännu en gång och med kraft, om vilka samhällets nyckelpersoner egentligen är. 

Av bara farten borde en massa onödiga och tärande inom landstinget bums skickas till Arbetsförmedlingen. Bland dem "strateger" och "kommunikatörer" (häromdagen noterade jag "kommunikationsstrateg", förmodligen lönehöjande titel). 

Instämmer till hundra procent om att ersättningarna skall sänkas. Lägg till att tidsbegränsning för mandaten borde införas. Man skall inte kunna vara yrkespolitiker hela livet. Det är för övrigt inget ”yrke”. 

Utan ett uppdrag, som borde vara försett med prefixet ”heders-”.  

Inga illusioner! Inte kommer de "folkvalda" självmant att sänka sina ersättningar, till det kopplat frikostiga "fringisar" av olika slag. Avstå det goda livet? När helvetet fryser till is. Oavsett politisk färg. V, liksom Mp och M lika skamlösa kålsupare. 

Köttgrytorna lockar alla. SD undantaget? Äh, glöm det. 

Värst hycklarna inom S som fortsätter att orera om jämlikhet som om de verkade för det och menade allvar. Samtidigt som topparna ser till att de blir mångmiljonärer. Kleptokraterna som någon diagnostiserade dem.

Långt till den tid när Tage Erlander var statsminister och vars änka Aina sedermera lämnade tillbaka blyertspennor märkta Tillhör statsverket.

Någon skrev om de små stegens tyranni. Den politiska kasten har tagit ett efter ett av dessa. Och hamnat, sett till så snarare, i ett läge där man varken behöver medlemmar eller väljare. Det är vi skattebetalare som står för fiolerna. Partierna är statens verktyg, inga folkrörelser. 

Även jag som inte röstar måste avlöna dessa figurer. (Liksom jag måste betala via skattsedeln för statspropagandan i SVT. Man kunde tro vi lever i Nordkorea.)

När jag bevittnar, fast jag försöker att blunda med hänsyn till blodtrycket som jag medicinerar för, Löfven, Lööf och de andra cynikerna trolla med truten (Jan Myrdals ord), tänker jag osökt: De små stegen har tagit medborgarna till de skattefinansierade politikernas demokratur.

Och så här kommer det att fortsätta. Problemet är ytterst inte politikerna, organisationskarriäristerna, utan det lydiga och förslavade svenska folket. Från detta folk finns inte mycket att hoppas. Jag har för egen del givit upp för länge sedan. 

Hörde jag trots allt någon ropa ”demokrati”? Skulle inte tro det. 

Bild: Björn Rosengren. Mångmiljonär. Tidigare fackordförande, sedan (S)tatsråd. Därefter till det privata näringslivet. Notera hans numera rödblommiga kinder, det goda livets adelsmärke.

Nej, inte ännu en!

Ett telefonsamtal om eftermiddagen som förmedlar att G, för länge sedan en av mina kursdeltagare och därefter kollega och som jag räknar som en god vän, lider av alzheimer. Nej, inte ännu en! Min spontana reaktion som omedelbart åtföljs av sorg och vemod i sinnet. 

Även om jag på underliga vägar så smått anat eller, besynnerligt nog, känt det på mig. Så där som man, utan att kunna förklara det, kan gripas av onda aningar. Men vill inte ha dem bekräftade. 

Väntar, utan att medvetet tillstå det, alltid på inkommande meddelanden om vänner som insjuknat eller gått bort. Jag befinner mig i det sena stadium i livet där sådant kontinuerligt tillkännages. Alltid undermedvetet denna undran: vem nästa gång? 

Minns G mycket väl och också skrivit om tidigare, skriver om honom igen för att bearbeta det jag fick veta och som smärtar. Han dök upp som vuxenstuderande på en kvällskurs. Tystlåten till en början. Lite avvaktande, satt liksom in sig. 

Men ganska snart deltog han aktivt i det samtal jag uppmuntrade till, min pedagogiska metod, och höjde genast nivån på diskussionen. 

Och jag förstod att här kom en begåvad och vidsynt person som borde rekryteras för att undervisa på högskolan. Och så blev det också på mitt initiativ. 

Många år hann gå, så där som åren bara går utan att man fattar det while you´re busy making other plans som John Lennon sjöng, utan någon kontakt mellan oss. Men så samtalet från hans hustru med anledning av att G fyllt jämnt och jag skickat en hälsning till honom. 

Mina frågor till henne oundvikligt relaterade till sjukdomen, baserat på erfarenhet av andra vänners insjuknande. Om G:s humör. "Aldrig aggressiv men kan bli väldigt ledsen och gråta." Går han ut? "Ja, med rullator och sällskap." 

"Minnet allt sämre men vi för ibland filosofiska samtal med varandra. Och allt känns en stund som vanligt."  

Jag växlar sedan några tafatta ord med G som står och viker örngott. Han låter trött men känner igen mig och jag tycker mig höra glädje i hans röst. Frågar om mig, vad jag gör nuförtiden. 

Blir sittande efter telefonsamtalet, tankarna far hit och dit, minnen från stimulerande samtal om Foucault och fransmannens resonemang om disciplinering. En tjänsteresa till en konferens i Växjö. 

Minns inte vad den handlade om. I det fallet är nog grönska glömska, för att citera Nietzsche. Ingen minnesvärd konferens med andra ord. 

Det bästa med turen till Småland att det bortom vardagens rutiner gavs möjlighet att prata om något annat än lustiga studenter och kurslitteratur. G berättade om resor till Albanien. Och om åren som fångvaktare. Ett skiftande liv före högskolans enformiga. Ett rikt liv. 

Många människor har passerat i mitt liv. G en av dem som stannat kvar. En som gjorde skillnad och lämnade avtryck. Känns fel skriva om det som något förflutet. Men även jag kommer, vad det lider, att omtalas som någon tillhörande det förflutna. 

Bild: Alois Alzheimer (1864 - 1915), som upptäckte sjukdomen och givit namn åt den.

Hades/Ostia 1975

En sak lärde jag mig i detta liv:

det finns en gräns för vad vi kan förlåtas,
oberoende av våra gärningar
Kärleken överträffar aldrig förlåtelsen,
havet har aldrig låtit någon drunknad svalna,
sjöstjärnor och kryp invaderar den drunknades håligheter,
vågorna välkomnar ej sitt förkroppsligande

Döden på stranden, efter hugg, sparkar och utfall,
det törstande könet får sitt, leendena vanställs i febriga ansikten,
penetrera liket en gång till för säkerhets skull,
ryckte det inte till i hans axlar,
driv ut det nionde livet ur honom!

Lämna honom sedan som ende gäst vid skrattmåsarnas bord,
han får bli den siste inbjudne,
den skamlige, naken som en oskuld,
den poetiska narren!

Jag är svept i ett ögonblick som förtätas
Redan nu kan jag, bortom gräsets vindskydd,
ana mig till att ljusen tonas ned i människornas boningar,
rösterna tystnar
Släck ljusen, invänta ännu en natt!

Även när jag inte längre är med, när sidorna har gulnat, trycksvärtan torkat:
berättelsen fortskrider,
ty detta är en berättelse utan slut

Fotnot: Pier Paolo Pasolini mötte 1975 döden i ett bakhåll på Ostias strand. 

Lussemorgon med brinnande hår

Min lärare Allan i folkskolan var en mycket god pedagog av den gamla stammen, samtidigt rena nervknippet. Minsta lilla oförutsedda händelse rubbade hans med möda upprätthållna sinneslugn. Minsta lilla?  

Det var det ju inte tal om en Luciamorgon i Murgårdsskolan i Sandviken på 50-talet.

Min fjärdeklass stod prydligt uppställd för att lussa, sjungandes gå från klassrum till klassrum, vi hade tilldelats hedersuppdraget det året. Levande ljus i händerna på morgontrötta, stort gäspande elever. Nära, alltför nära stod vi varandra, väntande på avmarsch. 

L:s midjelånga hår antändes bakifrån. Allan förmådde inte hejda sig. Dunkade tärnans huvud i väggen i syfte att snabbt släcka elden. Hann med det ett par gånger innan en av oss övriga elever ingrep och stoppade det hela. 

Hur det gick för stackars L vet jag inte. Och hennes arma skalle.

Minnet av salig mor när hon varje 13 december i gryningen lussade i uppgången på Barrsätragatan 48, levande ljus i kronan. Lång särk med risk att trassla in sig med fötterna, balanserande en bricka med kaffepanna, koppar, hembakta lussekatter och pepparkakor. 

Huvva. Vilken rysare.

Vad kunde väl inte hänt om olyckan varit framme? Jag bearbetade traumat i ett bidrag till en antologi på Bokförlaget Korpen många år senare. I den texten tar det eld i mammas hår. Där händer det. 

Bisarrt nog: hon antänder själv. Grannarna i uppgången förväntar sig det - och varje år som en tradition. En grym och absurd historia, om jag får säga det själv. Mardrömmen från luciamorgonen i "Murrgårn" långt där borta på 50-talet inspirerade till textens vinkling.

Allans nervositet, hans latenta ontologiska ångest skulle Ronald Laing säga, känner jag igen hos mig själv. Rädslan för att existensen plötsligt skall börja gunga - bortom min kontroll. Det som inte får hända händer. Och tillvaron rämnar. 

Det gör inte livet lätt.  

Våra värsta fiender

Jag börjar läsa Peter Handbergs Skuggor (Natur & Kultur 2012). Självbiografiskt och naket, bitvis plågsamt, om en problematisk - ett utslätande, neutralt ord i sammanhanget - relation mellan far och son. 

Jag har läst Handberg tidigare. Senast om en fasansfull resa också in bland mänskliga skuggor, iskalla sådana: förintelsens Östeuropa. De vanliga människornas ofattbara grymhet. Slaktandet av judar. Utan misskund.  

Stilisten Handberg har alltid tilltalat mig, en njutning att läsa honom. Men den här boken får jag till en början problem med. Texten tycks mig överarbetad, Handberg stoppar in för mycket, vill för mycket, söker briljans istället för att skriva enkelt, det svåraste av allt. 

Jag lägger bort men återvänder till boken. Och nu dras jag in. Fängslas. Berörs. Identifikationens dörr öppnas. 

Den rymmer en generell problematik som går utöver det strikt självbiografiska. När jag föreläste för studenter brukade jag använda uttrycket våra värsta fiender. Och det syftade inte på chäfer. (Bild på två av mina tidigare usla högskolechäfer i GD 8/9, jag ryser av obehag.)

Utan på dem som står oss allra närmast: föräldrarna framförallt. I relationen med våra närmaste inleds det inställda upprorets liv. Fast vi borde inte leva så, i inställt uppror. Ett liv har vi. Ett enda. 

Men det är så förskräckligt svårt att våga inse vilka som egentligen kringskär och trycker ned oss, ännu mer att våga handla gentemot dem. 

Så gör man ju bara inte. Befrielsen iscensätts aldrig utan den största smärta. 

Handbergs bok illustrerar detta. Hatet mot en fader som tar sig förkvävda uttryck. Såsom varande relationist vägrar jag att göra fadern till en syndabock. Även den nedtryckte måste ta sitt ansvar. Som Hannah Arendt klokt förmedlade: Vi bär även ansvar för vår lydnad.

Ingen är enbart ett isolerat offer. Hegel betonade relationen mellan herre och slav, den ene är intet utan den andre. Över- och underordning är en relation. 

Jag minns vilken uppståndelse Jan Myrdals barndomsskildring väckte. Han hade brutit mot en tyst, helig regel: Man kritiserar inte offentligt sina dagars upphov. Framförallt inte modern. En syster till Myrdal vredgades. 

Föräldrarna var, om jag minns det rätt, inne på att stämma honom. Han ljög, enligt dem. Hittade på. Som om det fanns en sanning och inte olika versioner. Klart det gör ont när barnet ocensurerat förtäljer sin. Den instinktiva protesten: Men så var det väl ändå inte!

Handbergs bok lämnar efter sig kluvenhet. Ilska och sorg blandas. Även jag hade en far och som jag konstaterat mer än en gång: Vi fick liksom aldrig till det. Pappa gick bort 1971. Många år har gått. Men vår relation består som en inre sådan.

Skuggorna faller långa efter de viktigaste personerna i våra liv.

Vedergälla eller låta bli?

På förekommen anledning spörjde jag, faktiskt en smula ängsligt, en gång för många år sedan en psykoanalytiker jag var bekant med i Upsala: - Är det psykiskt friskt att i detalj tänka ut de grymmaste tortyrmetoder när man vill ge igen för gammal ost? 

Ingen större reaktion eller protest från den erfarne terapeuten: - Det är lugnt. Bara du inte sätter det i verket. Fortsätt fantisera, du. Så mycket du någonsin kan. Ta ut svängarna. Bara du ger fan i att realisera dina fantasier! 

Han lindade inte in det, som han kunde ha gjort, han med Freud, Lacan och Melanie Klein på sina fem fingrar, i de krångligaste psykoanalytiska teorier om sublimering eller kastrering. Han sa bara rakt ut vad han spontant tyckte.

Plötsligt skrattar jag tyst åt en anekdot jag råkade höra med Mark Levengoods mor inblandad. Mycket svårt cancersjuk. Till läkaren: - Kan du inte sluta gå runt, runt och 

istället bara säga med enkla ord hur det står till med mig? 

Läkaren lakoniskt på sin finlandssvenska: - Du sitter i siten. 

Förlåt utvikningen. Jag kunde inte låta bli. 

Min fundering, som föranledde min undran till terapeuten, gäller även denna dag som är var gränsen går, kanske mer preciserat borde eller måste gå, för att ge igen, stå på sig. 

Aktualiserades av ett mejlsamtal med vännen Gunnar om vad som hänt i Tyskland efter DDR och vad som händer, eller kanske bättre icke, när någon av det realsocialistiska systemet förföljd stöter samman med en gammal förtryckare.

Gunnar berättade om en som i mataffären plötsligt stått öga mot öga med den person som plågade honom i Stasi-fängelset Hohenschönhausen (en skräckens rysliga boning där dissidenter som Bahro och Fuchs satt). Om den förre hämnades på den senare framgick icke. 

Frågan kan generaliseras till alla dem som fick sina liv förstörda i den stalinistiska DDR-staten. Och det är åtskilliga. Liksom systemets handgångna som de förra således riskerar stöta ihop med under dagliga inköp. 

Herta Müller skildrar i en av sina böcker hur hon under ett återbesök i Rumänien av en ren tillfälllighet konfronteras med en av sina tidigare plågoandar. Fegt flyr han hals över huvud. 

När är det befogat att agera, när bör jag låta bli? Det handlar ju ytterst om självkänslan och att kunna se sig själv i spegeln. 

Inte bara svälja allt, fegt ta emot och krypa. Låta sig trampas på. Som många tenderar att göra. Framförallt i relation till överordnade. 

Men samtidigt, myntets andra sida, förmå vara vaksam i sitt handlande, hålla ett öga på sig själv, så att man inte enbart skadar sig själv. Bromsa in i tid. Inte så enkelt. När känslorna svallar och det kliar i nävarna (i överförd mening, väl att märka). 

Jag vet att jag har lätt för att känna mig förorättad, vilket framkallar svartaste tankar om att ge igen, och det ordentligt (inte fysiskt). Jag brottas med detta destruktiva (?) drag hos mig själv. Just brottas.

Förmanar mig själv i akuta lägen: - Släpp det! Men slår i nästa sekund dövörat till. Blind för förnuftets lugnande ord. 

Lyssnar till människor klokare än jag: - Du gör dig bara ofri! Låt det vara. Move on. 

Framförallt har det gällt korkhuvuden till chäfer, åtskilliga under mitt yrkesliv, som jag tyckte mig ha en gås oplockad med.  

Jag har blivit bättre - om nu ordet är det adekvata i sammanhanget - på att bearbeta känslan av förorättelse och inte låta den utmynna i ett utrusande som kanske bara gör mig själv illa. Jag har blivit lite bättre på att tänka efter före. Släcka min uppflammande impulsivitet. 

Men jag har inte, bara att erkänna, helt lyckats befria mig från den aggressiva inställningen att vilja hämnas, ge igen. Förmodligen har det med barndomstrauman att göra, en bestående brist som sjunkit ned på ett omedvetet plan. Inte lätt att komma åt i ett emanciperande syfte.

Om jag fortfarande hade kontakt med min vän psykoanalytikern skulle jag konsultera honom. 

Jag söker efter titeln på en bok skriven av en annan terapeut som tvärtemot min vän uppmanade till att agera, leva ut. Inte låta det stanna blott vid fantasier. En mordisk eller sadistisk terapeut, som det låter. Inläst på Wilhelm Reich. 

Undrar om han levde som han lärde. Stackars i så fall hans medmänniskor. Icke minst hans eventuella chäfer. 

Bild: Nemesis, hämndens gudinna.