Vedergälla eller låta bli?

På förekommen anledning spörjde jag, faktiskt en smula ängsligt, en gång för många år sedan en psykoanalytiker jag var bekant med i Upsala: - Är det psykiskt friskt att i detalj tänka ut de grymmaste tortyrmetoder när man vill ge igen för gammal ost? 

Ingen större reaktion eller protest från den erfarne terapeuten: - Det är lugnt. Bara du inte sätter det i verket. Fortsätt fantisera, du. Så mycket du någonsin kan. Ta ut svängarna. Bara du ger fan i att realisera dina fantasier! 

Han lindade inte in det, som han kunde ha gjort, han med Freud, Lacan och Melanie Klein på sina fem fingrar, i de krångligaste psykoanalytiska teorier om sublimering eller kastrering. Han sa bara rakt ut vad han spontant tyckte.

Plötsligt skrattar jag tyst åt en anekdot jag råkade höra med Mark Levengoods mor inblandad. Mycket svårt cancersjuk. Till läkaren: - Kan du inte sluta gå runt, runt och 

istället bara säga med enkla ord hur det står till med mig? 

Läkaren lakoniskt på sin finlandssvenska: - Du sitter i siten. 

Förlåt utvikningen. Jag kunde inte låta bli. 

Min fundering, som föranledde min undran till terapeuten, gäller även denna dag som är var gränsen går, kanske mer preciserat borde eller måste gå, för att ge igen, stå på sig. 

Aktualiserades av ett mejlsamtal med vännen Gunnar om vad som hänt i Tyskland efter DDR och vad som händer, eller kanske bättre icke, när någon av det realsocialistiska systemet förföljd stöter samman med en gammal förtryckare.

Gunnar berättade om en som i mataffären plötsligt stått öga mot öga med den person som plågade honom i Stasi-fängelset Hohenschönhausen (en skräckens rysliga boning där dissidenter som Bahro och Fuchs satt). Om den förre hämnades på den senare framgick icke. 

Frågan kan generaliseras till alla dem som fick sina liv förstörda i den stalinistiska DDR-staten. Och det är åtskilliga. Liksom systemets handgångna som de förra således riskerar stöta ihop med under dagliga inköp. 

Herta Müller skildrar i en av sina böcker hur hon under ett återbesök i Rumänien av en ren tillfälllighet konfronteras med en av sina tidigare plågoandar. Fegt flyr han hals över huvud. 

När är det befogat att agera, när bör jag låta bli? Det handlar ju ytterst om självkänslan och att kunna se sig själv i spegeln. 

Inte bara svälja allt, fegt ta emot och krypa. Låta sig trampas på. Som många tenderar att göra. Framförallt i relation till överordnade. 

Men samtidigt, myntets andra sida, förmå vara vaksam i sitt handlande, hålla ett öga på sig själv, så att man inte enbart skadar sig själv. Bromsa in i tid. Inte så enkelt. När känslorna svallar och det kliar i nävarna (i överförd mening, väl att märka). 

Jag vet att jag har lätt för att känna mig förorättad, vilket framkallar svartaste tankar om att ge igen, och det ordentligt (inte fysiskt). Jag brottas med detta destruktiva (?) drag hos mig själv. Just brottas.

Förmanar mig själv i akuta lägen: - Släpp det! Men slår i nästa sekund dövörat till. Blind för förnuftets lugnande ord. 

Lyssnar till människor klokare än jag: - Du gör dig bara ofri! Låt det vara. Move on. 

Framförallt har det gällt korkhuvuden till chäfer, åtskilliga under mitt yrkesliv, som jag tyckte mig ha en gås oplockad med.  

Jag har blivit bättre - om nu ordet är det adekvata i sammanhanget - på att bearbeta känslan av förorättelse och inte låta den utmynna i ett utrusande som kanske bara gör mig själv illa. Jag har blivit lite bättre på att tänka efter före. Släcka min uppflammande impulsivitet. 

Men jag har inte, bara att erkänna, helt lyckats befria mig från den aggressiva inställningen att vilja hämnas, ge igen. Förmodligen har det med barndomstrauman att göra, en bestående brist som sjunkit ned på ett omedvetet plan. Inte lätt att komma åt i ett emanciperande syfte.

Om jag fortfarande hade kontakt med min vän psykoanalytikern skulle jag konsultera honom. 

Jag söker efter titeln på en bok skriven av en annan terapeut som tvärtemot min vän uppmanade till att agera, leva ut. Inte låta det stanna blott vid fantasier. En mordisk eller sadistisk terapeut, som det låter. Inläst på Wilhelm Reich. 

Undrar om han levde som han lärde. Stackars i så fall hans medmänniskor. Icke minst hans eventuella chäfer. 

Bild: Nemesis, hämndens gudinna.