Ulrike Meinhofs grav finner man i fridsamma förorten Alt-Mariendorf där jag gott och väl skulle kunna tänka mig ha en bostad. En grav som uppenbarligen fortsätter att locka till sig människor och jag kan inte låta bli att undra över vilka de är och i vilken ålder.
På graven placeras hälsningar, dikter och gåvor av olika slag. Påminner om Björn Afzelius med diverse saker överhöljda grav på Västra kyrkogården i Göteborg.
Ulrike glöms inte bort. Fyrtiofyra år har förflutit sedan döden i Stammheim-fängelset. Officiellt självmord men det har funnits misstrogna röster som envist hävdat något annat.
Det framkallar alltid upprördhet hos någon när jag skriver om Ulrike Meinhof som under sin levnad benämndes "den tyska statens fiende nr 1". Frågan skickas med underton av indignation till mig: ”Hur kan du intressera dig för en terrorist?”
Terrorist, låt gå för det men jag skulle inte välja den i detta fall förenklande beteckningen. Jag skrev en bok, Gravspegel, utifrån hennes livsöde med den vägledande frågan: vad gör vi med våra liv?
Gör jag skillnad under min jordavandring eller är jag bara ett bland oräkneliga grässtrån, omöjligt att urskilja som fristående?
Agerar vi som samhällsvarelser värda namnet? Eller sluter vi oss inom det privata, den lilla världen för att använda ett uttryck från Ingmar Bergmans Fanny och Alexander.
Det handlar om val. Att ta ansvar för sitt liv. Som Hannah Arendt skrev: Vi ansvarar även för vår lydnad.
Jag vill påstå att boken varken är moraliserande eller ställningstagande. Med Ulrike som ”case” som det heter på vetenskapsspråk reser den en existentiell huvudfråga som alla borde ställa sig innan livet hunnit gå. Vad gör vi med våra liv? Omvänt: vad gör vi inte?
På Facebook är jag vän med Bettina Röhl, en av Ulrikes döttrar. Så porträttlik modern att jag studsar till varje gång jag ser hennes foto. Det skulle vara kusligt stöta samman med henne på kyrkogården. Som om modern kommit upp ur graven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar