Vad fan säger du sviskon för?

Min mamma var en riktig bruksjänta. Växte till stora delar upp hos sina morföräldrar, Katarina och Edvard. Den förra en kvinna med skinn på näsan och som ingen satte sig på. Driftig, en av dem bakom Konsum i Sandviken, Ceres som butiken med ett vackert namn hette. 

Efter makens tidiga bortgång tillhandahöll hon matservering för ungkarlar, det var så mina föräldrar träffades. Vägen till mannens hjärta går ju som bekant genom magen. Och mamma var duktig på mat. Nordupplänningen som blev hennes make hade inte en chans. 

Edvard tillhörde det man förr kallade arbetararistokratin, martinsmältare, gick bort blott femtiotvå år gammal. En gång uppkallad till självaste konsul Göransson, denne idol för många förslavade sandviksbor, efter att bolagsspioner iakttagit honom på ett möte med August Palm.

I folkskolan blev jag, och jag har svårt att förklara det själv eftersom jag skulle säga att jag närmast var en mes och morsgris, kompis med klassens tuffingar. I spetsen för dessa den något korpulente Steve. Det medförde att jag hade beskydd. 

Men läraren Allan, en nervös figur, såg inte med blida ögon på att jag umgicks med "grabbar från Bruket". Han ringde hem till mamma och varnade henne. Inte bra att hennes oskyldige, snälle gosse hölls med dylika busfrön! 

Han kan inte ha känt till, jag vägrar tro det, att hon var bruksjänta. Och hon torde ha tagit illa vid sig.

En gång satt vi några grabbar och pratade om våra familjer. En berättade: - Jag har två sviskon. Steve reagerade omedelbart: - Va´ fan säger du sviskon för? Syskon heter det. Säg vad det heter! Den retsamme: - Jag har inget mindre än två sviskon. 

Åkte direkt på en våffla från Steve. Sådan var han. Men bakom den till synes hårda ytan ett hjärta av guld. 

Jag tror mig ha funnit hans adress på Eniro, således lever han fortfarande trots att han liksom jag befinner sig i dödens decennium. En dag kanske jag tar mod till mig, kontaktar honom för att fråga: - Hur i hela friden kom det sig att jag togs in i ditt gäng?

En mig närstående hyser en teori om jag fick vara med för att jag var en rolig en. Men det är jag inte helt övertygad om. Klasskortet där Steve är med pekar inte mot mot det. Vad det nu avslöjar. En blyg grabb i hemstickad kofta. Ett litet leende. Måhända spjuveraktigt. 

Bild: Gamla Bruket i Sandviken.