lördag 12 september 2020

Nej, inte ännu en!










Ett telefonsamtal om eftermiddagen som förmedlar att G, för länge sedan en av mina kursdeltagare och därefter kollega och som jag räknar som en god vän, lider av alzheimer. Nej, inte ännu en! Min spontana reaktion som omedelbart åtföljs av sorg och vemod i sinnet. 

Även om jag på underliga vägar så smått anat eller, besynnerligt nog, känt det på mig. Så där som man, utan att kunna förklara det, kan gripas av onda aningar. Men vill inte ha dem bekräftade. 

Väntar, utan att medvetet tillstå det, alltid på inkommande meddelanden om vänner som insjuknat eller gått bort. Jag befinner mig i det sena stadium i livet där sådant kontinuerligt tillkännages. Alltid undermedvetet denna undran: vem nästa gång? 

Minns G mycket väl och också skrivit om tidigare, skriver om honom igen för att bearbeta det jag fick veta och som smärtar. Han dök upp som vuxenstuderande på en kvällskurs. Tystlåten till en början. Lite avvaktande, satt liksom in sig. 

Men ganska snart deltog han aktivt i det samtal jag uppmuntrade till, min pedagogiska metod, och höjde genast nivån på diskussionen. 

Och jag förstod att här kom en begåvad och vidsynt person som borde rekryteras för att undervisa på högskolan. Och så blev det också på mitt initiativ. 

Många år hann gå, så där som åren bara går utan att man fattar det while you´re busy making other plans som John Lennon sjöng, utan någon kontakt mellan oss. Men så samtalet från hans hustru med anledning av att G fyllt jämnt och jag skickat en hälsning till honom. 

Mina frågor till henne oundvikligt relaterade till sjukdomen, baserat på erfarenhet av andra vänners insjuknande. Om G:s humör. "Aldrig aggressiv men kan bli väldigt ledsen och gråta." Går han ut? "Ja, med rullator och sällskap." 

"Minnet allt sämre men vi för ibland filosofiska samtal med varandra. Och allt känns en stund som vanligt."  

Jag växlar sedan några tafatta ord med G som står och viker örngott. Han låter trött men känner igen mig och jag tycker mig höra glädje i hans röst. Frågar om mig, vad jag gör nuförtiden. 

Blir sittande efter telefonsamtalet, tankarna far hit och dit, minnen från stimulerande samtal om Foucault och fransmannens resonemang om disciplinering. En tjänsteresa till en konferens i Växjö. 

Minns inte vad den handlade om. I det fallet är nog grönska glömska, för att citera Nietzsche. Ingen minnesvärd konferens med andra ord. 

Det bästa med turen till Småland att det bortom vardagens rutiner gavs möjlighet att prata om något annat än lustiga studenter och kurslitteratur. G berättade om resor till Albanien. Och om åren som fångvaktare. Ett skiftande liv före högskolans enformiga. Ett rikt liv. 

Många människor har passerat i mitt liv. G en av dem som stannat kvar. En som gjorde skillnad och lämnade avtryck. Känns fel skriva om det som något förflutet. Men även jag kommer, vad det lider, att omtalas som någon tillhörande det förflutna. 

Bild: Alois Alzheimer (1864 - 1915), som upptäckte sjukdomen och givit namn åt den.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar