Rudi Dutschkes grav uppsöks alltid i Berlin. Inte långt från det Freie Universität på vars campus han förärats en gata som bär hans namn. Graven belägen på St-Annen-Kirchhof. Ibland varnas det för vildsvin inne på kyrkogården, gud vet hur de tagit sig dit.
Hermann Göring, der Dicke i folkmun, införskaffade på sin tid tvättbjörnar till Tredje Riket.
Keps av, stannar till för några minuters försjunkenhet. Den livliga trafiken utanför kyrkogården hörs knappt. Här härskar Ruhe så som det skall vara på de dödas plats.
Studentledaren och samhällsteoretikern Rudi, som inspirerad av filosofen och vännen Ernst Bloch förespråkade i ord och gärning att människan måste leva upprätt, sköts i huvudet av en förvirrad högerextremist som förläst sig på den rått hetsande Springerpressen.
Rudi överlevde men med svåra neurologiska komplikationer som ledde till döden under ett epileptiskt anfall i ett badkar i Aarhus en julafton mot slutet av 1970-talet. Attentatsmannen tog sitt liv i fängelset, plågad av samvetskval och gryende men för sen självinsikt.
P O Enquist skrev om honom i Berättelser från de inställda upprorens tid.
Rudi och hans familj erbjöds en fristad i Danmark när inget annat land ville ta emot dem. En dansk vän till mig vistades samtidigt i Aarhus som Rudi. Den senare gjorde inget väsen av sig.
Kanske intog han, samhällsfienden som han betraktades som i Tyskland av etablissemanget med inslag av övervintrande nazister, en försiktig position för att inte riskera mista fristaden.
Rudi besökte även Verdandi i Upsala, tyvärr före min tid som sekreterare i den anrika föreningen. Anlände till den eviga ungdomens stad i sandaler. Utan strumpor. Försagd. Närmast blyg. Enligt en som träffade honom.
Kan ha berott på språkförbistring. Sannolikt inte många som talade tyska i föreningen.
En gång invid hans grav dök en kvinna från ingenstans upp och berättade spontant och entusiastiskt om Rudi. Hur tidningarnas fotografer kröp upp i träden vid begravningen som samlade många sörjande och förtvivlade.
En gång hörde hon honom föreläsa på Freie Universität. Och det var fantastiskt, han var uppenbarligen en lysande föreläsare och talade utan manus. På YouTube kan man se och höra den man som Wolf Biermann i en sång benämnde "den milde".
På samma kyrkogård som Rudi vilar, bara några meter från hans grav, avrättade efter 20 juli-attentatet mot Hitler. Det i politisk mening alltid delade, polariserade Tyskland: bödlarnas men även upprorets män.
Mörker och ljus. Natt och gryning. Inte det ena utan det andra. Allt i tillvaron är relaterat.
Jag står även vid denna Berlinresa vid Rudis grav med mössan i näven, en solros lyser starkt gul om höstdagen: drömmen och hoppet får aldrig dö. Människan måste leva upprätt. Jag måste leva upprätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar