onsdag 30 september 2020

Nog kunde han gott och väl mäta sig med Chaplin











Häromaftonen, på C More, såg jag Flyg-Bom från 1952 med Nils Poppe i huvudrollen. I en biroll den alltid lika småtrevligt underfundige John Botvid som obetalbar lappgubbe - håll i er alla pk:are! - med egendomlig norrlandsdialekt. 

Jag stornjöt så fort han visade sig i en dialekten perfekt matchande utstyrsel. Mössa med tofs och allt. Bara renarna som saknades.

Inte den bästa av Bom-filmerna men särskilt intressant med alla drömsekvenser. Och ånyo hänförs man av Poppes fantastiska timing och mimik. Jag vågar påstå att hans non-verbala register, vad avser bredd, slår till och med Chaplins. 

Notera Poppes fenomenala sätt att använda ansiktet. Hans uttrycksfullhet, slagkraftigare än Chaplins. Aldrig en miss i det konstfärdiga minspelet. 

Det gömmer sig en anarkist i mimikens blixtrande rörlighet, precis som hos Chaplin. Indrivare och översittare hinner inte med i svängarna. I Flyg-Boms fall en oresonlig hyresvärd samt en stroppig flygmajor. I den senare rollen Gunnar Björnstrand.

Jag har sett alla Bom-filmerna. Svårt att plocka ut en favorit. Och jag ser gärna om dem ännu en gång. Tröttnar aldrig på Poppe, jag menar Bom.

Det vilar något, vad skall jag säga, smått melankoliskt över personligheten Bom. Han är förvisso en extrem pedant - pedanten i mig erkänner sig därvidlag underlägsen. Men samtidigt ryms i Bom mycket känslosamhet. Ett stort och varmt hjärta.

Poppes artisteri bländar. Blicken. Leendet. Hysset. Klacksparken. Dragningen. 

Clownens typiska personlighet? Ja, kanske.

Sommarteatern på Fredriksdal i Helsingborg som Poppe drev under många år har jag aldrig haft nöjet att få uppleva. Men jag har sett åtskilliga för tv upptagna föreställningar. 

Poppes förmåga att halsbrytande och oförutsägbart improvisera och locka motspelerskorna till skratt. (Peter Flack därvidlag hans like.) Bland hans aktriser prima primadonnan Berit Carlberg. The one and only.

Nå, Eva Rydberg som axlat hans mantel och tagit över Fredriksdal är inte så dum hon heller som teaterchef och spelandes första fiolen. Hon har förstås gått i lära hos den allra främste. 

Poppe hade många strängar på sin lyra. Minns hans berörande insats i Bergmans Det sjunde inseglet. 

Om Thor Modéen konstaterade samme Bergman att han var ett geni och därför måste hans filmer - ofta bespottade, typ Harry Scheins utfall om Pensionat Paradiset - till varje pris bevaras åt eftervärlden. Detsamma kan med fog sägas om Nils Poppe: ett geni. 

Nota bene: Alla Bom-filmerna finns på C More. Tag och se!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar