Hades/Ostia 1975

En sak lärde jag mig i detta liv:

det finns en gräns för vad vi kan förlåtas,
oberoende av våra gärningar
Kärleken överträffar aldrig förlåtelsen,
havet har aldrig låtit någon drunknad svalna,
sjöstjärnor och kryp invaderar den drunknades håligheter,
vågorna välkomnar ej sitt förkroppsligande

Döden på stranden, efter hugg, sparkar och utfall,
det törstande könet får sitt, leendena vanställs i febriga ansikten,
penetrera liket en gång till för säkerhets skull,
ryckte det inte till i hans axlar,
driv ut det nionde livet ur honom!

Lämna honom sedan som ende gäst vid skrattmåsarnas bord,
han får bli den siste inbjudne,
den skamlige, naken som en oskuld,
den poetiska narren!

Jag är svept i ett ögonblick som förtätas
Redan nu kan jag, bortom gräsets vindskydd,
ana mig till att ljusen tonas ned i människornas boningar,
rösterna tystnar
Släck ljusen, invänta ännu en natt!

Även när jag inte längre är med, när sidorna har gulnat, trycksvärtan torkat:
berättelsen fortskrider,
ty detta är en berättelse utan slut

Fotnot: Pier Paolo Pasolini mötte 1975 döden i ett bakhåll på Ostias strand.