”Jag hyste stor kärlek till staden, kanske för att här fanns så djupa ådror av sorg och levande bevis på livets omöjlighet /…/ för mig genomströmmades staden av liv och död, de enda verksamma ingredienserna i en verklig kärlek.”
Jag har under några bemaskade dagar promenerat runt och verkligen försökt att framkalla den vitaliserande känsla som alltid tidigare infunnit sig i Berlin.
Ett stort antal gånger under årens lopp. Det är ju därför det har varit ett måste med minst två resor per år till Europas hjärta.
Känslan av att kunna andas, känslan av befrielse, det blågula åsiktsjärngreppet som släpper. Det sistnämnda särskilt under högskoleåren.
Det blev inte möjligt denna gång att som annars knalla runt i universitetets korridorer, omslutas av atmosfären, läsa på affischer, notera intressanta ringföreläsningar. Universitetet tillbommat. Mensan nedsläckt. Den förbaskade coronan. Ödsligt, ödsligt, ödsligt.
Trädstammarna som annars kläds med affischer så det står härliga till nu naket kala. En affisch upptäcker jag. Blott en enda. I år trettio år sedan återföreningen. Det skall firas med pompa och ståt. Men inte av dem bakom affischen. Trettio år räcker, heter det. Det är nog nu.
Vad vill man, bygga upp Muren igen och återinrätta Stasi? Som undertecknare står FDJ, Freie Deutsche Jugend, det statsbärande partiet i DDR:s ungdomsförbund. Spooky. Liket lever.
Den bisarra affischen signalerar inte ironi.
Tunnelbanan. Alla maskförsedda resenärer. Tyst och dämpat i vagnarna. Inga musikanter som trudeluttar med hopp om inkasserandet av slantar, inga tiggande hemlösa med den sedvanliga tillönskan om en bra dag.
I morgontidningarna ryktas om höjda biljettpriser. Coronan igen. Det går ju att skylla allt på viruset. Som om ett gigantiskt samhälleligt lydnadsexperiment iscensatts. Det testas: hur långt kan vi gå?
Även i detta besmittade land hostar regeringen upp pengar, stora pengar, skattebetalarnas pengar. Jag vet inte om det föregås av någon konsekvensanalys. Eller gör man som den svenska regeringen, vräker ut miljarder hit och dit utan en sådan analys?
Som handlade politikerna brådstörtat i panik. Frestande tänka ansvarslös symbolpolitik.
Merkel deklarerar att hon kan tänka sig att ta emot 1 553 (jo, exakt den siffran) från Lesbos. Men alla minns med skräck 2015 och den tomma försäkringen wir schaffen das. Eländet drog in över Europa. Även vårt land som aldrig mer blir sig likt.
I morgon åter i Gefle. På insändarsidorna i Gefle Dagblad fortsätter debatten om man skall heja på okända eller inte. Brynäs försöker ladda inför uppskjuten säsongspremiär. Nyckelspelare skadade. En Coop-butik har öppnat nära där jag bor. Alla i grannskapet jublar.
Mein Gott!
PS. Och inte lyckades jag skaffa en biljett till den omtalade, hyllade Hannah Arendt-utställningen i Deutsches Historisches Museum. I och för sig roligt att den drar publik, med mask på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar