Min lärare Allan i folkskolan var en mycket god pedagog av den gamla stammen, samtidigt rena nervknippet. Minsta lilla oförutsedda händelse rubbade hans med möda upprätthållna sinneslugn. Minsta lilla?
Det var det ju inte tal om en Luciamorgon i Murgårdsskolan i Sandviken på 50-talet.
Min fjärdeklass stod prydligt uppställd för att lussa, sjungandes gå från klassrum till klassrum, vi hade tilldelats hedersuppdraget det året. Levande ljus i händerna på morgontrötta, stort gäspande elever. Nära, alltför nära stod vi varandra, väntande på avmarsch.
L:s midjelånga hår antändes bakifrån. Allan förmådde inte hejda sig. Dunkade tärnans huvud i väggen i syfte att snabbt släcka elden. Hann med det ett par gånger innan en av oss övriga elever ingrep och stoppade det hela.
Hur det gick för stackars L vet jag inte. Och hennes arma skalle.
Minnet av salig mor när hon varje 13 december i gryningen lussade i uppgången på Barrsätragatan 48, levande ljus i kronan. Lång särk med risk att trassla in sig med fötterna, balanserande en bricka med kaffepanna, koppar, hembakta lussekatter och pepparkakor.
Huvva. Vilken rysare.
Vad kunde väl inte hänt om olyckan varit framme? Jag bearbetade traumat i ett bidrag till en antologi på Bokförlaget Korpen många år senare. I den texten tar det eld i mammas hår. Där händer det.
Bisarrt nog: hon antänder själv. Grannarna i uppgången förväntar sig det - och varje år som en tradition. En grym och absurd historia, om jag får säga det själv. Mardrömmen från luciamorgonen i "Murrgårn" långt där borta på 50-talet inspirerade till textens vinkling.
Allans nervositet, hans latenta ontologiska ångest skulle Ronald Laing säga, känner jag igen hos mig själv. Rädslan för att existensen plötsligt skall börja gunga - bortom min kontroll. Det som inte får hända händer. Och tillvaron rämnar.
Det gör inte livet lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar