Det skattefinansierade politikergängets demokratur

Politiska partiet Malmölistan med läkaren Nils Littorin i spetsen, han som i likhet med andra sansade partimedlemmar lämnat KPML:r (jag vet att de inte heter så längre men beter sig som om de gjorde det, ohjälpligt tyngda av ett stalinistiskt arv) kräver att politikernas ersättningar skall sänkas radikalt.

Och den hårt belastade sjukvårdspersonalens löner höjas. Vi behöver ju de senare mer än de förra, för att uttrycka det milt. Icke minst pandemin har övertygat oss, ännu en gång och med kraft, om vilka samhällets nyckelpersoner egentligen är. 

Av bara farten borde en massa onödiga och tärande inom landstinget bums skickas till Arbetsförmedlingen. Bland dem "strateger" och "kommunikatörer" (häromdagen noterade jag "kommunikationsstrateg", förmodligen lönehöjande titel). 

Instämmer till hundra procent om att ersättningarna skall sänkas. Lägg till att tidsbegränsning för mandaten borde införas. Man skall inte kunna vara yrkespolitiker hela livet. Det är för övrigt inget ”yrke”. 

Utan ett uppdrag, som borde vara försett med prefixet ”heders-”.  

Inga illusioner! Inte kommer de "folkvalda" självmant att sänka sina ersättningar, till det kopplat frikostiga "fringisar" av olika slag. Avstå det goda livet? När helvetet fryser till is. Oavsett politisk färg. V, liksom Mp och M lika skamlösa kålsupare. 

Köttgrytorna lockar alla. SD undantaget? Äh, glöm det. 

Värst hycklarna inom S som fortsätter att orera om jämlikhet som om de verkade för det och menade allvar. Samtidigt som topparna ser till att de blir mångmiljonärer. Kleptokraterna som någon diagnostiserade dem.

Långt till den tid när Tage Erlander var statsminister och vars änka Aina sedermera lämnade tillbaka blyertspennor märkta Tillhör statsverket.

Någon skrev om de små stegens tyranni. Den politiska kasten har tagit ett efter ett av dessa. Och hamnat, sett till så snarare, i ett läge där man varken behöver medlemmar eller väljare. Det är vi skattebetalare som står för fiolerna. Partierna är statens verktyg, inga folkrörelser. 

Även jag som inte röstar måste avlöna dessa figurer. (Liksom jag måste betala via skattsedeln för statspropagandan i SVT. Man kunde tro vi lever i Nordkorea.)

När jag bevittnar, fast jag försöker att blunda med hänsyn till blodtrycket som jag medicinerar för, Löfven, Lööf och de andra cynikerna trolla med truten (Jan Myrdals ord), tänker jag osökt: De små stegen har tagit medborgarna till de skattefinansierade politikernas demokratur.

Och så här kommer det att fortsätta. Problemet är ytterst inte politikerna, organisationskarriäristerna, utan det lydiga och förslavade svenska folket. Från detta folk finns inte mycket att hoppas. Jag har för egen del givit upp för länge sedan. 

Hörde jag trots allt någon ropa ”demokrati”? Skulle inte tro det. 

Bild: Björn Rosengren. Mångmiljonär. Tidigare fackordförande, sedan (S)tatsråd. Därefter till det privata näringslivet. Notera hans numera rödblommiga kinder, det goda livets adelsmärke.