måndag 31 juli 2017

Lydnaden bor i det banala


Jag såg i går kväll på Netflix, inom parentes alldeles för många dåliga filmer i utbudet med snedvridning mot det amerikanska och lättsmälta, filmen ”Experimenter” (2015) om socialpsykologen Stanley Milgrams beryktade lydnadsexperiment vid Yale University. I huvudrollen den släpigt agerande Peter Sarsgaard som jag tycker mycket om som skådespelare. Och som inte framställde Milgram som något särskilt sympatisk figur. Det vann filmen på. Som hans hustru den undersköna Winona Ryder. 


Milgram (ovan), med judiskt påbrå, bedrev sina experiment i samma veva som Adolf Eichmann kidnappades till Jerusalem för att rannsakas. Och man i Tyskland var i full färd med att skapa det tyska undret. Samtidigt lägga locket på vad gällde de nazistiska förbrytelserna. 

I filmen scener inklippta med den nervöst ansiktsgrimaserande Eichmann (nedan) i sin glasbur. Hannah Arendt var på plats och skrev ”Den banala ondskan”. Den färglöse tjänstemannatypen utgjorde hennes talande case. Mannen som ”bara” gjorde sin plikt och lydde order. Inget eget ansvar. Moralen satt i karantän. Inte unik på något sätt. Dessvärre.

Milgram, namnet betyder ”granatäpple”, läste jag för många år sedan och berördes starkt. 
Jag refererade till honom på mina ledarskapskurser. Boken om lydnad och auktoritet kom att bli mycket spridd och omdiskuterad. Johan Asplund har för övrigt, i sedvanlig ordning, skrivit eget och uppslagsrikt om experimenten.

Filmen återger den massiva kritik Milgram möttes av. Motståndet. Ifrågasättandet. Upprördheten. Detta hade jag inte riktigt kläm på. Hur svårt han hade det både på och utanför universitetet. Han beskylldes för oetiska experiment, anklagades för att pressa sina försökspersoner på ett otillbörligt sätt. Även hans studenter attackerade honom. 



Uppburen var han sannerligen inte, tvärtom. Frågan är hur det påverkade hans redan svaga hjärta. Han som beskylldes för hjärtlöshet och drabbades av flera infarkter. Uppenbarligen hade han öppnat eller rivit upp ett sår, petat i något förslutet. Det vi vanligtvis inte talar om. Elefanten i rummet. 

Experimenten är direkt obehagliga att bevittna. Svåruthärdliga. Man känner dem på huden och ryser. Tendensen att lyda auktoriteter. Mycket få ifrågasatte att de på uppmaning skulle skicka allt starkare ström genom andras kroppar. De trodde ju verkligen att de gjorde det, genomskådade inte att det var fejk. Bara för att de förra svarade fel på fåniga frågor. 

Denna förbannade auktoritetstro! Denna förbannade lydnad! Detta förbannade olydnadsunderskott som organisationer och samhällen vilar på! 

Väl i säng efter filmen mindes jag Maria Modigs ”Den nödvändiga olydnaden” som jag använde som kurslitteratur vid flera tillfällen. Kunde inte finnas bättre boktitel. Men olydnaden är en bristvara. Icke minst i mitt fega land med sin utbredda undersåtlighet.

Jag hade svårare än vanligt att somna, medan staden tystnade utanför fönstret. Tankarna gick, utan att jag kunde hejda dem, till den ekonomiska institution jag var knuten till vid Högskolan i Gävle. Vi, inte den enda högskolan i Sverige bör understrykas, hade rönt kritik från UHÄ för våra examensarbeten. Uppstramning skulle ske. 

Uppdraget att leda omgörningen av handledning och examination gick till en odisputerad adjunkt, som inte kan skriva. Helt enligt New Public Managements förgörande deprofessionaliseringssträvan.

Adjunkten pluggade in och läste högt ur riktlinjerna från UKÄ för institutionens professorer och andra. De framställdes som påbud, som vore de tio Guds bud, att ovillkorligt följa. Vi professionella, flera av oss mycket erfarna handledare, medarbetare diskuterade aldrig rimligheten i dessa. Hur vi skulle eller borde förhålla oss. Vi lydde bara. Adjunkten tillgrep koleriska utbrott, om det skedde något som helst ifrågasättande. Manipulativt och effektivt. Därigenom producerade han tystnad. 

Jag var den ende som öppet ifrågasatte, inget jag slår mig på bröstet för. Det låg mig senare i fatet och jag pensionerades ofrivilligt. Avdelningschefen, som jag ser framför mig som Den förkrympte och då inte syftandes på hans ringa höjd över havet utan hans personlighet och bristande ledarskapsförmåga, anförde mot mig att jag ”varit kritisk” och ”inte följt majoriteten”. 

På en akademisk arbetsplats! Där man inbillar sig att det är högt tak med den kritiska diskussionen som livsluft. Som ett PS kan sägas att inte en enda kollega lyfte ett finger när jag skickades hem. Kanske bara glada bli av med den olydige så att ostörd ordning kunde råda.

Exemplet är banalt, men i det banala bor lydnaden.

söndag 30 juli 2017

Skriftställaren som slutade sova


Mitt sömnproblem började i andra ring på gymnasiet. Glasklart minns jag nästan exakt när den goda sömnen fram till dess radikalt bröts. Sedan har sömnlösheten gjort mig sällskap genom livet, utan att lämna mig. Sömntabletter har jag prövat. Utan att det jagat bort det envisa sällskapet. Bara medfört hangover och dåsighet. Någon föreslog modeflugan KBT. Nej tack, ingen mumbojumbo för Skriftställaren.

Egentligen tycker jag inte om ordet sömnproblem. Oklart vad det egentligen fångar, om det är den uteblivna sömnen som är huvudproblemet, eller vad. En psykoanalytiskt skolad terapeut jag en gång kände i Upsala menade att i botten finns förträngd dödsskräck. Rädsla för att somna in och sedan inte vakna mer. Tja. Känner man inte dödsskräck, lever man väl knappast det fullvärdiga liv som den satans döden sätter punkt för.

Jag kände också en Foucaultinspirerad sociolog som drev tesen att sömnen blott är ett disciplineringsverktyg i Maktens tjänst. Som sovande håller vi ju fan på oss, i värsta fall offer för mardrömmar. Revolterar icke. Vi behöver inte sova, det är Makten som behöver ha oss sovande. Undersåtliga - både dag och natt. Kanske ingen dum tes. 

Tidigare reagerade jag på hur jag bemöttes av vissa medresenärer i tillvaron, när jag avslöjade hur jag hade det med sömnen. Bemöttes med vad jag uppfattade som skepsis och oförståelse: ”Det är väl bara att sova, det som är så skönt.” Från dem som obekymrat högljutt sågade timmerstockar om natten. De djupt insomnade, kanske på mer än ett plan. 

Den vita natten, säger fransmännen om den sömnlösa natten. Det låter så vackert. Poetiskt. Svävande dimma över gröna ängar. Men strax ser jag målningar av Caspar David Friedrich framför mig. Där natten är något annat än vit. 

När jag en gång begick en krönika om mina sömnsvårigheter, möttes jag av ett gensvar som aldrig förr. Lägg till tacksamhet för att jag kommit ut ur garderoben, jag menar ut från sängkammaren. Vi i de sömnlösas anonyma arme' är helt uppenbart många. Men pratar inte öppet om det, som om det vore något skamligt. Vi vakar på och håller diskret gäspande masken. 

Varför oroa sig. Sova får man göra sedan, brukar jag intala mig själv när sömnbristens timmar växer i antal. I tusen år och mer därtill. Stängd och avslutad. Bortom allt. Jag föredrar att leva mitt korta och enda liv med öppna ögon. Om än rödsprängda sådana.



Jag har lekt med tanken att vända på dygnet. Sova på dagen, vara vaken om natten. Som deckarförfattaren och pseudonymen Maria Lang, Dagmar Lange (ovan), tydligen gjorde efter att hon pensionerats från sin anställning, jag tror att hon var rektor i en Stockholmsskola. 


”Man borde inte sova när natten faller på”, heter det i visan. Vara uppe på natten, när alla (?) andra sover sött. Under kanske stjärnklar himmel och till Händels barocktoner. Datorn påslagen, wie immer. Charles Bukowski beskriver på det mest lustfyllda sätt tillvaron som nattskrivare. Efter att ha kommit hem från travbanan eller solkiga syltan och parkerat folkan. Vinpava och cigaretter inom räckhåll. Radion på, kanal med klassisk musik. Alltmedan de övriga medborgarna dragit täcket över sig.  

Nu när jag är långledig låter det sig lätt göras, en dygnsomkastning. Vi får se. Det är ju så att jag alltid skriver om förmiddagarna. Men det är en vana som kanske kan ändras.



fredag 28 juli 2017

Vårt behov av mobbning


Tjocka Steve, Enkan som led av vattenskräck, Forken vars far flytt undan kommunistdiktaturen i Tjeckoslovakien, Anonyme Åke och så Skriftställaren som pojke. De försvurnas gäng. De fem musketörerna. Höll ihop i vått och torrt. Ja, inte i vått kanske, med tanke på Enkan.



Vi var sammansvetsade med god stämning och många fantasifulla upptåg. Konstigt att den tillbakadragne och försynte Skriftställaren fick vara med. Det slår mig plötsligt: När jag tänker på mina år i folkskolan på Murgårdsskolan (ovan) i Sandviken, ja även den övriga skoltiden, kan jag inte minnas att det förekom någon mobbning. Kanske såg jag ingenting, kanske blundade jag. Kanske har jag förträngt. Kanske, outhärdliga tanke, tillhörde jag mobbarna. Den tanken slår jag genast bort. Den stämmer inte med min självbild. Och jag brukar faktiskt minnas mörka saker jag gjort. Och våndas. Ha samvetskval. Även långt efteråt.

Som handledare kom jag att arbeta med uppsatser, alltid skrivna av kvinnor värt att notera, som handlade om mobbning. Jag minns speciellt en, jag vet att uppsatsförfattaren besatt egna erfarenheter som tjänat som drivkraft för att skriva, som baserad på intervjuer med mobbade beskrev en diffus gråzon. Där den utsatte börjar vackla och undra om det verkligen är mobbning det som pågår, eller ”bara” dumma skämt och obetänksamma gliringar. Nedbrytande i vilket fall som helst, förstås. Med risk för att man lägger det på sig själv, man tror att man är onödigt känslig eller överdriver. Kanske landar i självförakt.

En annan uppsats, också den med ett empiriskt underlag, drev tesen att i sociala sammanslutningar, särskilt i mindre grupper, där förekommer alltid mobbning. Som om det vore en mekanism eller socialpsykologisk lag. Jag tänker genast arbetsplatser och utseendet av syndabockar för att lätta på trycket, kanske slippa vända blicken mot sig själv. (Osökt går tanken till de senaste dagarnas turer runt Löfven och kompani.) En gång fällde jag spontant kommentaren under en föreläsning: - Det är märkligt att svenskt arbetsliv kan fungera en enda dag med så många idioter till chefer. Utgående från att dylika lätt görs till syndabockar. Det förtar inte att många chefer verkligen är jubelidioter. Men inte alla, om vi skall vara snälla. 


Arbetslivsforskaren Ingela Thylefors skrev en bok som just hette ”Syndabockar”. Hon genomförde en undersökning av en inofficiell sammanslutning som kallade sig Exodus. De mobbades sammanslutning. Människor som hamnat i onåd, ute i kylan. Poängen var att utmärkande för dessa var att de hade hög moral och demonstrerade stark integritet, inga rättshaverister, fula missvisande ord, eller tokskallar. Straffades, är det frestande tänka, för detta, när de i själva verket borde ha premierats. Frystes ut. Tills de självmant sa upp sig, eller i yttersta fall tog sig av daga när de inte orkade mer. 

Jag kände en gång en person knuten till ett statligt verk I Sundsvall som råkat ut för detta, att hamna i kylan. Efter en kontrovers med en chef, en av alla dessa som inte förstår vad dialog och kommunikation är. Han gav mig en skrämmande inblick i hur illa människor kan behandla andra. Så tarvligt och på så låg nivå att man inte tror att det är sant. Från Högskolan i Gävle kunde jag också lämna exempel på den värsta tarvlighet. Att folk inte kan vara som folk, som min morfar brukade säga. 

Kan vem som helt blir förövare? Vem som helst offer? Det finns de som hävdar det. Jag blir plötsligt osäker. Under mitt långa liv har jag mött människor som av en eller annan anledning förefallit predestinerade till att bli mobbade. Jag har fått den känslan. Jag värjer mig mot slutsatsen: den som inte kan försvara sig, råkar illa ut. Underförstått: det är skamligt att vara svag, då klarar man sig inte. Harald Ofstad skrev förresten en mycket bra bok om vårt förakt för svaghet. 




Det börjar lukta socialdarwinism och Tredje Riket. Den starke har alltid rätt. Den svage är dömd att gå under. Mycket otrevlig slutsats.

torsdag 27 juli 2017

Jag blir inte klok på vänsterpartister


Jag känner en hel del vänsterpartister. Det finns några bland dem med integritet och som tänker kritiskt. Dessa fåtaliga känner jag respekt för. Att vara radikal är ju att gå till roten med allt, visste Karl Marx. Inte låta ideologi och taktiska hänsynstaganden ställa sig i vägen för verklighetsanalysen. Men de flesta har bara blivit alltmer främmande för mig. Jag förstår mig inte på dem, hur de tänker eller varför de stannar i partiet. Rädda för att bli politiskt arbetslösa, eller vilket är skälet? Jag bortser från opportunister och karriärister som är beredda att byta ståndpunkt som andra byter skjorta. 

Vore jag vänsterpartist, men inte en förblindad och hopplöst partilojal sådan, skulle jag i mina mörkaste stunder inte kunna låta bli att fråga mig varför en så stor del av valmanskåren, dvs verklighetens folk som Hägglund sa och hånades för, går till SD och inte till V. Det borde utgöra ett gnagande bekymmer för vänsterpartister, borde inte folket vara målgruppen och stödtruppen? Och inte är man hjälpt av att fördöma det i vänsterpartisternas ögon bruna SD. 





Berlin 1953



Två alternativa förklaringar kunde prövas: 1. Det är fel på folket, de tycker och röstar helt enkelt fel. Att lösa det blir förstås inte lätt. Inte så lätt att välja ett annat folk, som  Brecht en gång i tiden rådde V:s kamrater i partitoppen i DDR när de senare öppnat eld mot de egna medborgarna som tröttnat på att vara exploaterade i ett förment socialistiskt och jämlikt samhälle. Dåvarande partigängare i det svenska kommunistpartiet lyfte för övrigt inte ett finger för att stödja motståndet i öst. Lars Werner och andra umgicks ogenerat med förtryckets bärare. 

Gamla marxister skulle säga att folk i gemen styrs av ett falskt medvetande, det krävs en elit, de mest medvetna, som driver politiken. Men den marxistiska terminologin är förstås sedan länge utstädad. 

2. Det är fel på politiken. Klasskampen är bortvald. Nu är det identitetspolitik som gäller. Den självtillräcklighet som präglar Sjöstedt et co indikerar att det inte blir tal om någon självkritik eller omläggning av politiken. 



Det mest skamliga är oviljan att fördöma hedersrelaterade brott, att man vänder förortens kvinnor ryggen. V har i denna fråga hamnat fullkomligt fel. Och då talar vi om ett parti som stolt kallar sig feministiskt. Amineh Kakabaveh (ovan) har fört en hopplös kamp för att försöka få partikamraterna att inse hur verkligheten i de invandrartäta förorterna ser ut. Om jag inte minns fel, var man inne på att utesluta henne. Man brukar ju göra så i stalinistiskt anfäktade partier som inte befriat sig från sitt förflutna. Man rensar ut dem som inte följer partilinjen.

Vore jag en vanlig V:are, som inte sitter i partitoppen, nära köttgrytorna och reträttuppdrag i framtiden eller höga pensioner, skulle jag finna det trist att för tid och evighet förbli Kamrat 4 procent, ett stödparti till S. Något annat kommer V ju aldrig att bli, folket vänder partiet ryggen. Eller också kanske man inte tycker att det är trist, bekvämt att vara det lilla partiet till vänster om S. Men varför då hålla på? Det politiska engagemanget som ett självändamål? Nej, jag blir inte klok på vänsterpartisterna.

onsdag 26 juli 2017

Kalle måste älska sina knattar!



Varje vecka väntar jag, spänd av förväntan, in tre olika publikationer i postboxen. Jag har för vana att läsa dem medan jag dricker kaffe, gärna en smörgås eller sockerfri skorpa till. Högtidsstunder. Och jag försöker dra ut på läsningen, bromsa in. I vanliga fall är jag en snabbläsare.

Hemmets Veckotidning, fast man ska bara säga Hemmets, skickar mig tillbaka till barndomens Sandviken och kökssoffan på Barrsätragatan 48, där jag liggandes njöt av tidningen. Jag läser först av allt Staffan Wictorins vardagskåserier om ditten och datten. Kåseriet hålls väl inte för att vara något litterärt att skryta med. Men jag säger bara: försök att skriva själv, får du se hur lätt det är. En kåserikonstnär, det är Victorin det. Vitsarna, så kallas skämthistorierna på Staffans glada sidor, läses högt för mig av Eva. Hon är bra på att introducera varje skribent. Jag har lärt mig att känna igen flera som återkommer. Och där finns en Ekstrand i Charlottenberg med förnamnet Marianne. Flitig inskickare. 

Proletären är ett måste för de raka, osminkade arbetsplatsreportagen. Alltid med ett klart ställningstagande för hamnarbetare och andra. Att byxorna dras ned på det tandlösa S-märkta och arbetsköparvänliga facket har jag inget emot. Även ett måste för bevakningen av den hopfallna, sjuka bostadsmarknaden. Särskilt från Göteborgshorisonten. Uppskattar också kritiska reportage från Kuba. Ideologin tillåts inte ställa sig framför verkligheten. Längtan att återse Havannas gator och och hus infinner sig. Jag blundar och är åter där.

Och så slutligen och bäst av allt: Kalle Anka! Veckans oslagbara höjdpunkt. Kalle, den oförtröttlige. Projektmakaren. Värre än min salig vän, den i sommar bortgångne Gert Nilson. Entreprenör. Ingen affärsidé på förhand utdömd. Inget byggprojekt. Allt är möjligt och kan prövas. Tills det kraschar som det gör 99 gånger av 100. Men bara upp på hästen igen! Kanske efter en stärkande läskeblask. Han är ju ingen Alexander Lukas, född med en silversked i munnen, jag menar tur. Kalle har bara sig själv att tillgå, sin entusiasm och spontana kraft. 

Kalle är, som Skriftställaren, impulsiv. Handlar gärna först och tänker sedan. Och ungefär lika bra som Skriftställaren på att fixa det praktiska livets små förtretligheter. Droppande kranar och liknande. Kolerisk är Kalle, exploderar. Framförallt när knattarna går honom på nerverna. 

Vad jag minns var tanken att dessa knattar bara tillfälligt skulle inhysas hos honom. Kalles syster var förhindrad, kanske sjuk. Väl inflyttade i Kalles trivsamma hus på Paradisäppelvägen 111, där också jycken Bolivar finns, loppboet som Kalle brukar säga, levde de om så det stod härliga till. Slog på lock. Väsnades. For fram som små jehun. Kalle hade inte en lugn stund. Så han skickade tillbaka dem, vinkade glatt av dem. Medan de grät förtvivlat. De hade ju det kanon hos Kalle. Kunde inte ha det bättre.

Men de kom åter. Personlighetsförändrade. Av illbasarna hade blivit intelligensaristokrater. Dryga och överlägsna mot Kalle. Prisade i Gröngölingarna, det högdragna och malliga Bror Duktig-sällskapet. Jag har ofta irriterat mig på knattarna, så illa och otacksamt som de behandlar den som håller dem med mat och logi. De försummar aldrig att tala om för Kalle hur dum och misslyckad han är. Skadeglädje kan de visa. Slå honom på fingrarna. Låta honom misslyckas bara för att få triumfera. 

Kalle måste älska sina knattar! Annars förstår jag ingenting.

tisdag 25 juli 2017

Ett gäng humorlösa svartrockar



Min mamma var kyrkvärd i Sandviken, fram till att hon blev så sjuk att uppdraget inte gick att utföra. Fram till dess var hon troget på plats varje söndag. Det hände att jag gjorde henne sällskap till gudstjänsten, för att glädja henne. Kunde jag stå över, var det lika bra. Det bjöds ju inte på någon underhållning, direkt. 

Svartrockarna i Sandviken var, med något enstaka undantag, nämligen inget muntert gäng. Samtliga män, efter mammas död fick jag veta att hon varit aktiv i kvinnoprästfrågan, som det hette på den tiden, drivit på att det skulle finnas kvinnliga präster.

Sandvikens kyrka


Prästerna var söner till präster, ämbetet nästan gått i arv. Torra och humorbefriade. Man bibringades känslan av att de höll tillbaka något, tryckte man bara på rätt, eller kanske snarare fel, knapp så brast det. Vi upptäckte det under konfirmationsundervisningen. Vi tonårsgrabbar hade funnit erotiska passager i Bibeln, dock ingen grovporr om man säger så utan vackert och i omskrivningar,  pekade under pågående lektion på dem för de kvinnliga konfirmanderna. De fnittrade förtjust. Vår lärare blev rasande, ytterst nära att han utdelat en dagsedel till den värste av oss. Ilskan stod inte i proportion till förseelsen. 

En knastertorr magerlagd präst höll mördande tråkiga predikningar, ingen Gösta Berling, ett som är säkert. (Lars Hansson som Gösta Berling ovan.) Om honom gick ryktet att han låg inne med ett mycket välförsett barskåp i prästgården, granne med kyrkan. Och helst av allt ville han slå sig ned i sköna fåtöljen med en stor grogg, slippa plikt och ansvar.

Heliga Trefaldighet i Gävle

Själasörjare? Tröstare? Tja. Den ende präst som avvek och var folklig, hejade glatt på alla när han i basker cyklade omkring ute på stan, dristade jag mig till att uppsöka i prästgården när mamma dött och jag var så oerhört ledsen och utom mig att änglarna grät. Knackade spontant på dagen före midsommarafton, hustrun stökade i köket med festmaten, han blev glad när han såg att det var jag och släppte in mig.

Jag skrädde inte orden, öppnade mitt hjärta, grät uppgivet. Han lyssnade först engagerat men tröttnade efterhand, jag såg det på honom, han sjönk allt längre ned i stolen. Jag tackade för mig, knallade ned till Systembolaget och införskaffade en rejäl kasse Starkbock.

I alla år hade jag min bild orubbligt klar av statskyrkans präster. Trista typer. Motsatsen till passionerade och hängivna. Tjänstemän i stelkrage. Men så flyttade jag efter många års bortavaro från regionen till Gävle. Mötte helt andra präster under föreläsningar jag höll för dem om ledarskap. Som en annan värld. 


Bengt var kyrkoherde i Staffans kyrka (bilden ovan) på det röda Brynäs, folklig och nästan för mycket, vet inte om min mamma skulle ha tyckt om honom. Spottade inte i glaset, förtjust i vackra damer. Citerade mig: ”Jag hatar döden!” Stefan i pompösa Heliga Trefaldighet. Kritisk och politiskt medveten. Hade det svårt med ett konservativt kyrkoråd. 

Båda bjöd in mig att gästpredika. Modigt, för på den tiden ansågs jag vara obekväm och en uppkäftig röst i det offentliga samtalets Gävle, skrev nästan dagligen på Gefle Dagblads kultursida som damals uppmärksammades även av populasen. Men de ägde båda integritet. Och de förändrade radikalt min bild av hur en präst är. Hade jag övervägt att träda ur kyrkan, glömde jag raskt det. 

Peter har axlat deras mantel. Brinnande och passionerad. Predikar utan manus, citerar utantill Tranströmer och andra av sina favoriter. Älskar Pasolini, bara en sådan sak, Jesusbilden i italienarens ”Matteusevangeliet” delar Peter, den upproriske Jesus som kastar ut skrymtarna från templet. Till min glädje har han blivit min vän och förtrogne. Han har det heller inte lätt, i en kyrka där political correctness påbjuds. Men han vägrar låta bli att lyssna till sin inre röst. Jag känner stor respekt.





Trots Peter överväger jag på nytt att lämna Svenska kyrkan. Den är för feg och opportunistisk, en otydlig för att inte säga olämplig ärkebiskop. Som kristen känner jag mig sviken. Och Gud bor som bekant inte i institutionen. 

måndag 24 juli 2017

Frisörsalongen i Helsingør



- Lööf!
- Är det löv på Köpmangatan?
- Ja… ?
- Ut och sopa då!

Luren snabbt på. Under glada skratt. Så där höll vi på, kompisarna och jag. Tjocka Steve, Enkan som led av vattenskräck, Forken (hans farsa flykting från Tjeckoslovakien), anonyme Åke och jag. Busstreck. Men oskyldiga, kan det med all rätt tyckas. I jämförelse med nidingdåden nu. 

Äpplen pallade vi. Hallon hemma hos min morfar och mormor på Seegatan. De hade hallonbuskar. Jag hade inte avslöjat för kompisarna att vi skulle nalla hemma hos dem. Morfar ertappade  oss. Uppifrån ett fönster hördes plötsligt:

- Kom upp så får ni mjölk till hallonen, Lars!
Tablå. Gardin ned. 
Jag var morfars ögonsten så jag kom undan utan efterräkning. 

Fem år gammal ville jag imponera på äldre grabbar i grannskapet. De hejade på:
- Ta den där ramsan så får du vara med oss och leka. 
Det var oemotståndligt det löftet, som jag uppfattade det. 
Jag for ut: - Kuken och fittan spelade boll. Kuken vann med fyra noll. 
Bröstade mig. 

Jubel. Men uppifrån köksfönstret på Barrsätragatan 48 mammas röst, grabbarna hade förstås noterat hon fanns på plats där innan de uppmanade mig att dra ramsan och inväntade nu förväntansfullt vad som skulle hända:  
- Nu kommer du in, Lars! Marsch, pannkaka!
Ingen kunde låta så barsk på rösten som min mamma. 

Väl inkommen och slokörad: 
- Usch, så fult! Vem har lärt dig det där. Jag borde tvätta munnen på dig. Och glöm inte att Gud hör allt.
Det sista värst att få veta. Jag som bad aftonbön.

Barndomens år där i Sandviken, det Sandviken som jag lämnade men som aldrig lämnat mig. Så förskräckligt länge sedan. När det gamla Bruket fortfarande stod, gator med namn kopplade till Verket och den helgonförklarade familjen Göransson. Mormor levde, min älskade lilla mormor, med det ömsinta leendet och den varma tröstande famnen, som kräftan tog och berövade mig henne. Min hund Sussi, vapendragaren och beskyddaren. Mamma stod fortfarande i mjölkbutiken. Kraftiga underarmar, lyfte obesvärat tunga mjölkkannor. 

Det skimrar. Vemodet är en liten men aldrig fladdrande låga som jag värmer mig vid.

Jag klippte mig hos en som hette Svahn. Högt hårfäste, pomada som glänste vid tinningarna. Han kammade sig ofta och hade en anställd, en yngre förmåga, vid namn Blom. Lätt för att rodna, rödblommig som man sa. En gång gick jag dit för att som vanligt snagga mig och som alltid med rabatterat pris. När jag kom hem, blev pappa rasande, han tyckte Blom klippt fult. Alldeles för kort. Trots att snagg var beställd. Buttert:
- Du ser ju ut som en Sing Sing-fånge!

Tog mig med till salongen, skällde ut Blom vars kinder snabbt färgades rosenröda. Kunde jag bara ha sjunkit genom golvet. Blom stammade fram något.

När vemodet gör mig till hjärtats fånge och jag blir sittandes handlingsoförmögen med blicken riktad mot ett avlägset sjunket och oåterkalleligt förflutet, behöver jag bara påminna mig den gången när pappa i min närvaro sträckte upp Blom. Då försvinner vemodet snabbare än en avlöning.

Håll truten om du inte tycker som vi!



Fyra sommarveckor i Danmark skapar distans till fosterlandet, blicken skärps vare sig man vill eller inte. Även om jag helst, om sanningen skall fram, hade velat vända det ryggen och försjunka i det vackra landskapet med dess scenerier, tyst fundera på existensen. Allt elände, alla problem som framkallar framtidsoro, ängslan inför åt varthän det barkar. Gängmord och kriminalitet. No go-områden där rättsstaten helt ignoreras och poliser angrips. Sexuella förgripanden, kvinnor som inte lämnas i fred. Migranter som inte sköter sig, utan missbrukar att de har erbjudits en fristad, trampar på dem som tagit emot dem. 

Allt det i landet som på distans ser ut som blott förfall, hade jag velat vända ryggen och velat fortsätta på den vägen, för sinnesfridens skull. Men det är omöjligt att göra så. Jag lever ju och verkar i Sverige. Även om möjligheten finns i en framtid att slå ned bopålarna i Danmark. Det frestar onekligen, frestar svårt om ingen förändring sker. Och jag har svårt att se hur den skulle kunna åstadkommas, vilket gör mig nedslagen och modlös. 

Jag blir inte längre rasande över det som utspelas i Sverige, som jag länge blivit. Jag blir sorgsen, alltmer beklämd. Det land som var mitt, är det inte längre. Det har tagits ifrån mig. Jag sade aldrig ja till det, jag erbjöds aldrig möjligheten att rösta för eller mot samhällsförsämringen. Men jag måste vara med och betala, ta konsekvenserna. Jag känner mig överkörd, förd bakom ljuset, överrumplad. 

Vad som slår mig, på distans, är att det numera verkar vara fullkomligt omöjligt att föra ett vettigt samtal i Sverige. Ett samtal värt namnet. Där man argumenterar. Resonerar. Kritiserar. Analyserar. Pekar på svagheter. Drar ut konsekvenser. Får tala till punkt. Tar det vidare. 





Jan Myrdal uttalar sig om Förintelsen. Snabbt, nästan instinktivt, sorteras han in bland förintelseförnekarna, dessa skumma typer. Han fick dock chansen att utveckla sina argument, kunde utnyttja sin replikrätt. Det vanliga är annars att man inte får det, klargöra vad man menar och veckla ut hur man tänker. Stämplarna trycks dit innan man hunnit göra det. De som stämplar vägrar att lyssna klart innan de bestämmer att nu är det nog, dags avbryta och stänga av. Detsamma som att täppa till käften på någon. 




Samme Jan Myrdal, men exemplen kunde mångfaldigas och han är dessvärre inte unik, begår en text i Nya Tider, denna peststämplade publikation. Vad han skriver eller försöker säga, innehållet i hans inlägg, är ointressant för hetsarna och hojtarna i den antiintellektuella mobben, de som vägrar att lyssna klart. Det räcker med att de kan konstatera att han skriver i fel tidning. Och därmed enkelt och behändigt kan stämplas brun, förklaras vara persona non grata och avfärdas utan visare spisning. I en av MittMedias tidningar heter det i rubriken till en ledare att man ser fram mot att få läsa hans dödsruna, skrivet med anledning av Myrdals 90-årsdag 19 juli. Man tror sig förflyttad tillbaka till 30-talets Tyskland och det ursinniga hatet mot de kritiska och nonkonforma, när det ropades på att de skulle undanröjas. Mycket obehagligt, fruktansvärt och det i en ”anständig” och "liberal" tidning. (http://www.na.se/opinion/ledare/grattis-jan-myrdal-ser-fram-emot-din-dodsruna

Under taket Sverige ryms numera flera samhällen, eller vad vi skall kalla det (”samhälle” har för mig positiva konnotationer), parallellt. Därför befinner sig landet också i en allt djupare kris. Lag och ordning är satta på undantag. I stället för något enhetligt och sammanhållet, splittrande enklaver. Ett undantagstillstånd behöver och borde införas - så snart som möjligt. Ett samhälleligt överjag återinstalleras, så att gemensamma normer och värden försvaras. Och det blir ett samhälle på nytt. Som alla har att anpassa sig till. Utan att religion eller etnicitet förser en med frisedel.



Juristen Carl Schmitt (ovan) skrev bra om om detta, om undantagstillståndet och vem som i förekommande fall äger kraft att besluta om det, återupprätta lag och ordning. (Den handlingssvage, nära nog förlamade, Löfven förmår det inte, kan jag med förtvivlan konstatera.) Och jag skulle vilja citera honom. Gjorde jag det, ger jag mig den på att jag snart skulle få höra att han var nazist, även från dem som aldrig läst honom ordentligt utan bara går på vad de hört om honom, och att jag traskar i hans fotspår. 

Sverige i dag, betraktat på distans: I stället för det vettiga samtalet, att det får breda ut sig och försvaras, där det lyssnas och görs invändningar, pekas på komplikationer och effekter som inte är önskvärda, bryts det i ett tidigt skede. I stället för: Vad menar du? Hur bygger du under det där? Jag vill anföra följande invändningar och av följande skäl, hör jag: Håll truten om du inte tycker som jag! 

Arma land!

fredag 21 juli 2017

Farvel, elskede Krøyerland!

















Fyra produktiva veckor är snart trist nog över. I det för det mesta, med några få och grå dagars undantag, skimrande Krøyerland invid det aldrig tystnande Vesterhavet. En välsignad plats på jorden. Det känns som om orden självmant kommer till mig, när jag väl befinner mig på den. Jag har bara att tacksamt ta diktamen. Uppslagen haglar, fåglarna kvittrar och gräset vajar. Och där sitter jag som mottagare i mitt annex, datorn påslagen och beredd. Jag behöver inte vrålrunka som Strindberg kallade det, när man pressar fram texter. För övrigt sällan jag behöver det, jag har lätt för att skriva, kanske alltför lätt.

Nu åter mot det blågula fosterlandet. Via idylliska lilla Helsingør (bilden nedan) och övernattning på Marienlyst med utsikt mot Sundet och Helsingborg på andra sidan. Jag har under fyra veckor verkligen försökt att inte följa med i vad som händer i Sverige. Frestande att skriva inte händer, syftandes på den oföretagsamhet som präglar den politiska ledningen i landet. Den ledning som inte leder. Ständigt nya dödsskjutningar och obehagliga påminnelser om ett land som förefaller att allvarligt falla sönder. Utan att de politiskt ansvariga gör något. De verkar förlamade och bakbundna. Fråga mig inte varför. Men jag skräms av det som sker och fortsätter att ske. 
















Att ta del av Janne Josefssons avslöjande att biblioteket i Botkyrka bränner böcker av Astrid Lindgren har inte gjort mig på bättre humör. Censur 2017! Vem tar sig rätten och åberopandes vad? Som en vän, tillika fyrtiotalist, skrev till mig: ”Pippis pappa är negerkung och ingenting annat.” Hur än Goebbels arvtagare håller på. Dr Klumpfot torde för övrigt mysa belåtet därnere i hettan. Jag kan heller inte låta bli att undra: vad gör Författarförbundet, tiger och samtycker? Skäms de inte? Det luktar DDR lång väg.

En mycket förvirrad drapa av Martin Aagård i Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/a/VVkkV/du-ska-dansa-for-jultomten), i vilken Pippi Långstrump ännu en gång stämplas, bidrar till det inre motståndet att återvända. Aagård har jag fram till nu känt som en hyggligt klok och sansad person, men denna text är helt urspårad. Saknar han vettiga samtalspartners? 

Juli kommer vad det lider att övergå i augusti. Det är första höstterminen på många år som jag inte har att stämpla in på högskolan, den statliga disciplineringsanstalten. Känslan? Kanske någon undrar. Vemod? Nej, så tusan. Lättnad. Över att slippa usla chäfer, numera är högskolorna och universiteten överlusade med dylika, att reta mig på och hamna i absurda meningsutbyten med, instängande knasiga organisationsrutiner som inte hör hemma på ett förment akademiskt lärosäte, meningslösa personalmöten som stjäl icke återkommande livstid, ostimulerande kolleger som tråkar ut mig. Jag är fri! Jag har sonat mitt brott, höll jag på skriva. Och brista ut i sång.

Bortsett från motståndet mot att åter kliva i land på svensk mark, kan jag längta till min gamla slitna gröna fåtölj, som jag med hjälp av surrning håller ihop. Och därigenom möjliggör att den kan leva åtminstone ett tag till. Jag ser fram mot att få sjunka ned med datorn i knäet och i ordets bästa och mest lustfyllda mening arbeta. Skriva vad jag vill, utan att snegla efter vad som passar. Till skillnad från Aagård behöver jag inte rätta in mig i något korrekthetens strama led. Han och hans gelikar är inte fria. 

Jag gläds vid tanken på kommande resor, snart till Durban och sedan Berlin. Tack, gode Gud, för dessa platser som jag älskar. Liksom det Tversted som nu överges för denna gång.













I Staden som skryter med sina hundratusen (bilden ovan) invånare bor jag. Det är allt.

Hej du, det är Gert!


Bokförlaget Korpen, med fäste i Göteborg i det dåtida konstnärligt sjudande och anarkistiska Haga, väckte min nyfikenhet som doktorand i sociologi i Upsala. På den tiden, vi skriver 1970-tal, var marxismen den givna referensramen, åtminstone i de kretsar där jag umgicks. Jag är därför inte så säker på att det inte särskilt renläriga, tvärtom odogmatiska, Korpen föll alla rödskägg på läppen. Men min nyfikenhet hade väckts. Korpen och dess utgivning var något annat. Skulle jag någonsin bli utgiven som samhällsvetenskaplig författare, var det på detta förlag jag ville komma ut. Det stack ut. Ett spetsförlag, gränsöverskridande och långt från akademisk ämnesinstängdhet.

Direktkontakt med Korpens beryktade förläggare Gert Nilson dristade jag mig till att ta i början på 1990-talet. Jag sände honom mina Olydnadsparagrafer som jag skrivit under en vistelse i Boston i slutet av 1980-talet. Han läste men antog dem inte för utgivning. Utan att vi kommenterade det. Sedermera publicerades de som följetong i kulturtidskriften Montage. Inspirerade koreografen Cristina Caprioli på Moderna Dansteatern till en föreställning. Hon snodde namnet Olydnadsparagrafer. Dock utan att nämna mitt upphovsmannaskap. Föreställningen innebar hennes stora genombrott. Men det är en annan historia.






Den filosofiska Eolus & Herakleitos blev 1993 min första bok på Korpen. En paragrafsamling, själv titulerade jag mig paragrafryttare och fortsatte i Olydnadsparagrafernas spår. Den skrevs i en vindsvåning med utsikt över Gavleån i Gefle. Till min uppväxtregion hade jag återvänt 1991. Gert tvekade inte att ta boken, ärligt talat ingen kioskvältare, som egentligen var två.

Sedan följde Nätternas natt (1994). Melankoliska samtidsreflektioner från hösten 1993 under en vistelse som gästprofessor vid Freie Universität i Berlin. Gert spred delvis boken som en gåva, han ivrade ju för en gåvoekonomi

Under den produktiva vistelsen i Berlin återkom tanken på en medborgarlön till mig. Genererad av den avgörande frågan om vilket skulle alternativet annars kunna vara för att hålla ihop samhället. Den mörka utvecklingen i Tyskland efter Murens fall, med arbetslöshet och avhängda människor, reaktualiserade medborgarlönen för mig. Jag skrev Den befriade tiden (utkom 1995) samt Arbetets död och medborgarlön (1996). Den sovande medborgarlönen som vision var därmed väckt på nytt i ”arbetslinjens” förkättrade Sverige. Tack vare att Gert publicerade. 


Hos Gert hade fötts en idé om en serie böcker på temat Livskonst. Jag minns när han, jag tror inte att sonen Isak, som jag håller mycket av, gjorde honom sällskap den gången, en sommar kvistade över till Lodskovvad i Nordjylland, där vi höll hus. Vi vred och vände på idén. Varför inte inleda serien med en bok om den sprakande allkonstnären Joseph Beuys? Änkan Eva kontaktades men ville inte släppa till några texter för översättning. Jag hade erbjudit mig att skriva en inledning. Nu kom plötsligt och överrumplande frågan från Gert: - Kan inte du skriva en bok om Beuys? 

Det blev Varje människa en konstnär. Utkommen vid dags datum i tre upplagor. Den mest älskade av mina böcker. Egendomligt nog med tanke på den speciella bakgrundshistorien. Beuys hade jag hört talas om, också på 1970-talet i Upsala. Men upplevde honom som esoterisk och andlig, långt från marxistisk materialism och klasskamp. Jag fann ingen anledning, som jag såg det, att fördjupa mig i honom. Inte hade jag trott på det, om någon den gången skulle ha sagt att jag i framtiden skulle komma att skriva en hel bok om honom. Aldrig. Men ärligt talat kan jag säga, att han har bara blivit allt viktigare för mig. Hans credo: Du behöver inte dö redan i livet! Ett credo som fångar Gert i hans krafts dagar.



Sista boken tillsammans med Gert kom att bli Vad är VMEK? (2005). VMEK en akronym för Varje Människa En Konstnär. Planen var att en livskonströrelse skulle startas, budskapet spridas. Vi var missionärerna, Gert fullkomligt sprutade ur sig innovativa marknadsföringsidéer. Man skulle kunna bli legitimerad som Livskonstnär, några blev faktiskt också det.

Det sista projektet Gert brann för var Framtidsmuseet. Jag skrev på Gerts uppmaning en text till hemsidan med rubriken Lev medan du lever. Men projektet kom aldrig att genomföras. Min text sammanfattade essensen i boken Speedway - eller lev medan du lever. Utgiven på Bokvind förlag 2011.

Från början var Gert min förläggare och jag stolt över att räkna mig som Korpenförfattare. Sedan växte en vänskap fram med tät kontakt under alla år. Gert ringde ofta och varje gång gladdes jag åt att höra hans pigga röst: - Hej du, det är Gert! Jag tänkte omedelbart förväntansfullt: Undrar vad han nu har på gång? Gert var ju en idémaskin som aldrig stod stilla. 

Äventyret, för ett sådant var det, pågick fram till att Gert insjuknade och långsamt upphörde att känna igen mig. Sista gången jag träffade honom var i mars detta år. Tanken var att besöka honom i Göteborg efter sommaren, men döden hann emellan. Gert somnade in den 8 juli. 

Så många roliga erfaringar i dödens skugga! Sinnet muntras upp när de framkallas. Det är som att bläddra i ett fotoalbum, mot mig strömmar de bästa minnen. Upplevelser tillsammans med en obändigt entusiastisk och hårresande stimulerande person. Inte många av den sorten, inte går de heller att klona. Evenemang och upptåg i en strid ström. 

Bokmässan, Göteborgs Konstmuseum, Dans- och teaterfestivalen i Göteborg, konstskolan Valand, Göteborgs Stadsbibliotek, Företagsekonomen på Stockholms Universitet, Kulturhuset i Stockholm, Dals-Långed, Berlin… 

Så många skratt! Så mycket av livsbejakelse och tveklöshet, diverse mer eller mindre sanslösa projekt.

Nog kunde Gert uppfattas som hektisk och påfrestande, aldrig en lugn stund tillsammans med honom. Men främst minns jag hans varma hjärta. Och hur bra jag mådde i hans närhet. Det kändes som om allt var möjligt, livet möjligt att leva fullt ut. Bara det levdes skapande och kreativt. Varje människa är en konstnär! 

Det känns som om jag har förlorat en nära anhörig. Runt omkring mig det skimrande Krøyerland och dansk sommar när den är som allra vackrast. Jag försöker att tänka: Gert är död. Det är så svårt. Det känns overkligt inse att jag aldrig mer får höra: - Hej du, det är Gert!

Just nu skriver jag på Döden - 31 sortier. En av sortierna kommer plötsligt till mig när jag tänker på Gert: Även de mest avhållna bland oss dör, inte ens den största kärlek skyddar mot döden.