Det smärtar mig att jag missade Jack Kerouacs grav i Massachusetts när jag var visiting professor vid Harvard och under några snöiga vinterveckor 1988-1989, herregud vad tiden ilar fort!, häckade på 100 Banks Street i Boston. Jag har ingen förklaring till varför jag inte sökte upp den, jag som annars alltid nosar upp de stora andarnas gravar.
Till David Thoreaus Walden tog jag mig däremot, blev en smula besviken över att det inte låg mer avlägset och bortom civilisationen. Men vad hade jag väntat mig? Så där har jag det alltid, jag gör mig bilder och en föreställning på förhand, sedan kommer jag fram till något som inte stämmer med vad jag inbillat mig och jag blir besviken. Kanske ett karaktärsdrag hos mig, jag får nog ta ett snack med min analytiker.
Så var det när jag tilldelats ett stipendium av Författarförbundet för att vistas i Grez sur Loing på den franska landsbygden. Det var ingen betagande idyll på landet att sjunka in i. Snarare en urtrist håla med höga murar runt husen. En enda restaurang. Ingen affär att tala om. Och fem veckor skulle jag tillbringa i byn! Jag höll på att bli tokig. Dygnet runt snattrande änder nere på flodbanken, medan vattnet demonstrativt långsamt flöt förbi. (Den grezliga, förlåt jag kunde inte låta bli, vistelsen skildrad i min bok om Søren Krøyer som jag skrev på under vistelsen.)
Jag hade nog läst Strindbergs Bland franska bönder på fel sätt, skapat mig en bild som inte stämde. Carl Larssons målning från Grez, för övrigt var den avporträtterade Karin en mer spännande konstnär än maken, hade också, utan att jag närmare kan förklara det, bidragit till att leda mig vilse i min förhandsföreställning.
Jag skrev på förmiddagarna som jag brukar, rask promenad om eftermiddagen efter en lätt lunch, på fyrtio minuter hade jag avklarat byn. Sedan var det bara att åka och handla middagsmat i en liten stad jag tagit bort namnet på några mil bort, tack och lov stod en hyrbil till mitt förfogande.
Jag var inkvarterad i samma hus (bilden nedan) som ett gäng tråkmånsar, betydligt yngre än Skriftställaren och med helt andra referensramar. Något helt annat än den energialstrande konstnärskoloni, eller vad man nu skall kalla det, som Gunnar Balgård berättar om i sin bok Jack & gänget. Om beatrörelsen i USA. Även om han från och till skriver torrt och akademiskt omständligt på gränsen till att tråka ut den rastlöse läsaren, för övrigt alltid riskabelt skriva om dem som kan skriva, ännu mer om de skriver betydligt bättre än en själv, kan han få mig att hett önska att jag varit med den gången, om än bara i utkanten, kanske bara en fluga på väggen. Vilka namn han radar upp, idel kanoner, man kunde blekna för mindre!
Kerouac. Ginsberg. Ferlinghetti. Snyder. Burroughs. (Jag placerade honom tillsammans med Hunter Thompson, två vildhjärnor i ordets bästa bemärkelse, i min Kairo blues, en pikaresk.) You name them. Var var kvinnorna, undrar säkert någon och med rätta, var det bara gubbar? Jo, kvinnorna fanns där. Skrev gjorde de också. Som Joyce Johnson. Kanske den främste av dem.
Och uppmuntrade varandra gjorde man. Inte som på akademin där jag var under alltför många år, ständiga hugg i ryggen, avundsjuka och förtal.
Jag har aldrig tillhört någon sådan där författarkoloni. Jag knallar runt för mig själv i tillvaron, som den solitär och ensamgångare jag är. Funderar inte på varifrån jag hämtar stimulans eller av vem. Mest från de döda, mina valfrändskaper är postuma. Men hellre döda poeters och filosofers stimulerande sällskap än medlemskap i myglarnas författarförbund. För övrigt klev jag ur det senare för länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar