Jag blir inte klok på vänsterpartister

Jag känner en hel del vänsterpartister. Det finns några bland dem med integritet och som tänker kritiskt. Dessa fåtaliga känner jag respekt för. Att vara radikal är ju att gå till roten med allt, visste Karl Marx. Inte låta ideologi och taktiska hänsynstaganden ställa sig i vägen för verklighetsanalysen. Men de flesta har bara blivit alltmer främmande för mig. Jag förstår mig inte på dem, hur de tänker eller varför de stannar i partiet. Rädda för att bli politiskt arbetslösa, eller vilket är skälet? Jag bortser från opportunister och karriärister som är beredda att byta ståndpunkt som andra byter skjorta. 

Vore jag vänsterpartist, men inte en förblindad och hopplöst partilojal sådan, skulle jag i mina mörkaste stunder inte kunna låta bli att fråga mig varför en så stor del av valmanskåren, dvs verklighetens folk som Hägglund sa och hånades för, går till SD och inte till V. Det borde utgöra ett gnagande bekymmer för vänsterpartister, borde inte folket vara målgruppen och stödtruppen? Och inte är man hjälpt av att fördöma det i vänsterpartisternas ögon bruna SD. 

Berlin 1953

Två alternativa förklaringar kunde prövas: 1. Det är fel på folket, de tycker och röstar helt enkelt fel. Att lösa det blir förstås inte lätt. Inte så lätt att välja ett annat folk, som  Brecht en gång i tiden rådde V:s kamrater i partitoppen i DDR när de senare öppnat eld mot de egna medborgarna som tröttnat på att vara exploaterade i ett förment socialistiskt och jämlikt samhälle. Dåvarande partigängare i det svenska kommunistpartiet lyfte för övrigt inte ett finger för att stödja motståndet i öst. Lars Werner och andra umgicks ogenerat med förtryckets bärare. 

Gamla marxister skulle säga att folk i gemen styrs av ett falskt medvetande, det krävs en elit, de mest medvetna, som driver politiken. Men den marxistiska terminologin är förstås sedan länge utstädad. 

2. Det är fel på politiken. Klasskampen är bortvald. Nu är det identitetspolitik som gäller. Den självtillräcklighet som präglar Sjöstedt et co indikerar att det inte blir tal om någon självkritik eller omläggning av politiken. 

Det mest skamliga är oviljan att fördöma hedersrelaterade brott, att man vänder förortens kvinnor ryggen. V har i denna fråga hamnat fullkomligt fel. Och då talar vi om ett parti som stolt kallar sig feministiskt. Amineh Kakabaveh (ovan) har fört en hopplös kamp för att försöka få partikamraterna att inse hur verkligheten i de invandrartäta förorterna ser ut. Om jag inte minns fel, var man inne på att utesluta henne. Man brukar ju göra så i stalinistiskt anfäktade partier som inte befriat sig från sitt förflutna. Man rensar ut dem som inte följer partilinjen.

Vore jag en vanlig V:are, som inte sitter i partitoppen, nära köttgrytorna och reträttuppdrag i framtiden eller höga pensioner, skulle jag finna det trist att för tid och evighet förbli Kamrat 4 procent, ett stödparti till S. Något annat kommer V ju aldrig att bli, folket vänder partiet ryggen. Eller också kanske man inte tycker att det är trist, bekvämt att vara det lilla partiet till vänster om S. Men varför då hålla på? Det politiska engagemanget som ett självändamål? Nej, jag blir inte klok på vänsterpartisterna.