Ett gäng humorlösa svartrockar

Min mamma var kyrkvärd i Sandviken, fram till att hon blev så sjuk att uppdraget inte gick att utföra. Fram till dess var hon troget på plats varje söndag. Det hände att jag gjorde henne sällskap till gudstjänsten, för att glädja henne. Kunde jag stå över, var det lika bra. Det bjöds ju inte på någon underhållning, direkt. 

Svartrockarna i Sandviken var, med något enstaka undantag, nämligen inget muntert gäng. Samtliga män, efter mammas död fick jag veta att hon varit aktiv i kvinnoprästfrågan, som det hette på den tiden, drivit på att det skulle finnas kvinnliga präster.

Sandvikens kyrka

Prästerna var söner till präster, ämbetet nästan gått i arv. Torra och humorbefriade. Man bibringades känslan av att de höll tillbaka något, tryckte man bara på rätt, eller kanske snarare fel, knapp så brast det. Vi upptäckte det under konfirmationsundervisningen. Vi tonårsgrabbar hade funnit erotiska passager i Bibeln, dock ingen grovporr om man säger så utan vackert och i omskrivningar,  pekade under pågående lektion på dem för de kvinnliga konfirmanderna. De fnittrade förtjust. Vår lärare blev rasande, ytterst nära att han utdelat en dagsedel till den värste av oss. Ilskan stod inte i proportion till förseelsen. 

En knastertorr magerlagd präst höll mördande tråkiga predikningar, ingen Gösta Berling, ett som är säkert. (Lars Hansson som Gösta Berling ovan.) Om honom gick ryktet att han låg inne med ett mycket välförsett barskåp i prästgården, granne med kyrkan. Och helst av allt ville han slå sig ned i sköna fåtöljen med en stor grogg, slippa plikt och ansvar.

Heliga Trefaldighet i Gävle

Själasörjare? Tröstare? Tja. Den ende präst som avvek och var folklig, hejade glatt på alla när han i basker cyklade omkring ute på stan, dristade jag mig till att uppsöka i prästgården när mamma dött och jag var så oerhört ledsen och utom mig att änglarna grät. Knackade spontant på dagen före midsommarafton, hustrun stökade i köket med festmaten, han blev glad när han såg att det var jag och släppte in mig.

Jag skrädde inte orden, öppnade mitt hjärta, grät uppgivet. Han lyssnade först engagerat men tröttnade efterhand, jag såg det på honom, han sjönk allt längre ned i stolen. Jag tackade för mig, knallade ned till Systembolaget och införskaffade en rejäl kasse Starkbock.

I alla år hade jag min bild orubbligt klar av statskyrkans präster. Trista typer. Motsatsen till passionerade och hängivna. Tjänstemän i stelkrage. Men så flyttade jag efter många års bortavaro från regionen till Gävle. Mötte helt andra präster under föreläsningar jag höll för dem om ledarskap. Som en annan värld. 

Bengt var kyrkoherde i Staffans kyrka (bilden ovan) på det röda Brynäs, folklig och nästan för mycket, vet inte om min mamma skulle ha tyckt om honom. Spottade inte i glaset, förtjust i vackra damer. Citerade mig: ”Jag hatar döden!” Stefan i pompösa Heliga Trefaldighet. Kritisk och politiskt medveten. Hade det svårt med ett konservativt kyrkoråd. 

Båda bjöd in mig att gästpredika. Modigt, för på den tiden ansågs jag vara obekväm och en uppkäftig röst i det offentliga samtalets Gävle, skrev nästan dagligen på Gefle Dagblads kultursida som damals uppmärksammades även av populasen. Men de ägde båda integritet. Och de förändrade radikalt min bild av hur en präst är. Hade jag övervägt att träda ur kyrkan, glömde jag raskt det. 

Peter har axlat deras mantel. Brinnande och passionerad. Predikar utan manus, citerar utantill Tranströmer och andra av sina favoriter. Älskar Pasolini, bara en sådan sak, Jesusbilden i italienarens ”Matteusevangeliet” delar Peter, den upproriske Jesus som kastar ut skrymtarna från templet. Till min glädje har han blivit min vän och förtrogne. Han har det heller inte lätt, i en kyrka där political correctness påbjuds. Men han vägrar låta bli att lyssna till sin inre röst. Jag känner stor respekt.

Trots Peter överväger jag på nytt att lämna Svenska kyrkan. Den är för feg och opportunistisk, en otydlig för att inte säga olämplig ärkebiskop. Som kristen känner jag mig sviken. Och Gud bor som bekant inte i institutionen.