Bokförlaget Korpen, med fäste i Göteborg i det dåtida konstnärligt sjudande och anarkistiska Haga, väckte min nyfikenhet som doktorand i sociologi i Upsala. På den tiden, vi skriver 1970-tal, var marxismen den givna referensramen, åtminstone i de kretsar där jag umgicks. Jag är därför inte så säker på att det inte särskilt renläriga, tvärtom odogmatiska, Korpen föll alla rödskägg på läppen. Men min nyfikenhet hade väckts. Korpen och dess utgivning var något annat. Skulle jag någonsin bli utgiven som samhällsvetenskaplig författare, var det på detta förlag jag ville komma ut. Det stack ut. Ett spetsförlag, gränsöverskridande och långt från akademisk ämnesinstängdhet.
Direktkontakt med Korpens beryktade förläggare Gert Nilson dristade jag mig till att ta i början på 1990-talet. Jag sände honom mina Olydnadsparagrafer som jag skrivit under en vistelse i Boston i slutet av 1980-talet. Han läste men antog dem inte för utgivning. Utan att vi kommenterade det. Sedermera publicerades de som följetong i kulturtidskriften Montage. Inspirerade koreografen Cristina Caprioli på Moderna Dansteatern till en föreställning. Hon snodde namnet Olydnadsparagrafer. Dock utan att nämna mitt upphovsmannaskap. Föreställningen innebar hennes stora genombrott. Men det är en annan historia.
Den filosofiska Eolus & Herakleitos blev 1993 min första bok på Korpen. En paragrafsamling, själv titulerade jag mig paragrafryttare och fortsatte i Olydnadsparagrafernas spår. Den skrevs i en vindsvåning med utsikt över Gavleån i Gefle. Till min uppväxtregion hade jag återvänt 1991. Gert tvekade inte att ta boken, ärligt talat ingen kioskvältare, som egentligen var två.
Sedan följde Nätternas natt (1994). Melankoliska samtidsreflektioner från hösten 1993 under en vistelse som gästprofessor vid Freie Universität i Berlin. Gert spred delvis boken som en gåva, han ivrade ju för en gåvoekonomi.
Under den produktiva vistelsen i Berlin återkom tanken på en medborgarlön till mig. Genererad av den avgörande frågan om vilket skulle alternativet annars kunna vara för att hålla ihop samhället. Den mörka utvecklingen i Tyskland efter Murens fall, med arbetslöshet och avhängda människor, reaktualiserade medborgarlönen för mig. Jag skrev Den befriade tiden (utkom 1995) samt Arbetets död och medborgarlön (1996). Den sovande medborgarlönen som vision var därmed väckt på nytt i ”arbetslinjens” förkättrade Sverige. Tack vare att Gert publicerade.
Hos Gert hade fötts en idé om en serie böcker på temat Livskonst. Jag minns när han, jag tror inte att sonen Isak, som jag håller mycket av, gjorde honom sällskap den gången, en sommar kvistade över till Lodskovvad i Nordjylland, där vi höll hus. Vi vred och vände på idén. Varför inte inleda serien med en bok om den sprakande allkonstnären Joseph Beuys? Änkan Eva kontaktades men ville inte släppa till några texter för översättning. Jag hade erbjudit mig att skriva en inledning. Nu kom plötsligt och överrumplande frågan från Gert: - Kan inte du skriva en bok om Beuys?
Det blev Varje människa en konstnär. Utkommen vid dags datum i tre upplagor. Den mest älskade av mina böcker. Egendomligt nog med tanke på den speciella bakgrundshistorien. Beuys hade jag hört talas om, också på 1970-talet i Upsala. Men upplevde honom som esoterisk och andlig, långt från marxistisk materialism och klasskamp. Jag fann ingen anledning, som jag såg det, att fördjupa mig i honom. Inte hade jag trott på det, om någon den gången skulle ha sagt att jag i framtiden skulle komma att skriva en hel bok om honom. Aldrig. Men ärligt talat kan jag säga, att han har bara blivit allt viktigare för mig. Hans credo: Du behöver inte dö redan i livet! Ett credo som fångar Gert i hans krafts dagar.
Sista boken tillsammans med Gert kom att bli Vad är VMEK? (2005). VMEK en akronym för Varje Människa En Konstnär. Planen var att en livskonströrelse skulle startas, budskapet spridas. Vi var missionärerna, Gert fullkomligt sprutade ur sig innovativa marknadsföringsidéer. Man skulle kunna bli legitimerad som Livskonstnär, några blev faktiskt också det.
Det sista projektet Gert brann för var Framtidsmuseet. Jag skrev på Gerts uppmaning en text till hemsidan med rubriken Lev medan du lever. Men projektet kom aldrig att genomföras. Min text sammanfattade essensen i boken Speedway - eller lev medan du lever. Utgiven på Bokvind förlag 2011.
Från början var Gert min förläggare och jag stolt över att räkna mig som Korpenförfattare. Sedan växte en vänskap fram med tät kontakt under alla år. Gert ringde ofta och varje gång gladdes jag åt att höra hans pigga röst: - Hej du, det är Gert! Jag tänkte omedelbart förväntansfullt: Undrar vad han nu har på gång? Gert var ju en idémaskin som aldrig stod stilla.
Äventyret, för ett sådant var det, pågick fram till att Gert insjuknade och långsamt upphörde att känna igen mig. Sista gången jag träffade honom var i mars detta år. Tanken var att besöka honom i Göteborg efter sommaren, men döden hann emellan. Gert somnade in den 8 juli.
Så många roliga erfaringar i dödens skugga! Sinnet muntras upp när de framkallas. Det är som att bläddra i ett fotoalbum, mot mig strömmar de bästa minnen. Upplevelser tillsammans med en obändigt entusiastisk och hårresande stimulerande person. Inte många av den sorten, inte går de heller att klona. Evenemang och upptåg i en strid ström.
Bokmässan, Göteborgs Konstmuseum, Dans- och teaterfestivalen i Göteborg, konstskolan Valand, Göteborgs Stadsbibliotek, Företagsekonomen på Stockholms Universitet, Kulturhuset i Stockholm, Dals-Långed, Berlin…
Så många skratt! Så mycket av livsbejakelse och tveklöshet, diverse mer eller mindre sanslösa projekt.
Nog kunde Gert uppfattas som hektisk och påfrestande, aldrig en lugn stund tillsammans med honom. Men främst minns jag hans varma hjärta. Och hur bra jag mådde i hans närhet. Det kändes som om allt var möjligt, livet möjligt att leva fullt ut. Bara det levdes skapande och kreativt. Varje människa är en konstnär!
Det känns som om jag har förlorat en nära anhörig. Runt omkring mig det skimrande Krøyerland och dansk sommar när den är som allra vackrast. Jag försöker att tänka: Gert är död. Det är så svårt. Det känns overkligt inse att jag aldrig mer får höra: - Hej du, det är Gert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar