Göra som poeten - fly civilisationen

Ur led är tiden, intet ljus flämtar i den ovissa och skrämmande framtiden. Untergang des Abendlandes. Skriftställaren rädes de dagar som följa efter denna som just nu gå.

Jag brukar ofta säga att jag drömmer om att göra en Robinson Jeffers (bilden ovan). Då syftar jag inte på den kryptiska, kanske bättre esoteriska, poesi han, den märklige och originelle poeten med det förpliktigande förnamnet, åstadkom. Utan jag ville som Jeffers fly civilisationen, slå mig ned långt borta från larm och en tröstlös samtid som skaver och plågar anden. Men jag har inte den i ett slag befriande förmögenhet Jeffers kom i åtnjutande av, han ärvde en ansenlig summa pengar. Och kunde, glatt obekymrad om försörjningen, slå sig ned på amerikanska västkusten, i Carmel. På den tiden inte kvaddat av bilar och turister, utan en plats med innerlig förnimmelse av evighet och naturlig orubblighet. 

Jag har tänkt mer än en gång att jag skulle vilja ta mig dit och söka hans osynliga närvaro, the spirit of Robinson Jeffers, chansen fanns för något år sedan när jag accepterades medverka i en konferens på temat Art & Society på Berkeley. 

Min dyra, tidigare kollega, den sällsamt begåvade Monika Wallmon och jag hade begått en text som föll arangörerna på läppen. Men jag ställde in mitt resande till amerikanska västkusten. Minns inte i skrivande stund varför, förmodligen akut och djup trötthet på grund av kroniskt lågt blodvärde. Jag som så gärna skulle vilja se det legendariska studentrevoltens Berkeley inifrån! Med klämmiga figurer som den intellektuella skarpingen Angela Davies i professorskåren, kanske numera långledig som Skriftställaren. 

Själsdödande arbetsplats, oinspirerande tröklås till kolleger och korkade kvastskaft till chäfer har jag redan gjort mig kvitt, tack och lov! Hade jag bara de feta pengarna, kanske skyller jag, den vankelmodige, bara på dem för att slippa komma mig för, slog jag mig ned för gott exakt här på denna gudsbenådade, skimrande plats invid det dånande Vesterhavet. I sällskap av fåglar och hjortar, vinden som utan att någonsin mojna glider genom gräset, samt döda poeter och filosofer. 

Mette

Angela Davies




En lång och stärkande promenad, power walk säger de anglifierade, om dagen, kanske ned till købmanden för att införskaffa föda, det ger några kilometer att notera på stegräknaren. Sedan snabbt som ögat tillbaka till datorn, min bäste vän i denna förgängliga tillvaro. Pålitlig och följesam. Någon fyrtassad kamrat har jag ju dessvärre icke.

Se kvällsnyheterna 18:30 i DR 1, samt ett avsnitt med bröderna Price, dem klarar jag mig inte utan. Lägg till Den store bagedysten, hisnande tävling i matlagning, kan inte bli bättre tv. Mette Blomsterberg, kvinnan med de exceptionellt välskötta naglarna, en av domarna. Hon, den okrönta drottningen vad gäller sötsaker.

Inga tidningar. Inget som stör. Inget surfande. Facebook? Kanske. Ja, säkert. Jag är ju addicted.

Sedan är Skriftställaren nöjd. Förlåt, glömde nästan det viktigaste. Jag behöver förstås få Kalle och Hemmets varje vecka!

Robinson Jeffers,  Give Your Heart to the Hawks and Other Poems, Random House 1937.