Varje sommar besöks Søren Krøyers grav uppe på Skagen, jag skulle inte kunna tänka mig att vistas i Vendsyssel utan att söka mig till hans grav. På samma kyrkogård vilar min svärmor, utan namn och sten i en anonym minneslund.
Det inger en märklig känsla, svår att sätta passande ord på, att besöka huset på Sankt Laurentii Vej med den omtalade väldiga eldstaden, där Søren bodde tillsammans med hustrun Marie, och där de inre demonerna inte heller i detta ståtliga hus, omgärdat av prunkande grönska, lämnade honom i fred.
Den undersköna Marie, omtalad som ”Danmarks vackraste kvinna”, inledde ett förhållande med den svenske kompositören Hugo Alfvén, De ingick även äktenskap så småningom och Marie flyttade från det skimrande ljuset över de sammanstrålande haven runt Skagen till dystert mörker i en dalaskog. De kunde leka kärlekspar i Skagen med Sørens benägna medgivande, jag har svårt att ta det till mig.
Jag har sagt det förr: jag kommer aldrig att förstå mig på kvinnors val av män. Vad såg Marie hos den svekfulle Huggormen? Den bleksiktige och kortvuxne i jämförelse med den storslagne Søren? Jag skakar på huvudet.
Om Søren och Marie, hon var förresten en inte oäven målare, har jag skrivit en bok. Det sägs ibland att författare skriver om dem som liknar dem själva i något viktigt avseende, ett slags valfrändskap skulle föreligga. Vad som finns hos mig i Søren kan jag i så fall inte enkelt svara på. Eller för den delen Ulrike Meinhof som jag också skrivit om. Eller Jimi Hendrix och Pasolini. Konstnärer och människor som kunde tyckas långt från Skriftställaren, snarast projektionsskärmar.
Søren kom från Norge för att på Christianshavn i København inhysas hos mostern och hennes man Henrik Krøyer, professorn som inte hyste några varmare känslor för oäktingen utan önskade att han gjorde så litet väsen av sig som möjligt och höll sig i bakgrunden. Sørens mor hade blivit gravid med en kommunalpamp och det skamliga måste gömmas undan.
Skulle det finnas en likhet mellan detta att Søren aldrig kände sig välkommen till världen och att jag som sladdbarn alltid har misstänkt att jag inte var önskad? Det förefaller mig både krystat och långsökt. Och inte vet jag, kommer heller aldrig få veta, om och hur mycket i förekommande fall mina föräldrar älskade mig, kanske var jag deras ögonsten.
Søren är i mina ögon den främste danske konstnären någonsin, som konstnär kunde han inte bli mer erkänd. Ändå tystnade inte de inre demonerna, han till och med inlades på sinnessjukhus med diagnosen ”melankoli”. (Läkaren som ansvarade för honom var en beundrare av Sørens konst, annars kanske Søren hade medicinerats sönder och samman.)
Måhända delar jag den känslan, att det hjälper inte att vinna hela världen, om du inte vinner ro i själen. Nå, hela världen har jag aldrig strävat efter att vinna. Och själen befinner sig, åtminstone just nu dessa rödvita dagar, i ett tillstånd av lugn och ro. (Även om sommaren har bringat dödsbud, ett av dem gällde en av mina allra närmaste vänner.) Så här långt framme i mitt liv, när kanske bara några få år återstår, känner jag mig just lugn. Livets rastlöshet har tillfälligt dämpats, om morgondagen vågar jag inte uttala mig.
Jag anser mig ha god kunskap om Sørens konstnärskap, mångfacetterat och omöjligt att sammanfatta. Att reducera honom till blott och bart ”Skagenmålare”, vad fan nu det är, irriterar mig. De som strosar runt inne på museet i Skagen och suckar hänfört när de beskådar målningarna, ”minns du Rune (alternativt Mads), på exakt den där stranden var vi i går”, borde visas på porten. (Och Rune, alternativt Mads struntar väl fullkomligt i tavlorna, han vill så fort som möjligt ner till hamnen, till Elefantölen, alternativt Tuborgen, och dragspelsmusiken.) Jag har sagt det förr: Befria Søren från turistindustrin!
Jag står vid stenen med frågor som jag aldrig kommer att få svar på, osäkert om jag överhuvudtaget ens vill ha det. Som jag skrev ovan, Søren klistrades på diagnosen melankoli. Samma känner jag där vid stenen, melankoli. Boken hade jag för övrigt tänkt döpa till Och klockorna må ej ringa när en olycklig människa vid jorden fästs. Eftersom Søren inte var medlem i Danska kyrkan, ringde man nämligen inte i klockorna när han fördes till den sista vilan.
Lasse Ekstrand, PS. Søren och Marie Krøyer, Meyers 2004
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar