Väl i Tversted invid det brusande Vesterhavet blir jag denna småregniga lördag kontaktad av Rogers uppe på Skagen, han sitter med ett quiz och söker ett namn. - Vad hette den där färgstarke svensken som ledde uppskattade musikprogram i TV? Han med kostymerna?
Sten Broman, förstås! I kostymer han själv designade. Kompis med Piraten och Sigge Hommerberg. Lundensare, det förpliktigar. Tillsammans begav sig de tre musketörerna ut på diverse resor, med strandhugg som det slog gnistor om, bland annat till Paris. Iscensatta spontana happenings så publikknipande att de snobbigaste servitörer höjde på ögonbrynen, de hade aldrig sett något liknande. Tre muntra original på drift samtidigt - ja, jösses! Ohejdbara. Plötsligt minns jag att Broman ett tag levde med en strippa - Gunilla af Halmstad. Vilket par, skulle salig mor ha stönat. Men strippan hade bara gott att säga om Broman.
En bristvara i landet på andra sidan vattnet är de färgstarka, utstickande personligheterna, de som inte är som vi andra, grå och trista. I Konformistan ska man passa sig noga för att inte vara som de fyrkantiga tråkmånsarna. Särskilt i det offentliga samtalet, eller vad som återstår av det.
Sven Stolpe. Den eldfängde. En studentkamrat i Upsala berättade om hur det var att ha Stolpe som lärare. Varje lektion en ren fest, man ville inte den skulle ta slut. Anekdoter om kända författare som Stolpe hade umgåtts med och vars bravader han bevittnat på nära håll. Usla kursböcker slängde Stolpe helt sonika ut genom fönstret.
Lars Gustafsson, Västeråssonen. Underbart dryg och knarrande docerande. ”Människorna i Västerfärnebo har lärt mig mer än vad tjugo år vid ett normalsvenskt universitet skulle ha gjort.” Disputationen, när Lars G disputerade, aldrig skett något motsvarande i Upsala. Kommer aldrig mer heller att inträffa. Hans böcker om Sverige, Sprickorna i muren, obligatorisk läsning för alla som vill förstå vad som hände med det arma fosterlandet och varför det gick så fel.
Jan Myrdal. Still going strong. Tack och lov. Och tack och lov, igen. Även denna onådens dag som i dag är kan han reta gallfeber på de korrekta och trångsynta, de som inte förmår att tänka en egen kritisk tanke utan bara hojtar, Myrans uttryck, med flocken. Nittio år. Snart födelsedag. Var med på en gåva till honom! (Se 8 dagar för postnummer.)
Gunnar Adler-Karlsson. Still here. Tack ock lov. Träffade honom senast i Rom i höstas, glimten i ögat kvar, snabbheten i repliken. Älskar gubben! Bara att få en orolig fråga som denna från honom: ”Har du blivit för snäll?”
Idel gubbar, det kan man naturligtvis lätt konstatera när man studerar listan ovan. Men så får det förstås inte vara, jag måste bara hitta kvinnor. Annars får jag feministerna på mig och beskyllning för genusblindhet. Jag tänker så det knakar, jag lovar. Sara Lidman? Marit Paulsen? Tja, ingen av dem särskilt underhållande, inte på långa vägar som de ovanstående. Och intellektuellt klart underlägsna, Lidman mindre än kullan från Malung. Den senare tyvärr också rejält svajig i uppfattningarna, ingen enhetlig linje. Men hon har varit bra på att vårda sitt varumärke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar