Varje vecka väntar jag, spänd av förväntan, in tre olika publikationer i postboxen. Jag har för vana att läsa dem medan jag dricker kaffe, gärna en smörgås eller sockerfri skorpa till. Högtidsstunder. Och jag försöker dra ut på läsningen, bromsa in. I vanliga fall är jag en snabbläsare.
Hemmets Veckotidning, fast man ska bara säga Hemmets, skickar mig tillbaka till barndomens Sandviken och kökssoffan på Barrsätragatan 48, där jag liggandes njöt av tidningen. Jag läser först av allt Staffan Wictorins vardagskåserier om ditten och datten. Kåseriet hålls väl inte för att vara något litterärt att skryta med. Men jag säger bara: försök att skriva själv, får du se hur lätt det är. En kåserikonstnär, det är Victorin det. Vitsarna, så kallas skämthistorierna på Staffans glada sidor, läses högt för mig av Eva. Hon är bra på att introducera varje skribent. Jag har lärt mig att känna igen flera som återkommer. Och där finns en Ekstrand i Charlottenberg med förnamnet Marianne. Flitig inskickare.
Proletären är ett måste för de raka, osminkade arbetsplatsreportagen. Alltid med ett klart ställningstagande för hamnarbetare och andra. Att byxorna dras ned på det tandlösa S-märkta och arbetsköparvänliga facket har jag inget emot. Även ett måste för bevakningen av den hopfallna, sjuka bostadsmarknaden. Särskilt från Göteborgshorisonten. Uppskattar också kritiska reportage från Kuba. Ideologin tillåts inte ställa sig framför verkligheten. Längtan att återse Havannas gator och och hus infinner sig. Jag blundar och är åter där.
Och så slutligen och bäst av allt: Kalle Anka! Veckans oslagbara höjdpunkt. Kalle, den oförtröttlige. Projektmakaren. Värre än min salig vän, den i sommar bortgångne Gert Nilson. Entreprenör. Ingen affärsidé på förhand utdömd. Inget byggprojekt. Allt är möjligt och kan prövas. Tills det kraschar som det gör 99 gånger av 100. Men bara upp på hästen igen! Kanske efter en stärkande läskeblask. Han är ju ingen Alexander Lukas, född med en silversked i munnen, jag menar tur. Kalle har bara sig själv att tillgå, sin entusiasm och spontana kraft.
Kalle är, som Skriftställaren, impulsiv. Handlar gärna först och tänker sedan. Och ungefär lika bra som Skriftställaren på att fixa det praktiska livets små förtretligheter. Droppande kranar och liknande. Kolerisk är Kalle, exploderar. Framförallt när knattarna går honom på nerverna.
Vad jag minns var tanken att dessa knattar bara tillfälligt skulle inhysas hos honom. Kalles syster var förhindrad, kanske sjuk. Väl inflyttade i Kalles trivsamma hus på Paradisäppelvägen 111, där också jycken Bolivar finns, loppboet som Kalle brukar säga, levde de om så det stod härliga till. Slog på lock. Väsnades. For fram som små jehun. Kalle hade inte en lugn stund. Så han skickade tillbaka dem, vinkade glatt av dem. Medan de grät förtvivlat. De hade ju det kanon hos Kalle. Kunde inte ha det bättre.
Men de kom åter. Personlighetsförändrade. Av illbasarna hade blivit intelligensaristokrater. Dryga och överlägsna mot Kalle. Prisade i Gröngölingarna, det högdragna och malliga Bror Duktig-sällskapet. Jag har ofta irriterat mig på knattarna, så illa och otacksamt som de behandlar den som håller dem med mat och logi. De försummar aldrig att tala om för Kalle hur dum och misslyckad han är. Skadeglädje kan de visa. Slå honom på fingrarna. Låta honom misslyckas bara för att få triumfera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar