torsdag 27 december 2018

Kärleken till det rödvita















Brynäs tränare Magnus Sundqvist, som tog över efter legendaren Tommy Sjödin och fått laget att spela såsom Brynäs skall, den offensiva skridskosnabba hockey som alltid varit Brynäs adelsmärke, avslöjade i en intervju att han älskar Danmark. 

En kärlek han delar med Skriftställaren. Kärleken till det smukke landet och den frihetliga, öppna samtalsatmosfär som vi i det politiskt korrekta och åsiktskonforma Sverige bara kan drömma om. 

Sundqvist har ett förflutet i broderlandet, jag är osäker på om det är som tränare eller spelare. Barn som bor kvar i Danmark. Brynäs tränade på juldagen så julledigheten blev kort. Men Sundqvist, mannen med det trygga snälla farbror-utseendet som utstrålar ett sådant lugn i båset, hann med en tur till Köpenhamn. 

Över 200 mil i bilen. Det innebar att han kunde få sig serverad and och fleskesteg som ju är de traditionella danska julbordsrätterna.

And var min framlidna svenska svärmor en fena på, liksom risalamande med kirsebærsauce, det vattnas i munnen av att skriva det. Fleskesteg med knaprig svål som skall ätas har jag svårt för. En gång slutade det med en magkrasch efter ett alltför rikligt intag.

Relationen med Danmark har inte funnits endast genom min svärmor som var bosatt i Skagen och ligger begravd på samma kyrkogård som Danmarks störste konstnär någonsin, Søren Krøyer. Varje år besöker vi gravarna. 

I slutet på 70-talet fick jag kontakt med nuvarande Aalborg Universitet, då hette det universitetscenter, och kollegan Erik Christensen, Danmarks främste borgerlønsförespråkare. 

I många år hade vi kontakt. Han opponerade på min avhandling när den omgiven av rabalder och upprördhet från LO-toppen framlades i Uppsala.

En dansk universitetslektor hade mycket bättre arbetsvillkor än en svensk. Det kunde jag konstatera med egna ögon. Atmosfären dessutom friare och mer intellektuellt spänstig än vid de svenska motsvarigheterna till danska universitetscentra: högskolorna. Inte undra på att svenska akademiker vallfärdade till Danmark. Dencik, Lundevall, Berntson och allt vad de hette. 

Minns bara det flammande röda RUC, Roskilde Universitetscenter, som störde Glistrup som ville lägga ned och asfaltera området utanför huvudstaden. RUC studiebesökte jag, imponerades och inspirerades av den projekt- och problemorienterade pedagogiken.

Läste nestorn Knud Illeris. Tog med mig idéerna till Sverige. (Presenterade i artikeln "Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest", i Zenit nr 2 1991.)

Erik befann sig i Aarhus när Rudi Dutschke erbjudits en fristad där. Men Rudi gjorde tydligen inte mycket väsen av sig. Han längtade väl hem till Berlin.

Tilläggas bör för Skriftställarens del alla somrar vid Vesterhavet, i landsbyn Tversted i Vendsyssel. Aldrig skriver jag så bra som där. Själen får vingar i det skimrande landskapet.

Men språket har jag inte fått kläm på. Trots alla år på rödvit botten. Jag förstår inte danskarna, de förstår inte mig. Kan ge upphov till riktiga klavertramp och pinsamheter. 

Snart dags för Köpenhamn igen!


onsdag 26 december 2018

Leva som Patti Smith












Min yngsta dotter och jag delar en stor sympati för Patti Smith. Hennes mångsidiga begåvning. Kanske ännu mer hennes sätt att leva, vi tilltalas båda av det och skulle vilja leva mer i den riktningen. 

Hon praktiserar till fullo det min framlidne vän Gert Nilson kallade livskonstnärskapet. Hon skapar sitt liv varje dag, som ett konstverk. Det var vad Gert också uppmanade till och fick honom att på Korpen starta utgivningen av ett antal böcker under just rubriken Livskonst

Samt att tillsammans med bland andra Skriftställaren dra i gång VMEK, akronym för Varje människa en konstnär, där man kunde erhålla status som legitimerad livskonstnär. Sannerligen något att sätta på visitkortet!

Patti har medryckande och inspirerande skildrat hur hon lever sina dagar på jorden. Flanerar. Hänger på mysiga kaféer, både arbetsplats och andra hem, med sitt anteckningsblock, samlar intryck, fångar tankar och uppslag. Hon lever laid back. Vidöppen mot sin kreativa ådra. Låter inget oväsentligt komma i vägen. 

Skriftställaren har i sitt högmod fäst ledstjärnor för sitt liv: leva för dagen, mer avslappnat och avspänt, för det som är viktigt samt visa handlingsduglighet i den meningen att ta ansvar för sitt liv.  

När han läser om hur Patti framlever sina dagar, inser han att det är långt till de vackra ledstjärnorna. Närmare till ängslan och neurotiskt beteende. Men man måste ge honom det att han i alla fall försöker. 

Patti har i den oemotståndliga volymen M Train uppgivit att hon turnerar när hon behöver dra in pengar. Som när hon skulle köpa ett hus på jag tror Long Island. Vännerna avrådde henne: Inte detta ruckel! Men hon gjorde det.

Efter att ha avverkat en konsert beger hon sig till hotellrummet, dricker te och ser en serie i tv. Helst en brittisk, typ Morse. Det är bara att konstatera, hon är en större serienörd, förlåt jag menar ett större serieproffs, än Skriftställaren. 

Båda tar vi serierna på fullt allvar. Som man skall göra, serieföljandet är ju ingen förströelse, inget tidsfördriv. Man måste engagera sig, leva sig in. 

19 juni ser min dotter och jag Patti in concert i Stockholm. Första gången vi ser henne live. Biljetten flott julklapp från dottern. Sådana kloka och omtänksamma döttrar borde alla fädrer ha. Kan inte låta bli att tänka: Pattis styrka och integritet ser jag i min dotter. Det gör mig stolt. 

måndag 24 december 2018

Julaftonen fångas med två ord












En julafton mot slutet av 50-talet var min store idol, den högreste mannen som inte kröp för någon och allra minst helvetets utsända basar, morfar, berusad. Han var tämligen nybliven änkling och hade det minst sagt kämpigt i sin ensamhet. Saknade svårt sin Elin, hans livsljus och vardagens upprätthållare, som kräftan tog alldeles för tidigt. 

Hon som, utan att riktigt mena allvar, brukade förmana maken till skälm när han höll på som värst med sina hyss, han hade alltid glimten i ögat och minst en räv bakom örat: "Du är för tokig, du Alfred, som du håller på." Och så småskrattade hon, ibland lite generat när maken drog på för mycket. 

Morfar bjöds på julaftonens fömiddag in till en granne i pensionärshemmet, också nybliven änkling med plågande ensamhetskänslor, på en sup. Det stannade inte vid en, det bara hette så. Dök sedan upp hos oss, när allt var framdukat med sill, skinka och allt som hör hemma på ett riktigt julbord, med blåöga och trasiga glasögon. 

Påstod att han slagit i en skafferidörr, var vinglig på benen. Förargade min mor, hans förstfödda. Hon som verkligen lagt manken till för att i sedvanlig ordning kunna presentera ett traditionellt julbord. 

Morfar bröt mot den brukssamhällets osynliga regel som deklarerade att man är inte pirum på julaftonen. En skötsam man festar överhuvudtaget inte, utan vårdar sin familj. Något som min mor ständigt framhöll. Hon varnade mig så fort hon hann för spritens farlighet och konsekvenser. 

Och hade alltid exempel på lager, karlar med svag karaktär i brukssamhället som det gått riktigt illa för efter att de drunknat i flaskan med "ful sockerdricka" som hon omtalade brännvinet när jag var en oskyldig liten pojke. 

Dopp i grytan var kutym hos oss. Jag avstod mer än gärna denna flottiga brygd. Ingen julafton heller utan den märkliga rätten lutfisk som doftade bortstötande. 

Det skall vara peppar, mycket peppar som Albert Karlsson, skrothandlaren på Skolgatan 15 i Haga i Göteborg, brukar understryka. Lutfisk kräva rikligt med peppar. Men ingen lutfisk för min del. Peppar eller icke. 

Min framlidna syster brukade högläsa Tage Danielssons klassiker Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton för sin familj trots vaga protester från auditoriet. Det var tradition, enligt henne. Inget man kunde hoppa över. Nu är hon borta. Så förtvivlat många är borta. Jag kan snart icke räkna dem alla jag mist. Det gör så ont i hjärtat.

Mörkret lägger sig över den snöbetäckta, frusna staden vid havet där jag bor. Stjärnor tänds över Östersjön, som mångfaldigades den över Betlehem med det välbekanta stallet. Det är stilla och tyst i kvarteret denna julaftons kväll. Många firar jul på annat håll. 

Två ord fångar denna liksom alla tidigare julaftnar: vemod och saknad. Vemod, Wehmut, påstås vara den tyska nationalkänslan. Så kanske är det de tyska generna i Skriftställaren som spökar. Vemodet ligger som bomull i sinnet. Som man förr lade bomull i innanfönstren. 

Saknaden, egentligen samma sak som vemodet, är kopplad till känslan av att den stund då ingen saknas är försvinnande kort. 

Vi måste vara rädda om varandra den korta stund vi har varandra. Hålla om och betyga vår kärlek. Det kan aldrig bli för mycket. Slösa!

Sedan är det för sent. 


lördag 22 december 2018

Vi blev gamla men vi märkte det inte















"Let me take a photo of you. Because they did exactly the same to me. We are twins." En engelsman på flygplatsen i Alicante tilltalar mig plötsligt. I väntan på take-off med de ostyriga bergen i bakgrunden och det glittrande havet inom synhåll. Otämjd natur, något ursprungligt.

Efter att jag glömt mitt kreditkort efter betalning och personalen kommit rusande med det. "Yes, we are getting old", försöker den arme Skriftställaren med pipig röst. "No, we got old. But we didn´t notice it." Engelsmannen ger sig inte. Ovetande om Skriftställarens åldersnoja. 

Engelsmannen är flintskallig. En liten, ihopkrympt gubbe med rödmosiga kinder. Sliten. Kunde platsa i en film av Ken Loach. Skulle han och jag vara tvillingar i något annat avseende än tankspriddhetens (jag vägrar skriva senilitetens)? Jag värjer mig mot dylika identifikationer. The old man from UK är inte jag. 

Nå, bara att erkänna: jag avskyr numera, och sedan länge, att möta mig själv i spegeln eller på foton. Är det där jag? Den där grånade åldersmannen? Aldrig i livet. Det stämmer inte med min inre bild, eller hur jag känner mig. Jag får inte det yttre och det inre att gå ihop. Förmodligen inte unikt för mig. 

Fredrik Belfrage var häromkvällen middagsvärld i Go'kväll som jag alltid försöker att se. Ett avspänt och trevligt tv-magasin om aftonen, det behövs i dessa förskräckliga tider med behov av något annat än och bortom eländet. Som bäst när Linda Olofsson, Sverkers dotter och man hör honom i henne, är programledare. Avspänd. Naturlig. Folklig. 

Som Larry Forsberg i P4 Radio Gävleborg. Naturbegåvningar dessa två. Mediebegåvningar, kanske det skall heta.

Medieräven Belfrage, tunnhårig till skillnad från Skriftställaren som fått behålla sin kalufs, fick frågan om sin ålder och hur det påverkar honom, alltid detta enerverande tjat i åldersdiskrimineringens Sverige om detta: "På dagarna letar jag efter mina glasögon, på nätterna springer jag på toaletten." 

Senilsnören har jag skaffat. Så glasögon behöver jag inte längre leta efter. Men springa på toaletten titt som tätt, det gör jag. Som Michael Douglas i underbara The Kominsky Method. (https://www.8dagar.com/2018/12/kominskymetoden.html) 

Jag avslöjade för engelsmannen att jag avskyr speglar och fotografier. Han returnerade snabbt: "I shave without mirrors."

Det får bli nästa fas för mig.


torsdag 20 december 2018

Jag hatar de fisljumma!














Frågan har ofta anmält sig. Denna gång föranledd av Svante Nordins Stolpebiografi: Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament. Varför skriva om den som ställer skrift bättre än en själv? Demonstrera att man kommer till korta? Men, det är klart. Någon kunde vända på det och genskjuta: varför skriva om den som skriver sämre än en själv? Varför lägga energi på ett dylikt meningslöst projekt? Om man inte vill lugga någon förstås.

Osökt minns jag med en rysning alla uppsatshandledningar genom de många högskoleåren. Alla dödfödda projekt att försöka väcka liv i. Tack och lov att jag slipper slösa energi på sådant nuförtiden! Oförmögna studenter. 

Nå, om sanningen skall fram skummade jag som bäst blixtsnabbt igenom de eländiga alstren och godkände sedan för att slippa undan efterföljande tjafs. (Däremot att jag skulle ha godkänt hundar och svärmödrar bara för att generera intäkter till högskolan, vi fick ju betalt per godkänt huvud, är en skröna.) Livet för kort för något annat.

I ett Benidorm i behagligt sommarväder, klarblå himmel och runt tjugo grader varmt vilket frestar Skriftställaren att begå strandpromenader, läser jag Svante Nordin, det gamla rödskägget skulle Stolpe frejdigt ha muttrat. Men sträckläser inte, det måste tillfogas. Jag fångas inte med hull och hår av Nordin. 

Varför har han ägnat avsevärd forskarmöda åt giganten, den hyperproduktive Stolpe? Det är ett gediget arbete han presenterar, det måste man ge Nordin. Är Stolpe en, vad Goethe kallade, valfrändskap? Nja. De är för olika. Om nu likhet bör ligga till grund och vara premissen för valfrändskap.

Är det en hemlig dröm, eller resandet av en projektionsskärm vi får oss till livs, förmedlad genom denna biografi, liksom förtäckt? Typ: säg mig vem du skriver om och jag skall säga dig vem du egentligen är eller vill vara. Stolpe var den Nordin aldrig blev. Nordin, den uppburne lundensaren med yrkeslivet inom den konforma akademin, drömde han om rabulistens och den utanförståendes fria existens? Livet utanför det kvävande etablissemanget.  

Nå, Skriftställaren har ju själv kastat sig över bland annat Jimi Hendrix och Ulrike Meinhof. Så den något spekulativa undran kunde lika väl riktas till honom.

Jag leker med tanken om en Stolpe i värdegrundens och relativiseringens förfallna otid. Han skulle väl ha brunnit upp av indignation och vrede. Kanske kastat in handduken inför all dumhet och korrekthet. Det finns ju gränser även för en briljant polemiker. 

Jag hatar de likgiltiga, deklarerade Gramsci. Nordin berör förstås Stolpes måttlöshet, att han tog i som han gjorde, retoriskt sköt skarpt. Något som inte utmärker Nordin som stilist. Jag skulle vilja travestera Gramsci och utbrista: Jag hatar de fisljumma! De avslagna skribenterna, de som inte tar ställning utan ålar sig, orden avslöjar dem. Fy satan för klenretorikens halvfigurer! Ordlomhördhetens apostlar. Dit, vilket bör tilläggas för att undvika missförstånd, Nordin inte hör.

Åh, vad saknad den måttlöse, temperamentsfulle Stolpe är! Han vred och vände inte på orden, han fyrade av, för det mesta med gott humör. Han såg, det var väl Zola som formulerade det så, världen genom ett temperament. Sitt mycket speciella temperament.

måndag 17 december 2018

Lassgård tog sig upp ur gruvhålet










Bara att tvingas inse och försöka acceptera den bittra sanningen: sista avsnittet av Jägarna på C More med Rolf Lassgård i huvudrollen som den luggslitne före detta polisen Erik Bäckström som nitiskt fortsätter sin gärning efter avslutad tjänst. 

Aldrig har han varit bättre, mannen som är en större, inte bara vad gäller kroppshyddan, Brynässupporter än de flesta. Kanske den främsta anledningen till att han fortfarande bor kvar i Gävle är att hans älskade Brynäs hemmaborg finns där.

Knepigt och nagelbitande har det varit att tvingas gå och vänta på nya avsnitt av serien. Man hade velat avnjuta alla på en gång i en lång rad. 

Ödemarkskrimi med korrupta lycksökare, vanligt förekommande där uppe i malmens norr, och lika korrupta poliser. Hunden Bella som gömmer Eriks plånbok, han vet aldrig var, men hämtar fram den på husses order. Bellas plånboksansvar är bra för Eriks ekonomi, som han själv säger.

I en scen med dramats upplösning nära faller Erik pladask ned i ett gruvhål. Blir liggande på hålets botten. Orörlig. Är han död?

Oroligt undrar jag hur det gick, efter ett sådant handlöst fall. Men någon dag efter att jag sett avsnittet observerar jag Roffe ute på stan i Gefle. Lättnad. Han klarade sig!

Någon vecka senare stöter jag ihop med honom i julhandelns vimmel, tackar för serien och hans strålande insats. Han har så bråttom att jag inte hinner förmedla den lättnad jag kände över att han klarade sig efter det till synes förödande fallet. Men jag hinner säga att vi hett önskar oss fler säsonger av Jägarna.

Kanske ser jag för många tv-serier och kanske lever jag mig in för mycket i dessa. Realitetssinnet som i och för sig alltid varit klent skadas. Men vad vore livet utan dessa tv-serier att leva sig in i och leva med i? Just nu rullar och följs serierna The Little Drummer Girl samt Hemma igen. 

Det sistnämnda tantsnusk från Australien så att det stänker om det. Men man sitter som klistrad vid alla intriger och kärleksproblem. Min mor skulle ha älskat serien. Innevarande vecka får vi veta om de "får varann", som mamma brukade säga som ville ha lyckliga slut. 

Snart påbörjas bevakningen av den franska Falsk identitet samt en ny brittisk serie som fått lovande omdömen: En engelsk skandal. På morgnarna betittats givetvis Storm på Lugna gatan samt traditionsenligt Albert och Herberts julkalender.

Herrens veje, den starkaste danska tv-serien någonsin och det vill inte säga litet, såg vi sista avsnittet av i går kväll, biskopen påminde om en riktig nolla till chäf jag hade på högskolan, medan havet vågade sig oroligt i Benidorm. Och skyskrapan där vi bor på fjortonde våningen skakade av ilsken vind. Vädret kongenialt med avsnittet.

PS. Ledsen om jag avslöjade något jag kanske inte borde gjort. Men Jägarna måste man i vilket fall som helst bara se.




fredag 14 december 2018

Demokratin gör halt vid gatorna










Förr hette det att demokratin gör halt framför fabriksgrindarna. Ekonomisk demokrati, jag är osäker på vad det skulle innebära i praktiken, har detta land aldrig haft och kommer heller aldrig att få. I bästa fall "medinflytande", detta vaga, urvattnade begrepp. Vi "fick" en medbestämmandelag - "medbestämmande" även det ett vagt och urvattnat begrepp - efter LKAB-strejken och svallvågor med vilda strejker. 

När LO och S - arbetarklassens värsta fiende som gruvarbetarna konstaterade - ville tämja medlemmar och arbetarklass som hade börjat röra på sig och utmana sossehegemonin. Inte för inte kallades MBL snart tutan. Arbetsköparna tutar innan de kör över facket. Som sitter där maktlöst men medansvarigt vid uppsägningar och nedläggningar. 

Arbetsrätten från 1970-talet var en bur att låsa in facket i. Jag kan själv vittna om det som tidigare fackrepresentant. Känslan att vanmäktigt förhandla med händerna bakbundna. Och sedan svara inför de medlemmar det kändes som att man sålt ut. 

Läste i morse på nätet om nya bilbränder i den invandrartäta stadsdelen Andersberg i Gävle. Min hemstad är inte fredad från de samhällsnedbrytande horderna. Alltmedan det tjafsas på i riksdagen. Nyss såg jag att Löfven röstats ned som statsministerkandidat. Och statsnyttans medier med Knutsson i spetsen hänger på för att legitimera spektaklet. 

Som om det spelade någon roll. Poltikerna är maktlösa inför vad som sker. De har helt tappat kontrollen över samhället. Även om de försöker lura i oss något annat. 

Gatan har intagits av horderna. Stadsdelar. No go-zoner har upprättats. Parallellsamhällen. Klanstyre. Hederskulturer. Kulturkriget rasar för fullt. Dagligen. Samuel P. Huntington som i Civilisationernas kamp tidigt varnade för detta avfärdades, hånades av de korrekta. Men han fick rätt. 

Gatans parlament pratade vi om förut. Det låter oskyldigt jämfört med vad som nu sker. Demokratin gör inte bara halt vid fabriksgrindarna. Demokratin gör även halt vid gatorna. 

I Frankrike har vanliga människor hängt på sig gula västar. I Sverige har vi vanliga reducerat oss till offer och skrämda vittnen till det som pågår. Den kulturernas kamp som borde tas, och tas på fullt allvar, har förlorats på förhand. Mot dem som hatar oss. Vår demokrati. Våra värderingar.

torsdag 13 december 2018

Inga gula västar i Sverige










För ett gammalt och med tiden alltmer desillusionerat rödskägg som Skriftställaren är det upplivande att ta del av bilderna från Paris med de många gula västarna som lyser upp avenyerna i det som redan innan utbrottet har kallats Ljusets stad. Revoltstämning! Rena 68! Har vinden vänt? Är det 68-vinden som återuppstånden blåser och framkallar en tidig vår? Sjunger morgondagen i röd ton?

Nja, det stämmer inte. Hur hett man än kunde önska det. Som flera kommentatorer påpekat är det vanliga, vad det nu betyder, människor som har fått nog och ger sig ut. Och inte bara i Paris utan runt om i Frankrike. Inte militanta studenter som den gången i maj 1968. De intervjuer jag hört med demonstranter bekräftar också det intrycket. Sansade och kloka fransoser. (https://www.lindelof.nu/gula-vastarna-i-paris-ar-vanligt-folk/)

De låter sig inte avfärdas som terrorister eller vad man nu än försöker sätta för stämpel på dem i en desperat ansträngning att inte ta dem på allvar och inte lyssna. Undra på att de rikas lilla älskling Makaronen har kalla fötter i sitt palats. Och backar. 

Åh, vad man kunde önska något liknande i det arma fosterlandet! Men knappast. Glöm det. Här är det tagelskjortan, inte den gula upprorsvästen, som sätts på. Det är standardplagget. Vad som än händer. Ökad bränsleskatt? Räcker inte för att framkalla populasens utbrott. Det gnys och gnälls och jämras och klagas och knotas och muttras, sedan betalas det. 

Vi talar om ett folk med i bästa fall knytnäven i byxfickan. Och parollerna i knytblusen. 

Begrundar man, det värsta och mest provocerande exemplet jag kan komma på, pensionsförsnillningen och att den inte utlyste en revolution. Ja, då är det lätt att tänka att detta folk, det går ju ta mig tusan med på vad som helst. Allt accepteras och sväljs. Som vore samhällsutvecklingen en utdragen lydnadsövning. Politikerna kan sitta lugnt och, som dessa dagar, utföra sin skamlösa regeringsbildningsdans. Mygla och ha sig. 

Jag minns kolleger från högskoletiden som var hur karska som helst när det inte kostade något. Men om en chäf befann sig inom avlyssningshåll, då blev det genast ett annat ljud i skällan. Det kröps och lismades. Mer regel än undantag. Vuxna människor.

Tystnadskultur, sa någon. Feghetskultur snarare. Trots papperstigrar till chäfer. Hur klarar man av att se sig själv i spegeln?

Jag hyser nog inget större hopp om detta blågula folk. Antingen man kallar sig akademiker eller vanliga människor. 

Bild: Jonas Ekströmer, TT 

onsdag 12 december 2018

Juletid - icke smärtans tid















Med en blandning av ljus och vemod i sinnet minns jag barndomens fröjdefulla, snörika jular i det lilla brukssamhället i skuggan av Verket. Släktingar i förskingringen, spridda runt om i landet, kom resande. Och vi trängde ihop oss på begränsad yta. Mormor och morfar bodde aldrig större än i ett rum och kök. Madrasser lades ut på golvet. "Rena Taikonlägret", konstaterade morfar. Men alla trivdes och hade det bra. Och, viktigast av allt: ingen saknades.

Nu saknas nästan alla från julfirandet. Sedan mycket länge min far som envisades med att varje julaftons eftermiddag vid 15-slaget gå ut för att köpa tidningen. "Men Linders kiosk är ju stängd i dag, pappa!" Av för den lille gossen okänd anledning lånade alltid tomten sedan faderns tofflor. Vilket förundrat kommenterades av samme gosse.

Livet kom att innehålla skilsmässor och delade familjer. Alltid vid juletid stundade, snarare strandade, förhandlingar om hur julen skulle organiseras och vilket barn som skulle vara hos vem. Smärtsamt. Inför varje sådan jul gruvade jag mig. 

Ett år flydde jag till Berlin. Checkade in på det enkla, slitna hotell i Östberlin nära Oranienburgerstraße och snett mitt emot Tacheles som jag många gånger trakterade. Märklig känsla på julafton. Det blev plötsligt alldeles tyst i kvarteret. Och mörkt för att inte säga svart. Som hade det varit på DDR-tiden, dåligt upplyst. Jag var enda gäst på hotellet. Lyckades på teven hitta bumpabumpa från Bayern som jag älskar.

En annan jul köpte jag för dyr penning en kryssning till Åbo. Lämnades dyrt och heligt försäkringar av resebyrån att det skulle bli en lugn och stillsam resa: "Det är mest barnfamiljer. Och sådana som du." Jo, pyttsan. Innan båten hunnit lämna kaj i Stockholm började alkoholintaget. 

Och så höll det på hela resan med barn springande vind för våg och uniformerade väktare som tämligen diskret avlägsnade alltför berusade passagerare. Till helvetisk dragspelsmusik som aldrig upphörde. Likt en skiva som hakat upp sig. Framförd av tjocka män i tomteluva. Inte helt nyktra.

Jag försökte spisa julbord i lugn och ro, siktade speciellt in mig på blodkorv från Tampere. Men icke. När svensken blir påstruken, sentimentaliseras han. "Inte ska du sitta ensam på julafton." Även kvinnor strök omkring mig, svartsjuka äkta hälfter i bakgrunden. Jag prövade med att jag var nybliven änkling och önskade vara i fred med min sorg. Det bet inte. Då försökte jag med att jag var HIV-smittad. Nej, det gjorde jag inte. Men jag tänkte göra det. Kanske hade det givit önskad effekt. 

Slutade med att jag kurade nere i min hytt, tittade ut mot stjärnklar himmel över Östersjön och rökte en kubansk cigarr. Tänkte på mina barn. 

Väl åter i Sverige klev jag in på resebyrån och försökte reklamera den föga lyckade resan. Vann inget gehör.

December och juletid på nytt. Oväntat nog gläds jag. Det ekar av barndomens jular i mitt sinne. Jag letar efter smärtan. Men finner den icke. 

Foto: Brand X Pictures

tisdag 11 december 2018

Kåsera själv, GW, får du se hur lätt det är!












Häromdagen kallade Leif GW Persson Horace Engdahl - Sveriges i samtiden mest impopulära person enligt honom själv och något han påstår sig njuta av - kåsör. Om än, enligt Persson, en god sådan i sina bästa stunder. 

Jag skulle nog snarare benämna Engdahl essäist. Om än inte någon Roland Barthes. Men från och till klart läsvärd, stilistiskt skicklig. Mer givande att läsa än att lyssna till. Om än humorlös. 

"Han tror att han är något", hade min morfar Alfred kunnat fnysa. Han tålde inte stroppar och översittare. Eller basar, för den delen. Hans barnbarn, den chäfsallergiske Skriftställaren, har ärvt hållningen. 

Jag vänder mig mot den nedlåtande underton jag tycker mig höra när Persson tecknar ned ordet kåsör. Ja, ja. Det är till att vilja raljera och plocka enkel poäng. Försök att kåsera själv du Persson, får du se hur lätt det är. 

Varje vecka kastar jag mig med förtjusning över Staffan Wictorins kåserier i Hemmets Veckotidning. Njuter av hans bravader i vardagen medan jag samtidigt inmundigar en kaffe och en smörgås. Ibland kan det väl bli lite för mycket om hans barn, Calle och Kim, som han är så mäkta stolt över. Men för det mesta är det ett nöje att läsa honom. Hans självironi är sympatisk. En antihjälte på Malmös gator. 

Underhållas behöver man sannerligen i dessa dystra tider när december är lika grå som våra inhemska politiker. 

I Tyskland, mitt andra hemland där jag är försedd med genealogiska rötter ända tillbaka till 1400-talet, har Mutti lämnat över partiledarskapet i CDU till en kopia, om än i en annan viktklass. Hoppas väl på fortsatt inflytande den vägen. 

Apropå Mutti så ryktades det att när Oskar Lafontaine gick upp i talarstolen i förbundsdagen och adresserade Mutti avstod hon från replik. Av självbevarelsedrift höll hon tyst. Hon hade inte en chans i en debatt med den lysande retorikern Lafontaine. Den ende parlamentarikern värd namnet i mina ögon. Liksom hans sambo Sahra Wagenknecht.

Jag blir beklämd när jag hör Lööf (bilden ovan, höll jag på skriva) och kompani. Det är så fruktanvärt dåligt. Retorik på neandertalarnivå. Förlåt, alla neandertalare. Så fort hon öppnar munnen förmedlar hon, liksom de andra partiledarna, ogenerat väljar- och demokratiförakt. Osynliggör en dryg miljon svenskar eftersom de enligt frälset röstade fel.

Det brukar heta att folket får de politiker de förtjänar. Stackars folk i så fall! Jag undantar mig själv, jag som inte röstar. Skulle inte drömma om det med dessa politiker. Vilket gäng! Men nu torde de väl ordentligt ha avslöjat sig som de håller på i samband med regeringsbildandet. 

Borde vara en ögonöppnare för alla de enfaldiga som traskade till vallokalerna. Men det vete sjutton. Folket är trögt och disciplinerat. Långt till gula västar och gatans parlament. Väljer hellre tagelskjorta och böjer sig. Kunde folket svälja pensionssvindleriet utan att protestera, ja då kan politikerna lugnt fortsätta med sina bedrövligheter. 

måndag 10 december 2018

Larry gör mig på gott humör
















När Skriftställaren tänker radio, tänker han genast Tio i topp på lördagseftermiddagarna under de bitterljuva tonåren. Han kan fortfarande i sitt inre höra den knattrande mentometern när publiken röstade. Ett leksaksgevär, muttrade en bister figur. Fejk. Spelar roll. 

Ljudet signalerar lördagseftermiddag och väntande afton med mellanölskasse tillsammans med vapendragaren och bandkollegan Conny. Den senare alltid uppsnofsad med lockarna på plats.

Begreppet radio för mig är i strikt fysisk bemärkelse en gulbrun transistorapparat med handtag en varm sommar i mitten på 60-talet i Brantevik på fagra Österlen. Utan att fråga syrran som apparaten tillhörde lånade jag den. Sedan knallade vi omkring bland talrika komockor på Grönet utanför Brantevik, släta klippor och brusande hav på sidan om oss, blonda söta Agneta från Helsingborg och jag. 

Sommartoppen var det den gången. Farmer John med Hep Stars. Du liknar Donovan, sa Agneta. Av för mig svårbegriplig anledning tyckte hon om PJ Proby. Han som byxorna sprack på under ett framträdande. 

Kjell Alinge lyssnade jag med stor förtjusning på. Hans fullkomligt galna och oförutsägbara program tillsammans med sidekicken Janne Forsell . En gång meddelade han att han skulle göra provokationsradio genom att utbrista "alla i Säffle är fula". Radiogeni. En särskild radiobegåvning som man numera bara återfinner hos multikonstnären Mikael Strömberg. 

Skvalradio sa man på den gamla, goda tiden. Radio som står på i bakgrunden medan man arbetar eller håller på med något. En ljudkuliss. Det har jag alltid haft svårt för.

Vissa morgnar efter sömnklena vita nätter dröjer jag i sängen och lyssnar på finsk radio. Fattar inte ett jota. Men det gör mig trygg att höra tungomålet. Njuter av vemodig tango. 

P4 i Radio Gävleborgs regi var ett tag rena plågan. Det jollades i etern så att huden knottrades. Framförallt en kvinnlig programledare, utelämnar som den gentleman jag är hennes namn, som fick mig att inse: hellre kinesisk dropptortyr än detta. 

Men numera lyssnar jag gärna på Larry Forsberg i samma kanal. Han har ett avspänt sätt att göra radio på som får mig på gott humör. Folklig men utan att jolla till det. Superprofessionell bakom micken. Hör jag Larry i radion ändras snabbt en mörk sinnesstämning till ljus. 

Radion är att föredra framför teven för den fantasifulle och kreative. Man framkallar bilderna själv. Och det känns mer "autistiskt" med radion än dumburken, som en trogen radiolyssnare konstaterade. Jag antar att han menade autentiskt. 

Plötsligt minns jag Lennart Hyland och hans smattrande sportreferat. Det var radio så det stod härliga till, det! Rolle Stoltz på Hovet en gång: Snacka långsammare, Hyland! Vi hinner inte med. 

söndag 9 december 2018

Hellre en värdegrundare i skogen än tio på universitetet














Jag älskar de gamla folkliga talesätten. Typ: Den som spar han har. Bättre än fågel i handen än tio i skogen. Hellre brödlös än rådlös. Flinkt arbete leder snarast till vilan. Det sista kunde läsas på en väggbonad i mitt uppväxthem i Sandviken. 

Bonaden, ur min mormors hand, ärvde jag och den följde ofta med mig när jag föreläste om medborgarlön. Till publikens förtjusning (?) höll jag upp och visade den.

En gång på Ulleråkers mentalsjukhus, där jag vikarierade som skötare för att dryga ut studielånet, fanns inlagd på en avdelning på akutkliniken en speciell kvinnlig patient. En vuxen, ogift bonddotter - gammö sa man förr - från Uppland som blivit kvar hemma på gården. Dagarna i ända satt hon i kofta och med håriga ben vaggande i en stol, upprepade mekaniskt med entonig stämma talesätt som dessa ovan.

Hon lät som en bandspelare, hade väl matats med klokheterna ända sedan barnsben. Och så hade det snurrat till. Psykiskt sjuk? Knappast. Med medicinerades tungt. Efter att de vitrockade fascisterna okänsligt diagnostiserat. Jag har glömt diagnosen, men minns jag tjuvläste hennes journal. 

Hennes far, den rika storbonden med många tunnland och kossor, besökte henne vid ett enda tillfälle med vindruvor och Året Runt i nypan. Storvuxen och skräckinjagande. Inte alltför nytvättade gummistövlar. Bakom stängd dörr hörde jag henne inför fadern upprepa talesätten. Samt krydda med ett avslutande, en smula obehagligt, hånskratt. 

Bondens min kunde jag tyvärr inte se från korridoren där jag smög omkring. Men han försvann skyndsamt från avdelningen. Återkom inte mer under dotterns inläggningstid.

Med en sådan vän behöver vi inga fiender. Kunde det sägas om Svenska Akademien med den bisarre, för att låna hans eget uttryck, Horace Engdahl. Svårt att bli klok på den karln. Antingen är han ute efter att skjuta Akademien i sank. I en intervju meddelade han med självbelåten ton att han njuter av att vara Sverige mest impopulära person. Nå, det är väl att ta i. 

Eller också vet han inte vad han gör. Men det är ju en omtalat skarp karl. Kanske är han undergångsromantiker. Han har ju skrivit om romantiken, om jag inte missminner mig. 

Men inte är han någon Strindberg såsom i den bittra Strindbergsfejden! Då handlade det om samhälle och politik. Det vilar något solkigt över Engdahl. Man misstänker jäv och kameraderi. Arnault och Stig Larsson som kompisar. Hörde jag det feminister brukar kalla homosocialitet?

Vilka litterära eller andra kulturella meriter har förresten den där fransosen, förutom att ge sig på kvinnor? Varför i hela friden annars, som Engdahl gjorde, föreslå honom till livslång, statlig inkomstgaranti?  

På de svenska universiteten häckar värdegrundare, identitetspolitiker, genusforskare och kulturrelativister i en osalig blandning. De kan sägas ha intagit lärosätena. Och det gamla talesättet gör sig ånyo påmint om än en smula omstuvat: Med sådana vänner behöver den fria, kritiska tanken inga fiender. Nä, det blir ju helt knasigt och fel. De är ju samma tankes försvurna fiender.  

Kanske bättre: Hellre en värdegrundare i skogen än tio på universitetet

Bild: Rune Eriksson