Häromdagen kallade Leif GW Persson Horace Engdahl - Sveriges i samtiden mest impopulära person enligt honom själv och något han påstår sig njuta av - kåsör. Om än, enligt Persson, en god sådan i sina bästa stunder.
Jag skulle nog snarare benämna Engdahl essäist. Om än inte någon Roland Barthes. Men från och till klart läsvärd, stilistiskt skicklig. Mer givande att läsa än att lyssna till. Om än humorlös.
"Han tror att han är något", hade min morfar Alfred kunnat fnysa. Han tålde inte stroppar och översittare. Eller basar, för den delen. Hans barnbarn, den chäfsallergiske Skriftställaren, har ärvt hållningen.
Jag vänder mig mot den nedlåtande underton jag tycker mig höra när Persson tecknar ned ordet kåsör. Ja, ja. Det är till att vilja raljera och plocka enkel poäng. Försök att kåsera själv du Persson, får du se hur lätt det är.
Varje vecka kastar jag mig med förtjusning över Staffan Wictorins kåserier i Hemmets Veckotidning. Njuter av hans bravader i vardagen medan jag samtidigt inmundigar en kaffe och en smörgås. Ibland kan det väl bli lite för mycket om hans barn, Calle och Kim, som han är så mäkta stolt över. Men för det mesta är det ett nöje att läsa honom. Hans självironi är sympatisk. En antihjälte på Malmös gator.
Underhållas behöver man sannerligen i dessa dystra tider när december är lika grå som våra inhemska politiker.
I Tyskland, mitt andra hemland där jag är försedd med genealogiska rötter ända tillbaka till 1400-talet, har Mutti lämnat över partiledarskapet i CDU till en kopia, om än i en annan viktklass. Hoppas väl på fortsatt inflytande den vägen.
Apropå Mutti så ryktades det att när Oskar Lafontaine gick upp i talarstolen i förbundsdagen och adresserade Mutti avstod hon från replik. Av självbevarelsedrift höll hon tyst. Hon hade inte en chans i en debatt med den lysande retorikern Lafontaine. Den ende parlamentarikern värd namnet i mina ögon. Liksom hans sambo Sahra Wagenknecht.
Jag blir beklämd när jag hör Lööf (bilden ovan, höll jag på skriva) och kompani. Det är så fruktanvärt dåligt. Retorik på neandertalarnivå. Förlåt, alla neandertalare. Så fort hon öppnar munnen förmedlar hon, liksom de andra partiledarna, ogenerat väljar- och demokratiförakt. Osynliggör en dryg miljon svenskar eftersom de enligt frälset röstade fel.
Det brukar heta att folket får de politiker de förtjänar. Stackars folk i så fall! Jag undantar mig själv, jag som inte röstar. Skulle inte drömma om det med dessa politiker. Vilket gäng! Men nu torde de väl ordentligt ha avslöjat sig som de håller på i samband med regeringsbildandet.
Borde vara en ögonöppnare för alla de enfaldiga som traskade till vallokalerna. Men det vete sjutton. Folket är trögt och disciplinerat. Långt till gula västar och gatans parlament. Väljer hellre tagelskjorta och böjer sig. Kunde folket svälja pensionssvindleriet utan att protestera, ja då kan politikerna lugnt fortsätta med sina bedrövligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar