Med en blandning av ljus och vemod i sinnet minns jag barndomens fröjdefulla, snörika jular i det lilla brukssamhället i skuggan av Verket. Släktingar i förskingringen, spridda runt om i landet, kom resande. Och vi trängde ihop oss på begränsad yta. Mormor och morfar bodde aldrig större än i ett rum och kök. Madrasser lades ut på golvet. "Rena Taikonlägret", konstaterade morfar. Men alla trivdes och hade det bra. Och, viktigast av allt: ingen saknades.
Nu saknas nästan alla från julfirandet. Sedan mycket länge min far som envisades med att varje julaftons eftermiddag vid 15-slaget gå ut för att köpa tidningen. "Men Linders kiosk är ju stängd i dag, pappa!" Av för den lille gossen okänd anledning lånade alltid tomten sedan faderns tofflor. Vilket förundrat kommenterades av samme gosse.
Livet kom att innehålla skilsmässor och delade familjer. Alltid vid juletid stundade, snarare strandade, förhandlingar om hur julen skulle organiseras och vilket barn som skulle vara hos vem. Smärtsamt. Inför varje sådan jul gruvade jag mig.
Ett år flydde jag till Berlin. Checkade in på det enkla, slitna hotell i Östberlin nära Oranienburgerstraße och snett mitt emot Tacheles som jag många gånger trakterade. Märklig känsla på julafton. Det blev plötsligt alldeles tyst i kvarteret. Och mörkt för att inte säga svart. Som hade det varit på DDR-tiden, dåligt upplyst. Jag var enda gäst på hotellet. Lyckades på teven hitta bumpabumpa från Bayern som jag älskar.
En annan jul köpte jag för dyr penning en kryssning till Åbo. Lämnades dyrt och heligt försäkringar av resebyrån att det skulle bli en lugn och stillsam resa: "Det är mest barnfamiljer. Och sådana som du." Jo, pyttsan. Innan båten hunnit lämna kaj i Stockholm började alkoholintaget.
Och så höll det på hela resan med barn springande vind för våg och uniformerade väktare som tämligen diskret avlägsnade alltför berusade passagerare. Till helvetisk dragspelsmusik som aldrig upphörde. Likt en skiva som hakat upp sig. Framförd av tjocka män i tomteluva. Inte helt nyktra.
Jag försökte spisa julbord i lugn och ro, siktade speciellt in mig på blodkorv från Tampere. Men icke. När svensken blir påstruken, sentimentaliseras han. "Inte ska du sitta ensam på julafton." Även kvinnor strök omkring mig, svartsjuka äkta hälfter i bakgrunden. Jag prövade med att jag var nybliven änkling och önskade vara i fred med min sorg. Det bet inte. Då försökte jag med att jag var HIV-smittad. Nej, det gjorde jag inte. Men jag tänkte göra det. Kanske hade det givit önskad effekt.
Slutade med att jag kurade nere i min hytt, tittade ut mot stjärnklar himmel över Östersjön och rökte en kubansk cigarr. Tänkte på mina barn.
Väl åter i Sverige klev jag in på resebyrån och försökte reklamera den föga lyckade resan. Vann inget gehör.
December och juletid på nytt. Oväntat nog gläds jag. Det ekar av barndomens jular i mitt sinne. Jag letar efter smärtan. Men finner den icke.
Foto: Brand X Pictures
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar