En julafton mot slutet av 50-talet var min store idol, den högreste mannen som inte kröp för någon och allra minst helvetets utsända basar, morfar, berusad. Han var tämligen nybliven änkling och hade det minst sagt kämpigt i sin ensamhet. Saknade svårt sin Elin, hans livsljus och vardagens upprätthållare, som kräftan tog alldeles för tidigt.
Hon som, utan att riktigt mena allvar, brukade förmana maken till skälm när han höll på som värst med sina hyss, han hade alltid glimten i ögat och minst en räv bakom örat: "Du är för tokig, du Alfred, som du håller på." Och så småskrattade hon, ibland lite generat när maken drog på för mycket.
Morfar bjöds på julaftonens fömiddag in till en granne i pensionärshemmet, också nybliven änkling med plågande ensamhetskänslor, på en sup. Det stannade inte vid en, det bara hette så. Dök sedan upp hos oss, när allt var framdukat med sill, skinka och allt som hör hemma på ett riktigt julbord, med blåöga och trasiga glasögon.
Påstod att han slagit i en skafferidörr, var vinglig på benen. Förargade min mor, hans förstfödda. Hon som verkligen lagt manken till för att i sedvanlig ordning kunna presentera ett traditionellt julbord.
Morfar bröt mot den brukssamhällets osynliga regel som deklarerade att man är inte pirum på julaftonen. En skötsam man festar överhuvudtaget inte, utan vårdar sin familj. Något som min mor ständigt framhöll. Hon varnade mig så fort hon hann för spritens farlighet och konsekvenser.
Och hade alltid exempel på lager, karlar med svag karaktär i brukssamhället som det gått riktigt illa för efter att de drunknat i flaskan med "ful sockerdricka" som hon omtalade brännvinet när jag var en oskyldig liten pojke.
Dopp i grytan var kutym hos oss. Jag avstod mer än gärna denna flottiga brygd. Ingen julafton heller utan den märkliga rätten lutfisk som doftade bortstötande.
Det skall vara peppar, mycket peppar som Albert Karlsson, skrothandlaren på Skolgatan 15 i Haga i Göteborg, brukar understryka. Lutfisk kräva rikligt med peppar. Men ingen lutfisk för min del. Peppar eller icke.
Min framlidna syster brukade högläsa Tage Danielssons klassiker Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton för sin familj trots vaga protester från auditoriet. Det var tradition, enligt henne. Inget man kunde hoppa över. Nu är hon borta. Så förtvivlat många är borta. Jag kan snart icke räkna dem alla jag mist. Det gör så ont i hjärtat.
Mörkret lägger sig över den snöbetäckta, frusna staden vid havet där jag bor. Stjärnor tänds över Östersjön, som mångfaldigades den över Betlehem med det välbekanta stallet. Det är stilla och tyst i kvarteret denna julaftons kväll. Många firar jul på annat håll.
Två ord fångar denna liksom alla tidigare julaftnar: vemod och saknad. Vemod, Wehmut, påstås vara den tyska nationalkänslan. Så kanske är det de tyska generna i Skriftställaren som spökar. Vemodet ligger som bomull i sinnet. Som man förr lade bomull i innanfönstren.
Saknaden, egentligen samma sak som vemodet, är kopplad till känslan av att den stund då ingen saknas är försvinnande kort.
Vi måste vara rädda om varandra den korta stund vi har varandra. Hålla om och betyga vår kärlek. Det kan aldrig bli för mycket. Slösa!
Sedan är det för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar