För ett gammalt och med tiden alltmer desillusionerat rödskägg som Skriftställaren är det upplivande att ta del av bilderna från Paris med de många gula västarna som lyser upp avenyerna i det som redan innan utbrottet har kallats Ljusets stad. Revoltstämning! Rena 68! Har vinden vänt? Är det 68-vinden som återuppstånden blåser och framkallar en tidig vår? Sjunger morgondagen i röd ton?
Nja, det stämmer inte. Hur hett man än kunde önska det. Som flera kommentatorer påpekat är det vanliga, vad det nu betyder, människor som har fått nog och ger sig ut. Och inte bara i Paris utan runt om i Frankrike. Inte militanta studenter som den gången i maj 1968. De intervjuer jag hört med demonstranter bekräftar också det intrycket. Sansade och kloka fransoser. (https://www.lindelof.nu/gula-vastarna-i-paris-ar-vanligt-folk/)
De låter sig inte avfärdas som terrorister eller vad man nu än försöker sätta för stämpel på dem i en desperat ansträngning att inte ta dem på allvar och inte lyssna. Undra på att de rikas lilla älskling Makaronen har kalla fötter i sitt palats. Och backar.
Åh, vad man kunde önska något liknande i det arma fosterlandet! Men knappast. Glöm det. Här är det tagelskjortan, inte den gula upprorsvästen, som sätts på. Det är standardplagget. Vad som än händer. Ökad bränsleskatt? Räcker inte för att framkalla populasens utbrott. Det gnys och gnälls och jämras och klagas och knotas och muttras, sedan betalas det.
Vi talar om ett folk med i bästa fall knytnäven i byxfickan. Och parollerna i knytblusen.
Begrundar man, det värsta och mest provocerande exemplet jag kan komma på, pensionsförsnillningen och att den inte utlyste en revolution. Ja, då är det lätt att tänka att detta folk, det går ju ta mig tusan med på vad som helst. Allt accepteras och sväljs. Som vore samhällsutvecklingen en utdragen lydnadsövning. Politikerna kan sitta lugnt och, som dessa dagar, utföra sin skamlösa regeringsbildningsdans. Mygla och ha sig.
Jag minns kolleger från högskoletiden som var hur karska som helst när det inte kostade något. Men om en chäf befann sig inom avlyssningshåll, då blev det genast ett annat ljud i skällan. Det kröps och lismades. Mer regel än undantag. Vuxna människor.
Tystnadskultur, sa någon. Feghetskultur snarare. Trots papperstigrar till chäfer. Hur klarar man av att se sig själv i spegeln?
Jag hyser nog inget större hopp om detta blågula folk. Antingen man kallar sig akademiker eller vanliga människor.
Bild: Jonas Ekströmer, TT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar