Jag hatar de fisljumma!

Frågan har ofta anmält sig. Denna gång föranledd av Svante Nordins Stolpebiografi: Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament. Varför skriva om den som ställer skrift bättre än en själv? Demonstrera att man kommer till korta? Men, det är klart. Någon kunde vända på det och genskjuta: varför skriva om den som skriver sämre än en själv? Varför lägga energi på ett dylikt meningslöst projekt? Om man inte vill lugga någon förstås.

Osökt minns jag med en rysning alla uppsatshandledningar genom de många högskoleåren. Alla dödfödda projekt att försöka väcka liv i. Tack och lov att jag slipper slösa energi på sådant nuförtiden! Oförmögna studenter. 

Nå, om sanningen skall fram skummade jag som bäst blixtsnabbt igenom de eländiga alstren och godkände sedan för att slippa undan efterföljande tjafs. (Däremot att jag skulle ha godkänt hundar och svärmödrar bara för att generera intäkter till högskolan, vi fick ju betalt per godkänt huvud, är en skröna.) Livet för kort för något annat.

I ett Benidorm i behagligt sommarväder, klarblå himmel och runt tjugo grader varmt vilket frestar Skriftställaren att begå strandpromenader, läser jag Svante Nordin, det gamla rödskägget skulle Stolpe frejdigt ha muttrat. Men sträckläser inte, det måste tillfogas. Jag fångas inte med hull och hår av Nordin. 

Varför har han ägnat avsevärd forskarmöda åt giganten, den hyperproduktive Stolpe? Det är ett gediget arbete han presenterar, det måste man ge Nordin. Är Stolpe en, vad Goethe kallade, valfrändskap? Nja. De är för olika. Om nu likhet bör ligga till grund och vara premissen för valfrändskap.

Är det en hemlig dröm, eller resandet av en projektionsskärm vi får oss till livs, förmedlad genom denna biografi, liksom förtäckt? Typ: säg mig vem du skriver om och jag skall säga dig vem du egentligen är eller vill vara. Stolpe var den Nordin aldrig blev. Nordin, den uppburne lundensaren med yrkeslivet inom den konforma akademin, drömde han om rabulistens och den utanförståendes fria existens? Livet utanför det kvävande etablissemanget.  

Nå, Skriftställaren har ju själv kastat sig över bland annat Jimi Hendrix och Ulrike Meinhof. Så den något spekulativa undran kunde lika väl riktas till honom.

Jag leker med tanken om en Stolpe i värdegrundens och relativiseringens förfallna otid. Han skulle väl ha brunnit upp av indignation och vrede. Kanske kastat in handduken inför all dumhet och korrekthet. Det finns ju gränser även för en briljant polemiker. 

Jag hatar de likgiltiga, deklarerade Gramsci. Nordin berör förstås Stolpes måttlöshet, att han tog i som han gjorde, retoriskt sköt skarpt. Något som inte utmärker Nordin som stilist. Jag skulle vilja travestera Gramsci och utbrista: Jag hatar de fisljumma! De avslagna skribenterna, de som inte tar ställning utan ålar sig, orden avslöjar dem. Fy satan för klenretorikens halvfigurer! Ordlomhördhetens apostlar. Dit, vilket bör tilläggas för att undvika missförstånd, Nordin inte hör.

Åh, vad saknad den måttlöse, temperamentsfulle Stolpe är! Han vred och vände inte på orden, han fyrade av, för det mesta med gott humör. Han såg, det var väl Zola som formulerade det så, världen genom ett temperament. Sitt mycket speciella temperament.